Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

VÅR

SJÖMINISTER.

ärmast i anledning af att vårt sjunde pansarfartyg af första klassen i dessa dagar gått af stapeln — se bilden från »Dristighetens» sjösättning å sidan 508 — presentera vi i dag statsrådet Dyrssens porträtt å första sidan.

När kommendören Gerhard Dvrssen den 21 oktober i898( vid 44 års ålder som sjöminister efterträdde v. amiralen J. C. E. Christerson hälsades, han med väl grundade förhoppningar om att vår flotta skulle i honom få den unge energiske nydanaren. Vårt sjöförsvar hade länge lidit af en betänklig »landvind», som varit svår nog att möta. Vi minnas, att, statsrådet Dyrssen redan strax efter

sin utnämning i en intervju ville åtminstone lofva att »ifra för förbättringar inom sjövap-net på det beståendes grund».

Han har ock redan visat sig vara mannen att infria detta löfte, något som man förvisso kunde vänta med den medvind den nye sjöministern tidigt fick i segeln. I riksdagen har en frisk »sjövind» blåst upp, af hvilken statsrådet Dyrssen förstått att väl begagna sig till fäderneslandets stora gagn och egen merit, hvilken alla måst erkänna.

Det är också alla fosterlandsälskande mäns uppriktiga önskan, att vid vår flottas roder ja länge behålla den lika duglige som personligen sympatiske sjöminister Dyrssen.

DEN LILLA KOLFLICKAN.

Ai A. Dourliac. Öfvers. för HVAR 8 DAG.

\-> ietro Maltinis vagga hade — om han öfver-hufvud haft nåaon — icke stått i ett palats utan i en fattig koja i Savoyen, och därför var det också förklarligt att lyckans gudinna inte gjorde honom till sin gunstling. Ännu till hälften ett barn lämnade Pietro det fattiga föräldrahemmet och sina många syskon för att komma i lära hos en »mästare» i millionstaden Paris.

Sagde »mästare», en slug savojard vid namn Giuseppe, behandlade inte sin lärling med sammets-fingrar. Pietros sysselsättning bestod i att gå från kafé till kafé och bjuda ut gipsfigurer till försäljning. Kypare och poliskonstaplar jagade den stackars lille krämaren och Pietros enda glädje voro alltjämt de små gipsfigurerna själfva, i hvilka han såg inbegreppet af allt skönt. Hvilande sig i ett gathörn kunde Pietro glömma allt omkring sig, när han med en gammal rostig pennknif karfvade på ett stycke trä eller vred ett snattadt stycke vax mellan sina klumpiga fingrar för att göra efter den ena eller den andra af figurerna.

Men all hans konstentusiasm kunde inte tysta hans tomma mage, och det fanns stunder då Pietro kände sig så olyckligt ensam och öfvergifven.

Då lät försynen en beskyddarinna komma i hans väg. Inte som en god och rik dam, som det händer i sagorna, utan i en liten fattig flickas gestalt kom lyckan till Pietro.

Ett tjockt lager kolstoft betäckte barnets ansikte, när hon med sin lilla kolvagn, som drogs af en åsna, stannade just framför gossen för att med största välbehag bita i en tjock smörgås.

»O, så god mat!» tänkte Pietro med skrikande mage.

»O, så vackra dockor! sade Mathurine och betraktade med af förvåning: uppspärrade ögon Pietros korg.

Smickrad reste han sig upp och började förklara:

»Det är Napoleon, det är Venus och det är madonnan och det är Brutus», säger han allvarsamt och pekar på figurerna, som trots det blandade sällskapet stå helt fredligt bredvid hvarandra.

Mathurine stod med öppen mun, glömde sin smörgås och åsnan, som under tiden dragit sig åt höger, där något grönt lockade henne.

»De äro mycket dyra, hvad?» frågade Mathurine till slut med blyg respekt.

»Ja, då!» svarade Pietro, i hvars ögon det minsta guldmynt var en förmögenhet.

»Det är för de rika!»

»Men du kan få se på dem, och om du inte slår sönder något så får du ta i dem också.»

Strålande glad begagnar sig den lilla af den så ädelmodigt gifna tillåtelsen, da plötsligt en hes röst sliter henne ur förtjusningen:

»Nå, Thurine, hvar håller du hus?»

Det var onkel Anselm, egaren till åsnan, vagnen och brorsdottern, på återväg från en kund.

De båda barnen sade i hast farväl.

»Om du kommer här förbi i morgon, så skall jag ha något med åt dig», sade Pietro hemlighetsfullt.

Mathurine gaf intet svar, men hon såg på gossen och stack därpå instinktivt sin smörgås i hans hand. Och förläget rodnande öfver sin djärf-het körde hon vidare med åsnevagnen.

När den lilla kolvagnen dagen därpå blef synlig vid gathörnet, log Mathurines skratt på långt håll emot den nyförvärfvade vännen.

»Jag har med mig det jag lofvade», förklarade han viktigt, så fort de blifvit ensamma.

»Får jag se!» sade hon med klappande hjärta.

»Här! *

Det var en oformlig Venus med puckel, krokig näsa och krokiga ben. Men Mathurine jublade förtjust, när Pietro galant tillade:

»Jag skänker dig den. Jag har själf gjort denb>