Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

elektriska; äfvenså en trästång eller segelgarn eller metalltråd, som sattes i förbindelse med någon af korkarne. Däremot visade det sig, att silke icke fortplantar elektriciteten. På detta sätt upptäcktes skilnaden mellan ledande och oledande kroppar, hvilken är af så stor vigt för elektricitetsläran. Gray upptäckte äfven att en menniskas kropp kan meddelas elektricitet och bibehålla den, om kroppen är anbragt på ett isoleradt underlag. Han elektriserade vatten, som innehölls i ett på en glasskifva stående kärl. Slutligen må nämnas, att han ådagalade, att endast en kropps yta, men icke dess inre del bestämmer huru mycket elektricitet kroppen upptager.

De af Gray började undersökningarna fortsattes af fransmannen Dufay, hvilken genom försök med ett stort antal ämnen fann, att alla kroppar genom gnidning blifva elektriska, i synnerhet i uppvärmdt tillstånd, men att metallerna samt mjuka och flytande kroppar bortleda den utvecklade elektriciteten. Dufay ledde elektriciteten genom ett fuktigt snöre af flera hundra meters längd och fann sålunda, att den kan meddelas äfven på ganska stora afstånd. Det tillkommer äfven Dufay förtjensten att först bestämdt hafva uttalat de vigtiga grundsatserna, att elektriska kroppar attrahera alla dem, som icke äro elektriska, men därefter, sedan de meddelat dessa elektricitet, repellera dem, samt att det gifves två olika slag af elektricitet, som han gaf namnet glas- och hartselektricitet, motsvarande hvad man nu kallar positiv och negativ elektricitet.

5. Laddflaskan. - År 1745, icke långt efter sedan elektricitetsmaskinen erhållit en tämligen hög grad af fulländning, uppfann man nära samtidigt i Holland och Tyskland en enkel apparat, hvarigenom denna maskins verkan kunde i hög grad förökas. Denna vigtiga uppfinning gjordes af Cunaeus och van Musschenbroek i Leyden samt af von Kleist i Kammin i Pommern. Försöken med laddflaskan eller leydnerflaskan, som den till en början benämdes, väckte stor uppmärksamhet och upprepades med mångfaldiga variationer på flera ställen. Till en början gjorde man bruk af en vätska i flaskan, men öfvergick senare till användandet af en metallisk beläggning. De vigtigaste försöken anstäldes af den berömdeBenjamin Franklin (1706-1790), som först visade, att de båda sidorna af den laddade flaskan innehålla olika slag af elektricitet. Detta är af stor betydelse i fråga om teorien för elektricitetens kondensation. Franklins undersökningar äro äfven af stort intresse därför, att de förde till upptäckten af den atmosferiska elektriciteten och uppfinningen af åskledaren. Den fullständiga förklaringen öfver laddflaskans verkningssätt gjordes dock först genom Aepinus och Wilcke (1732-1796). Denne sistnämde,