Sida 507
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
GULDTÖRSTENS OFFER
Det var lätt nog för lord Ferriby att intala sig, att Cornish hade orätt och Roden rätt, isynnerhet när denne senare på det mest belefvade sätt — icke direkt till lord Ferriby utan till hans bankirer — öfversändt en växel, utgörande en extra utdelning i anledning af den stora summa, med hvilken my-lord ursprungligen understödt företaget, såsom Rosen helt förbindligt uttryckte sig. Det finnes godt om folk, som gärna taga emot penningar, endast deras finkänslighet ej såras genom åsynen af en anvisning.
»Antony Cornish» sade lord Ferriby och drog ned sin väst, »förstår ej riktigt det etiska i affärerna — som fallet är med många personer, hvilka sakna fackbildning eller erfarenhet.»
Lorden tycktes härmed vilja säga, att man kan fritt tillägna sig, hvad grannen är nog dum att lämna fran sig.
Joan var ganska villig att göra sin far sällskap, ty under den sociala utvecklingens snabba lopp hade hon redan kommit därhän att utbyta välgörenheten mot hygienen samt var fullt öfvertygad om att den stora dödligheten bland malgamitarbe-tame, på hvilken man häntydt inom den Ferriby’ska familjekretsen, uteslutande berodde på de arma offrens försumlighet att ej använda ett gammalt desinfektionsmedel, som nu utbjöds i artistiskt utstyrda flacons under ett nytt namn. Öfvermangan-syradt kali under ett annat namn icke blott luktar vida sötare utan uträttar äfven större hygieniska underverk, emedan världen hyser förtroende till nya namn, och tron alltjämt är den bäste läkare för mänskliga lidanden.
Joan ämnade därför medföra till Haag det glada budskapet om ett nytt hygieniskt tusenårigt rike, fullt öfvertygad, att det blifvit verklighet i och med uppfinningen af ett ämne, som under namnet »nu-xin» såldes i små flaskor till ett pris af en krona och 10 öre. De tio örena representerade kostnaden
för flaskan, vätskan och det smala blåa band, hvarmed proppen var ombunden, och resten hamnade i fabrikantens ficka. I Joans värld var det för närvarande modernt att lukta nuxin, hvilket äfven kunde fås i fast form i de sötaste små blåa kakor, afsedda att placeras i garderoben eller linneskåpet. Joan hade skänkt en ask små kakor åt major White, hvilken mottagit gåfvan med skyldigt allvar. I själfva verket tycktes majoren aldrig tröttna på att lyssna till Joans loftal öfver det nya ämnet eller se på hennes vackra allvarliga ansikte, då hon förmanade honom att använda nuxin i alla dess olika former. Det var först, när han hörde, att cigarrmunstycken, förfärdigade af nuxin, i sig absorberade alla tobakens skadliga beståndsdelar, som modet svek honom. Joan fick nöja sig med löftet att han icke skulle begagna annan tandtinktur än nuxin.
Lord Ferriby och Joan begåfvo sig alltså af till Haag — lorden fullt öfvertygad om att ensamt hans närvaro skulle utöfva ett gynnsamt inflytande på händelsernas lopp, och Joan upptagen af sin »nuxin» och i mindre grad af sina »malgamit-arbetare» och sin »Förening till förmån för manu-fakturistbiträdena». Lady Ferriby föredrog att stanna i Cambridge Terrace, först och främst därför att det kostade mindre, och för det andra därför att hennes kokerska ville hafva ledigt och emedan hon med endast en kökspiga kunde få hängifva sig åt sin högsta njutning i lifvet, en onödig sparsamhet. Kokerskan vägrade bestämdt att svälta sina medtjänare, men kökspigan, som tänkte på det blifvande betyget, gjorde som hennes nåd befallde, och hackade och stufvade upp saker på ett sätt, som föga öfverensstämde med en lön på fyrtio pund om året utom extra ibland.
Major White mötte de resande vid stationen i Haag, och Joan, som under den korta resan haft åtskilligt besvär med sin far, erfor för första gången en känsla af ordning och trygghet i den groflem-made militärens närhet. Han syntes utan vidare trampa ned alla svårigheter med sin tunga fot, så snart de yppade sig.
»Hm — hm,» Dörjade lorden, medan de gingo utför plattformen, »har ni sett till Roden ?»
Ty lord Ferriby hade sina tankar alltför koncentrerade kring sitt eget jag för att kunna vara någon skarp iakttagare af andra, och han hade ännu ej lyckats upptäcka, att Holzen stod bakom det hela och alldeles öfver-glänste sin kompanjon i malgamit-affären.
»Nej — det har jag just icke», svarade majoren.
Han hade aldrig diskuterat malga-mitaffärerna med lord Ferriby. Diskussioner voro på det hela taget ett tidsfördrif, åt hvilket majoren aldrig egnade sig. Hans ståndpunkt i denna sak var bestämd nog, men han ämnade ingalunda inlåta sig på någon förklaring öfver, hvarför han envist ställde sig på Cornish’s sida i de förvecklingar som uppstått.
Lord Ferriby kände oppositionen i luften, men han visste nog om majoren för att ej frukta öppna fiendtlig-heter. Män, som vilja trotsa oppositionen, äro af två slag: det ena stöder sig på medvetandet om sin rättvisa
Major White mötte de resande vid stationen.
Källa: Project Runeberg ·
