Sida 179
XVII
la
I 90
tystlåtne och inbundne drömmaren tycktes förvandlad, berget hade öppnat sig, han steg upp med solen och gick till Valdoniskogen för att skjuta kramsfogel och beckasiner, han samtalade vid bordet med sina gäster med en liflighet, en ström af friska känslor, nya och rika tankar, som ingen förut skulle tilltrott honom.
»Han liknar en kristall, sade fröken Fleuron med en talande blick på Paola, »dess facetter få först skön- het och färg, när solen skiner på dem.«
Paola fann det alls icke så otrefligt der uppe i de små rummen med bjelktak och hvitrappade väggar, som hon i början tänkt sig; allt kom henne ljust och vänligt till mötes, en ständig doft af hyllning och be- undran omgaf henne. Zevaco satt och stirrade på henne som på en lycklig uppenbarelse, Niolino be- rättade historier för henne om de krigiske corsica- nerna, om landets seder och bruk, och hon lyssnade till honom med djup uppmärksamhet, änskönt det icke intresserade henne det allra minsta. Till och med gamle Santandra hade hon bragt under sitt herradöme, han gaf akt på hvad hon företog sig, skrattade åt hennes skämt och infall och betraktade henne med ett uttryck, som hon rätt bra förstod att uttyda. Han hade aldrig sett ögon så oskyldiga och milda, under- stundom så befallande och anspråksfulla som hennes, aldrig hört en stämma så blid och mjuk, och som dock tycktes befalla till och med när den bönföll, det låg någonting förnämt och aristokratiskt öfver hela
sd BA SSE
Fr
Källa: Project Runeberg ·