Sida 125
XII
SE ERS
PIN EEE BIEN RUSAENIIDE AN
125 pekade med ridpiskan ned mot dalen. »Låt oss fort- sättas, hviskade hon knappast hörbart, »fortsätta», upp- repade hon, medan hufvudet sjönk ned mot bröstet, ögonen slöto sig och hon föll i hop:
Zevaco understödde henne. Hon låg medvetslös i hans armar. Fröken Fleuron utstötte ett skrik och lät sig glida ned för hästen.
»Min stackars olyckliga frökenk utbrast hon, me- dan hon sökte efter sin flacon, »hur kunde också herr Zevaco tro, att den lilla fina damen skulle vara i stånd att uthärda en så förtviflad resa? Hvad skall jag taga mig tilll |
»Vi måste skaffa henne hvila«, sade Zevaco. »>»Stig upp. bakom: sadeln, Marco, och stöd fröken: > Vill ni så låta er betjent taga tyglarne och gå vid mul- åsnans sida. Vi rida då det lilla vägstycket ned till kojorna framför oss och stanna der öfver natten. — Hon kan icke mer.« ;
Då Paola slog upp ögonen, såg hon sig förvånad omkring. Marcos arm låg omkring hennes lif; han var nästan lika förlägen deröfver som hon. Baptiste kopplade sin gångare samman med Paolas, hvilken gick belastad med det Paola kallade sina nödvändig- hetsartiklar. - Zevaco hjelpte fröken Fleuron upp i sa- deln igen. Derefter redo de vidare i skridt ned för berget. /
Hvilostället, som Marco hade kallat byn, var en
samling af tio små kojor eller, om man så vill, tio
Me 7 AR Fa - vå SER
Källa: Project Runeberg ·