Sida 150
XV
150
upphörde eller der den smala stigen erbjöd någon ut- sigt ned i dalen: och spejade åt alla håll, innan han fortsatte sin lätta och hastiga gång. Maärkvärdigt nog hade han en följeslagare i Santandras stora hund Sang, som gick några famnar framför honom, iakttog alla omgifningar med samma uppmärksamhet som man- nen och vände sig derefter om för att låta honom förstå, att der icke var minsta fara på färde,
Luften var klar och molnfri. Den underbara blå vårhimmeln, som vi ej kunna göra oss någon före- ställning om i norden, kastade en fin, genomskinlig slöja ned öfver bakgrundens berg och lät dem visa sig i idel mjuka och förtonande konturer,
Mannen tycktes hafva brådt om, hans hastiga och säkra steg öfver den steniga stigen röjde en öfvad bergsbo. Sang vakade öfver honom, höll sig på ett bestämdt afstånd och iakttog allt som passerade i hans närhet.
Nere i dalen låg Santandras hvita byggnad mellan små grupper af oliver och kastanjeträd, belyst af det strålande solskenet; der upphörde stillheten. Arbe- tarne sjöngo, boskapen råmade, tupparne täflade om, hvem som kunde gala högst och fortast.
Ett stycke ofvanför den sista bergsbranten, som förde ned till stället, stannade fotgängaren plötsligt, det ljöd som en klagan inne bland träden, Han såg efter hunden, men denne" fortsatte lungt sin gång och tyckte icke, att det var någon anledning till dröjsmål. :
Källa: Project Runeberg ·