Sida 71
Söderhamn
De skuto eld på Faxehus, Att lågen stod and' i sky. Faxehus ligger i svartom brandom.
Tröster man i Regnsjö, Sammalund' i Mo, De togo deras båtar bort, De kunde inte undan ro. Faxehus ligger i svartom brandom.
Nu återstå af Faxehus blott några spridda stenhopar efter vallarna och ringmuren samt spår efter grunden till borgstugan. En fördjupning i marken antyder den underjordiska gångens forna läge. I all sin ringhet vittna dessa lämningar dock för kommande släkten om huru svensk fosterlandskärlek vunnit seger öfver utländskt förtryck.
Söderhamns anläggning.
Från urminnes tid funnos i Helsingland utmärkta vapensmeder, hvilka från slutet af medeltiden betraktades som statens tjänare och från 1560-talet slöto sig samman till ett skrå under en af konungen tillsatt uppsyningsman, som benämndes faktor och skulle besiktiga de vapen, hvilka för kronans räkning förfärdigades. Sedan Grustaf II Adolf i början af år 1620 ålagt dessa vapensmeder, som voro bosatta å spridda orter inom landskapet, att antingen öfvergifva sitt handtverk och blifva bönder eller inflytta till städerna, begärde de hos konungen att få bygga sig en stad vid »Suderhambnen», såsom platsen då benämndes och hvarest af ålder varit en handelsplats, där den omgifvande bygdens alster avyttrades. Deras anhållan bifölls, och den 7 september 1620 utfärdade Gustaf II Adolf Söderhamns privilegiibref, hvarigenom staden från närgränsande socknar till utrymme erhöll 11 gårdar samt åtskilliga holmar och öar, bland hvilka må nämnas Prästgrundet, ännu i våra dagar under sommaren bebodt af många fiskarefamiljer, och Storjungfrun, hvarest nu för tiden en kraftigt lysande fyr är uppförd till vägledning för sjöfarande och lotsstation inrättad, samt många fiskare idka sitt mödosamma näringsfång under härtill lämplig årstid. Till sitt vapen erhöll den nya staden en båt med två däri korsvis ställda musköter för att
Källa: Project Runeberg ·