Sida 47
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
En kärlekshistoria från Syd-Afrika.
aartje Fortaine var ej hvad man kallar inbilsk, * ' men hon kunde inte rå för att hon visste sig vara den vackraste flickan i Wynberg. Vacker är kanske icke rätta ordet. När hon tittade i den spruckna spegeln som hängde i hennes mors sängkammare mötte henne ett ovalt ansikte, upplyst af ett par stora sammetsmjuka ögon, hvilka med blyg beundran blickade tillbaka på sin egarinna.
Hennes hy var mjuk och brun, som en mogen hasselnöt, hennes näsa liten och välformad och mellan de svällande röda läpparne lyste perl-hvita tänder fram när hon log, hvilket hände mycket ofta. Blickar af beundran sändes henne hvarje gång hon var inne i den lilla staden, vare sig hon var klädd i den enkla bomullsklädningen och kom bärande en korg tvärt på hufvudet eller hon strålade i den malajiska kvinnans pittoreska galadräkt.
Kaartje var alltid lika vacker och blygsam. Men i hennes ögon låg något som förrådde det heta sydländska blod som flöt i hennes ådror, kärlek, hat och en glimmande aning om ett hotande tragiskt öde.
Hon visste det väl, ehuru hon icke hade det fullt klart för sig. Hennes folk, denna sällsamma och vidskepliga ras, hade vid hennes födelse spått att hon icke skulle bli lik andra kvinnor. Med denna idé i sitt hufvud, utan att ana hvad den innebar, hade det rundögda, skinande bruna barnet vuxit upp till en skön kvinna.
Friare hade hon naturligtvis i mängd. Men sin tro hade hon måst gifva en ung malajisk snickare vid namn Abdol, hvilken dock olyckligtvis hade få utsikter till ett angenämt samlif med henne. Hon försökte icke dölja att hon icke det minsta brydde sig om honom. I själfva verket visste hon ännu knappt hvad kärlek var, utan betraktade Abdol som ett nödvändigt ondt, hvilket man fick bära med så mycket tålamod som möjligt.
Det var i September. Kaplandets vår hade klädt bergen med grönska och dalarne med rika blomsterskatter. En afton är Kaartje med en korg tvätt på väg till Groote Constantia. Solen höll just på att gå ned och göt smekande strålar öfver den unga vackra kvinnan, som med glädtig gång skyndade mot sitt mål. När hon nalkades kullens topp, liknade hon en gudinna af brons, full af värdighet och öfverjordisk fägring.
Vid de engelska soldatbarackerna stod en ung man och betraktade henne med beundrande blickar. I följd af solen blef hon honom icke varse, förrän hon var honom helt nära. Då mötte hennes svarta ögon hans. Hon kände hur en varm färg spred sig öfver ansikte och hals. Hon fortsatte sin väg utan att se sig om, men hennes instinkt sade henne
att hon mött det mystiska öde, som för så länge sedan blifvit henne förutsagdt.
Sir Evelyn Burchard återvände till barackerna som i en dröm. Han var knappt mer än en yngling, men han kände att denna mörka skönhet kommit i hans väg för att aldrig lämna honom — vare sig hon skulle bringa ondt eller godt.
Nästa gång han fick se henne, passerade han genom Wynberg med sin bataljon. Hon stod vid en fiskhandel och betraktade ifrigt de förbimar-scherande soldaterna. Genast upptäckte hon Burchard, och i det hon lutade sig något framåt såg hon honom stadigt i ansiktet. Han var nära att stanna, men återvann i tid själfbehärskningen samt fortsatte sin väg mekaniskt, i sitt sinne förbannande sin pligt, den dammiga vägen, den skrällande musiken, den starka hettan — med ett ord allt, som kunde gifva luft åt hans missräkning.
Af en händelse hade Abdol stått bredvid Kaartje och observerat den blick, som växlats mellan henne och officern. Abdol hade sett kärlekens blixt i hennes svarta öga och förstod att den icke tändts för hans egen räkning.
Allt det dolda ondskefulla och svartsjuka i hans natur bröt ut och i rasande ton skrek han:
»Du känner den mannen?»
Kaartje lät höra ett likgiltigt skratt och begaf sig in i huset. »Nej», svarade hon öfver axeln, »det gör jag inte. Men någon dag kommer jag kanske att göra det!»
Han gick sin väg under högljudda uttryck af raseri. Han var mera än till hälften rädd för henne och höll af henne på sitt sätt, men liksom alla österns män betraktade han kvinnan som något ytterst underlägset och såg i henne endast ett arbetsdjur. Han visste att Kaartje var vacker samt att andra män fikade efter henne och egnade henne sin hyllning i smyg. Detta gjorde honom endast stolt, men han hade aldrig tänkt sig en hvit rival och svor en helig ed att döda engelsmannen, om han någonsin funne honom och Kaartje tillsammans.
Hvarje afton gick den unge Burchard till det ställe där han först mött sin gudinna, och till slut fick han se henne komma uppför kullen mot honom. Han gick henne till mötes och blottade sitt hufvud.
»Jag visste att ni skulle komma», var hans enda hälsning.
Icke ett ögonblick föll det honom in att tänka på skilnaden i ras. Han kom endast ihåg, att han hade framför sig en strålande kvinna och att hvarje nerv i hans kropp vibrerade vid beröringen med hennes lilla välformade hand.
Källa: Project Runeberg ·




























































