Sida 508
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
sak och det andra gömmer sig undan med något af strutsens enkla och genomskinliga list. Många befinna sig äfven i den lyckliga ställning att alltid tro sig hafva rätt, tills man tydligt öfvertygat dem om motsatsen. Och det fanns ingen, som hade lust att öfvertyga lord Ferriby. Cornish’s respekt för familjens öfverhufvud förbjöd så starkt honom att öfverbevisa sin onkel om det misstag, han begått, att han gärna hällre offrade starka punkter i sin egen position än att slå ett slag, hvilket oundgängligen måste träffa lord Ferriby, om det ock var riktadt emot Roden eller Holzen.
Lord Ferriby kände sig emellertid obehagligt berörd af underrättelsen, att mr Wade befann sig i Haag.
»En aktningsvärd man — en högst aktningsvärd man», sade han, ty han betraktade bankiren med den obestämda misstänksamhet, som personer af orubblig rättrådighet väcka hos vissa personer.
De resande begåfvo sig till hotellet, där rum voro iordningställda för deras räkning. Wades tycktes vara ute och hade sagt till, att de ej skulle komma tillbaka till lunch. Portiern trodde, att de ämnade äta den hos mrs Vansittart.
»Jag tror», sade lord Ferriby, »att jag far ut till fabriken.»
»Ja, gör det», sade White utan att förändra en min.
»Kanske ni har lust att göra mig sällskap?» föreslog Joans far.
»Nej, det tror jag inte. Tycker inte om Roden. Kanske Joan skulle vara road af att se slottet i skogen?»
Joan, som ansåg såsom sin plikt att besöka fabriken, mumlade något om »nuxin», ehuru utan entusiasm, men White råkade komma ihåg, att det var »blandnings-» och inte arbetsdag. Och således for lord Ferriby, såsom ursprungligen varit hans afsikt, ensam, ty White förstod ännu mindre än Cornish »det etiska i affärer».
Den affärsrapport, som väntade lorden vid ankomsten till fabriken, var utan tvifvel tillfredsställande, ty tillverkningen pågick nu under högtryck natt och dag. Holzen hade, som han nämnde till Marguerite, varit fattig hela sitt lif, och fattigdomen är en sträng mästare. Han ämnade ej blifva fattig ännu en gång. De gråa kärrorna hade på sista tiden synts oftare än vanligt passera Park Straat i ena eller andra riktningen på väg till nå-
fon af stadens järnvägsstationer, och hvarje gång amkallade de en blixt af vrede i mrs Vansittarts mörka ögon.
»De skurkarne!» mumlade hon. »De skurkarne! Och hvarför gör ej Tony någonting?»
Men Tony Cornish, som ensam kände huru långt Holzen skulle gå i sitt orubbliga beslut att icke låta något hinder ingripa, kunde intet göra — för Dorothys skull.
En hel rad af de tysta gråa kärrorna passerade just Park Straat, när mrs Vansittart med gäster rest sig från bordet efter lunchen. Mrs Vansittart och mr Wade stodo tillsammans vid fönstret, hvilket var stort till och med i denna de stora och spegelblanka fönstrens stad. Dorothy och Cornish samtalade i andra ändan af rummet, och Marguerite tycktes fördjupad i ett fotografialbum.
»Där afgår åter en laddning människolif», sade mrs Vansittart.
»Människolif, min fru», sade bankiren, »växla mycket i värde liksom allt annat här i världen.»
Ty Wade tillhörde en klass engelsmän, som hysa en panisk förskräckelse för allt slags senti-
mentalitet, och som noga skyla öfver sina goda gärningar under föregifna lägre motiv. Och hvem kan föröfrigt säga, att mr Wade hade orätt i sitt påstående? Hvem af oss äger ej någon släkting eller nära bekant, som tycks hafva kommit till världen enkom såsom en högtidlig varning för andra.
Medan mrs Vansittart och mr Wade stodo vid fönstret, kom Marguerite fram till dem och stack sin arm under faderns med den beskyddande min, hon alltid antog gent emot honom. Hon var glad och munter som vanligt, och mrs Vansittart betraktade henne mer än en gång med en viss af-und. För att säga sanning förstod mrs Vansittart ej alltid Marguerite eller hennes engelska, hvilken senare var högst modern.
De stodo pratande och skrattande vid fönstret, då Marguerite plötsligt drog dem in i rummet.
»Hvad är det?» frågade mrs Vansittart.
»Lord Ferriby», svarade Marguerite.
Och då de försiktigt tittade fram mellan gardinerna, sågo de den store mannen åka förbi i sin hyrvagn.
»Han har nyss köpt Park Straat», förklarade Marguerite.
Det såg verkligen ut på lordens nedlåtande min som om gatan — och hvarför inte hela staden — vore hans egendom.
Mr Wade pekade med sin tjocka tumme i den riktning, lord Ferriby for, och frågade tvärt:
»Hvart far han?»
»Till malgamitverken», sade mrs Vansittart med eftertryck.
Mr Wade gjorde ingen anmärkning. Men mrs Vansittart yttrade:
»Jag bad major White äta lunch med oss i dag, men han tycktes hafva lofvat att möta lord Ferriby och hans dotter vid stationen samt hjälpa dem komma i ordning på hotellet.»
»Ah!» sade mr Wade.
Mrs Vansittart, som tycktes finna mr Wade en smula svår att underhålla, lät några ögonblick förgå, innan hon yttrade något.
»Major White», sade hon därpå, »åtföljde ej lord Ferriby på hans besök vid fabriken.»
»Major White», svarade Marguerite, »har andra järn i elden.»
Tjugofemte Kapitlet.
Ömsesidiga förklaringar.
k-^ercy Roden, som varit i Utrecht och Antwer-pen, hemkom från sin resa samma afton som lord Ferriby ankom till Haag. Dagen hade varit ganska vacker, men mot solnedgången slog vädret om. och tunga moln jagade öfver himlen i riktning mot väster. Därpå började ett häftigt regn ösa ned och svepte öfver slättlandet i sned riktning. En kall sydostlig vind följde med de tunga molnen, och natten kom med storm och regnbyar. Roden blef genomdränkt under den korta vägen från vagnen till Villa des Dunes, hvilken i egenskap af sommarbostad ej var försedd med körväg öfver dynerna från stora vägen. Han såg på sin syster med trött blick, när hon mötte honom i förstugan.
(Forts.)
Källa: Project Runeberg ·
