Sida 74
IX
(JNA TR. UA FE VR & säd EN TE fas PR en a SR an ge lg fa la FR YT EE AR ARN a I BENA a PE fe IN
SSK re ra fat d C ; ra ERAN pg å SYN EE ET 3 ERE org YT SE TA
74
sig af arbetarens händer. Dess skorpa var färad i alla riktningar som en jernvägskarta. Vid närmare på- seende upptäckte man i sprickorna en vimlande mängd täcka, små, hvita varelser, hvilka kunde liknas vid af- klippta sytrådar. Paola såg först på osten, derefter på sin sällskapsdam med ett uttryck af den djupaste fasa. Hennes nästa handling var att så obemärkt som möjligt låta Carcopinas gåfva glida ned för vagnssidan, åtföljd af handskarne, som berört den. Zevaco tycktes icke lägga synnerligen märke till allt detta; han satt fördjupad i sina tidningar, Ange-Marie var deremot en mera uppmärksam iakttagare. Då han såg osten falla, stannade han sin häst, tills vagnen kom förbi, derpå steg han af, tog först osten, derpå den unga fröken Colonnas handskar och gömde dem i sin kofta.
Ett af de sista husen i Soccia tillhörde en bekant till Zevaco. Han stod i dörren, då vagnen stannade,
helsade och hörde med stor tillfredsställelse, att man
beslutat stanna hos honom, medan Ange-Marie an-
skaffade ridhästar.
»Det drar upp till ondt väder«, sade Costa — det var mannens namn, >»stanna hos mig i natt, herr Ze- vaco, mitt hus och allt hvad jag eger skall stå till er tjenst.
Källa: Project Runeberg ·