Sida 197
XVIII
0 äre AR AR rn
197
En dag visade hon Zevaco stället och sade: >»Mel- lan dessa två träd fattas bara en liten maklig häng- matta, så kunde fröken Fleuron gunga mig, dermed vore allt komplett.«
»Ja visst«, svarade Zevaco, »der fattas verkligen en hängmatta.<
Mera sade han ej, men några dagar derefter hade han i all tysthet skickat bud med Marco ned till Ajac- cio, fått hängmattan och bundit upp den mellan de gamla pinierna. Denna uppmärksamhet var så att säga den första han visat Paola; hon fann derför desto större behag deri.
Dagen efter deras vandring till Niolinos gömställe låg hon makligt utsträckt i sin hängmatta, fröken Fleu- ron hade hufvudvärk, och Zevaco intog hennes plats; han satt med snörets yttersta ände i sin hand och gungade Paola. Hennes något söndriga turistpjexor af ryssläder stucko fram under den veckrika klädnin- gen; då hon märkte det, skrattade hon och drog in fötterna. Solen sken genom bladen, makierna stodo i blomma, den förra sände sitt ljus, de senare sin doft till dem.
Paola såg flere gånger bort till Zevaco, men hans ögon mötte ej hennes, de voro fortfarande riktade
mot marken. Förr skulle denna brist på uppmärk-
samhet ha misshagat henne och hans oafbrutna tyst- .
nad förefallit henne som en förnärmelse, men Zevaco
hade så småningom blifvit en helt annan, det var som
Källa: Project Runeberg ·