Sida 118
XII
118 antydde att stället för ögonblicket var besökt. Denna förmodan bekräftades af en sång, som ljöd ut ifrån grottan, falsk och skrällande, en aria ur Verdis opera Rigoletto: Den obekante sångaren egde just icke nå- got synnerligen stort ordförråd af arian, han uppre- pade oupphörligt den första raden: »Donna & mobile! Donna & mobile«, och fortsatte dermed, allt mera slä- pande och hest, tills sällskapet kom fram till grottan. Då klangen af hästarnes bijellror nådde honom, upp- hörde sången plötsligt, ett ljud hördes, som då en ladd- stock glider ned i en bösspipa, och strax derefter vi- sade sig ett obehagligt, spejande ansigte, i hvilket hvar och en igenkände Ange-Marie, :
Han drog hastigt bössan till baka, gick ut ur grot- tan och slog ut med båda armarne.
»Var så god och stig afl« ropade han, »jag har tändt ett präktigt bål der inne; ni kan nog behöfva en smula värme i detta förbannade väder.« |
Zevaco hjelpte damerna ned. Paolas fötter vack- lade under henne, hon förmådde knappt nå eldstaden, der Marco gjorde ett säte åt henne.
»Har du uträttat mitt ärendec, frågade "Zevaco Ange-Marie. |
»Gud bevars, herr Zevaco! på pricken. Personer som känna mig veta nog, att jag inte är den man som glömmer något. Jösses! ett sådant lif vi hafva här uppe i dessa dagar!<
»Hvad menar du?
Källa: Project Runeberg ·