Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

GULDTÖRSTENS OFFER.

Af S. H. Merriman.

Öfversättning för Hvar 8 Dag.

I hvcirje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehall allt ifrån dess början.

I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden ett »dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt .upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home», hos Ferribys framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lordenj Tony Cornish, major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och professor von Holzen.

I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr Percy Roden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall iförläggas till dynerna i Holland.

Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän, Ihvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.

I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enksfru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.

Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien. Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.

1 nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett di-rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker aitleta hans hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitföretaget, hvilket han afslöjar som ren affärssvindel och tillråder Cornish att alldeles lämna Denne meddelar sig med major White och de söka öfvertala lord Ferriby att ge det hela på båten, men förgäfves.

Därpå uppvakta en komité af pappersfabrikanter lorden och yrka på nedläggandet af malgamitaffären — allt lika förgäfves. Mrs Vansittart och mr Roden sammanträffa på en morgonridt i Haag. Han forledes af sin kärlek att låta henne följa med inom malgamitverksområdet. Holzen kommer emellertid dem till mötes och förhindrar på föregifna skäl, att mrs Vansittart — som har att hämnas sin mans död på Holzen — får den önskade inblicken i förhållandena vid fabriken.

Cornish kommer på ett kafé i Haag i samspråk med ett par malgamitarbetare, som afslöja en del detaljer från verken. Den ene gör han ett erbjudande att skaffa honom en bättre ställning, men anbudet afböjes. Cornish passar på att möta Dorothy Roden i afsikt att tala om malgamitaffären och hennes bror, men börjar med en kärleksförklaring. Slutet blir hennes jaord, fivarpå Cornish begifver sig till malgamitkontoret för att där afslöja von Holzen i Rodens närvaro. Här begär han att få veta hur malgamittillverkningen tillgår. Roden lämnar honom ensam med Holzen, som under föregifvande af att vilja visa experimentet hämtar in en mängd kärl, innehållande giftiga gaser. Han ställer omärkligt om, att gaserna kunna strömma ut, och skyndar sin väg efter att ha låst dörren, lämnande Cornish att förgiftas i det trånga rummet. Denne lyckas emellertid behålla medvetandet och rädda sig undan Holzens hämnd.

Vid ett sammanträffande kort därpå med mrs Vansittart får han veta att hon har uppgjort en plan mot Holzen i afsikt att åtkomma malgamitreceptet. Det förvaras i kontorets kassakista, till hvilken hon skaffat sig en nyckel. Just som hon fått fatt i det värdefulla papperet, öfverraskas hon af Holzen. En kort brottning uppstår, och hon måste återlämna papperet. De samtala om Holzen. Mrs Vansittart och miss Roden upptäcka, att H. gjort en komplott mot Cornish. De tillskrifva major White, som skyndar till dem från England. Malgamitarbetarnes öfverfall mot Cornish misslyckas, tack vare White’s vaksamhet och Cornish’s sinnesnärvaro. Majoren sammanträffar dagen därpå på hotellet med Marguerite Wade, bankirens dotter, och mr Wade själf, som anländt till Haag för malgamitaffärens skull. På väg till besök hos miss Roden stöter hon i »skogen» på Holzen — hennes .lärare i kemi i pensionen i Tyskland. Han håller på att lära sig malgamitreceptet utantill.

(Forts, från n:o 30).

Tdgofjärde Kapitlet.

Ett klart skinande ljus.

är lord Ferriby beslöt att efterkomma Rodens ’ enträgna önskan och begifva sig till Haag, gjorde han det i det fulla medvetandet att han bevisade Nederländerna en utomordentligt stor ära.

»Det är ej den plats, som man gärna besöker vid denna tid på året», sade han till en vän på klubben. »Under vintern är det en annan sak, ty säsongen är där på vintern liksom i många andra af kontinentens hufvudstäder.»

En af alla de fördelar, som ärftliga titlar hafva med sig, är den, att dess bärare sällan behöfver sakna ahörare, ty sådana dyka alltid upp af ett eller annat slag. En vanlig person snoppar man af eller vänder helt enkelt ryggen, så snart hans rykte för egoism och banalitet befinnes tillräckligt stadgadt, men det är alltid godt om folk, som villigt låta tråka ut sig af en lord. En högaristokratisk klubb är ett verkligt drifhus för detta slags plågoandar, och där träffas äldre herrar — hvilka redan hunnit ett godt stycke på lifvets utförsbacke utan att lyckats upptäcka, att alla de obetydliga

händelser, hvarmed vägen å ömse sidor är kantad, icke äro värda ett ord — för att tala om idel trivialiteter.

»Sanningen är», sade lorden till en af dessa personer, »att denna malgamitaffär är ett af de största välgörenhetsföretag, för hvilket jag någonsin ställt mig 1 spetsen, och det medför vissa ansvarsförbindelser — jaha, vissa ansvarsförbindelser.»

Och han antog en högst viktig och allvarsam samt nästan uttröttad min. Ty lord Ferriby visste ej att en slik uppsyn är ett nästan säkert bevis på inskränkthet. Ej heller hade han märkt, att de, hvilka bära på den tyngsta ansvarsbördan och visat sig orka med densamma, äro just de, som visa världen det lugnaste ansiktet.

Emellertid må man ingalunda föreställa sig, att lord Ferriby kände sig det minsta orolig för malgamitsaken. Här hade han åter fördelen af att ha ägt förfäder villiga och skickliga att tjäna sitt parti utan allför småaktiga betänkligheter. Ty om en kung icke kan göra något orätt, bör adeln till en del ock kunna fordra att vara fritagen från kritik, och personer, som få tillgodoräkna sig vissa medgifvanden af andra, måste äfven lära sig att göra vissa medgifvanden åt sig själfva. Lord Ferriby var med ett ord alltför själfbelåten att kunna hysa minsta tvifvel rörande sitt eget uppförande.