Sida 48
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
HVAR 8 DAG
"Jag visste att ni skulle komma", sade han.
Tyst leende svarade hon honom på utmärkt engelska:
»Jag visste att ni skulle vara här — älskade», tillade hon i en hviskning.
Burchard ledde henne in under trädens skugga. Hon följde honom viljelöst. Men när de voro utom synhåll från vägen, släppte han hennes hand och lutad mot ett träd insöp han hvarje linie i det sköna ansiktet och den härliga gestalten.
Han öppnade armarne. Utan ett ord sjönk hon i hans famn.
Så kom Kaartje afton efter afton upp för kullen på vägen till Groote Constantia, tills mandelblomstren föllo af och de unga drufvorna började svälla och aprikoserna hängde frestande från de tyngda grenarne. Hennes vänner och släkt hade iakttagit den förändring som försiggått med henne, men de kunde icke säga hvad det var. Hon hade blifvit vackrare och ståtligare, men äfven mera otillgänglig än någonsin. Man hviskade att hennes själ var en ung malajisk prinsessas, som nu för länge sedan var död men som hade lefvat när malajerna voro ett mäktigt folk under en egen kung.
Men Abdol förstod väl, att orsaken till hennes förvandling var kärlek, en kärlek som icke han ingifvit, och han lade mörka råd hur han skulle kunna utkräfva hämd. Han visste icke, hvem engelsmannen var eller när och hvar hon träffade honom, men han var fullt säker på att de hade möten.
En afton följde han efter henne på vägen till Constantia, vred på sig själf för det han icke förr tänkt på detta sätt att lösa gåtan. Det började just mörkna och himlen glödde med denna mjuka ametystfärg, som är så betecknande för Syd-Afrikas korta skymning.
Han följde henne på afstånd men kunde med lätthet urskilja hennes hvitklädda gestalt. Till slut
stannade hon, och han såg henne sluta sig till en man som väntat på henne. Blodet steg honom till hufvudet och hjärtat bultade våldsamt mot ref-benen. Nu hade han dem i fällan och nu vore hans hämnd säker. Allt civilisationens mildrande inflytande var borta. Mannen var åter en vilde, törstande efter blod och hämnd.
Han smög sig sakta upp till det ställe, hvar-ifrån han sett dem försvinna, och hans vakna öra kunde snart urskilja deras röster. Tyst kröp han framåt, dold af träden och skyddad af mörkret. Till slut var han så nära, att han kunde vidrört dem med sin hand.
Hon låg i Burchards armar och de talade sakta.
»Ja, älskade, kanske är det skrifvet att jag skall blifva din lycka.»
Ehuru utom sig af raseri kunde Abdol icke underlåta att beundra hennes ljufva röst, hvars blotta tonfall var en smekning.
Han höll andan af fruktan för att de skulle upptäcka honom och för att kunna uppfånga Burchards svar.
»Det måste vara så skrifvet», svarade han, »ty du är min lycka och utan dig har lifvet intet att bjuda mig.»
Hans läppar sökte hennes. Abdol snarare kände detta än han kunde se eller höra det. Efter en paus bröt Kaartjes röst tystnaden.
»Men kanske jag bringar dig olycka. Det finns goda och onda andar. Hur kan du veta, älskade, hvilka jag hyser inom mig?
»Du är allt det godas och skönas kropp och själ, min älskling», hviskade han, »hur skulle du kunna bringa annat än himlasänd lycka för den man, som har vunnit din kärlek?» Därpå förändrade han rösten. »Har din lumpne 'fästman’ plågat dig igen?»
Hon skrattade.
»Abdol? Ah, han är afskyvärd. Jag skulle med glädje skaka honom från mig — som en geting från min hand — men han vill icke höra på det örat. Jag hatar honom!»
»Jag blir väl tvungen gifva honom en duktig portion prygel, det svarta djuret!»
Hennes skratt klingade åter i den varma natten.
»Men jag är svart, min herre —.»
»Du! Du skall icke säga så, Kaartje. Du är en drottning, en solens gudinna, och när vi äro gifta, min älskling, skall ingen våga säga något sådant.»
»Men Abdol, det stackars nötet, tror att jag skall gifta mig med honom. Ett malajiskt bröllop är något storartadt, Evelyn, du —.»
»När du blir lady Burchard, min skatt, får du ett bröllop som blir mera storartadt än någon malaj kan bjuda, idel hvitt siden och orangeblommor och allt möjligt. Och kyrkan blir full af soldater och förnäma damer — men du måste bli kristen, Kaartje?»
Hennes svar kom utan tvekan.
»Min herres vilja är min. Jag blir hvad du vill, älskade!»
En suck af lättnad undslapp honom och han undrade, hur hon skulle taga sig ut i europeiska kläder och hvad hans mor skulle säga om allt det här.
»Tala om för mig igen, Evelyn, allt hvad jag får se och vara med om när vi äro gifta.»
Med ifrig, gossaktig röst började han åter rulla upp de tjusande taflorna, af, hvilka de till-
Källa: Project Runeberg ·
