Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

108 GALVANISKA STAPLAE.

betydande mängd, att stycken däraf afskiljas. Det är uppenbart, att äfven därigenom föranledes en ström i motsatt riktning mot den ursprungliga och således verkande att upphäfva denna, hvilket ock fullständigt sker, när hela ytan blifvit betäckt med den aflagrade zinken.

Det gifves åtskilliga förhållanden vid den galvaniska stapeln, som finna sin förklaring genom polarisationen. Sålunda kan man vid en af ifrågavarande orsak försvagad stapel åter höja effekten genom att bringa vätskan i rörelse nära den negativa metallen, t. ex. genom att föra en pensel Öfver dennas yta. Det är äfven fördelaktigt att gifva åt denna en större utsträckning än åt zinkens yta, ty de på den negativa metallen afsätta gasblåsorna försvåra tillika elektricitetens öfvergång, i det att de förminska beröringsytan mellan metallen och vätskan; detta förklarar hvarför Wollastons stapel med kopparbleck böjda omkring zinkskifvan gifver jämförelsevis goda resultat. Förminskningen af zinkens yta medför jämväl den fördel, att mindre* däraf upplöses, när stapeln icke är i verksamhet. Om en stapel, som blifvit försvagad till följd af polarisationen, någon tid sätte& ur verksamhet, återtager den småningom sin styrka. Hastigare sker detta, om man genom stapeln från dess positiva till des& negativa pol leder strömmen från en annan stapel; utfällningen eger nämligen då rum i motsatt riktning mot förut, så att t. ex. vätet neutraliseras genom syret. Polarisationen försvagar stapeln hastigare, om denna är sluten med blott ringa ledningsmotstånd, än om slutningskedjans motstånd är stort. Det är därför man inom telegrafien länge kan göra bruk af sandbatteriet; liniens motstånd är mycket stort, hvarjämte strömmen endast tid efter annan är sluten.

71. Depolarisation. - För att kunna länge bibehålla en stark stapels verksamhet, är det nödvändigt att upphäfva eller åtminstone förminska polarisationen i densamma. Denna depolarisation sker genom att man låter vätet, som afsätter sig å den negativa metallen, upptaga syre, hvilket utvecklas i vätskan. Det är härpå konstruktionen af de s. k. konstanta staplarna väsentligen beror. För att bibehålla strömmen konstant får man nämligen söka att hålla den vätska, som verkar på zinken, vid ständigt samma koncentrationsgrad samt undvika hvarje afsättning på den elektronegativa metallen, och det sistnämnda vilkoret är här det förnämligast bestämmande. Det säkraste sättet för att uppfylla detsamma är att omgifva metallen i fråga med en särskild vätska, skild från den andra genom en porös mellanvägg. De depolariserande ämnena hafva då till uppgift både att genast upplösa den bildade zinkoxiden och att binda det utvecklade vätet så snart det alstras. Becquerél