Sida 513
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
DEN LILLA KOLFLlCKAN
»Verkligen, du!» stammade den lilla och knäppte ihop händerna som till bön. »O, så vacker!» fortfor hon. »Du ger mig den verkligen? Får jag verkligen taga den med mig hem.»
»Ja, visst!»
»Ah, hvad jag är glad!» Hon gaf Pietro en hjärtlig kyss och sprang därpå till vagnen, hvar-ifrån hon snart kom tillbaka: »Jag har också
tänkt på dig! Tycker du om kastanjer?»
Utan att vänta på något svar, stoppade hon hans fickor fulla. Men så fick hon se onkel Anselm komma, och med ett »Adjö tills i morgon!» skyndade hon sin väg.
Men från och med denna stund var Pietro ej längre ensam. Och köld och hunger plågade honom ej mera. Mathurine kom hvarje morgon till honom med hälften af sin frukost, hon stickade halsdukar och strumpor åt honom och var på alla sätt god och vänlig mot honom.
Den lilla flickan från landet, hvilken ock af ödet förts till jättestaden, fann i sitt barnahjärta tröstande ord som uppehöllo den stackars gossens mod och stödde honom i hans drömmar om ryktbarhet samt i hans sträfvan att bli« en konstnär.
»Vänta, Pierrot», så hade hon döpt om honom — brukade hon säga, »vänta, Pierrot, tills jag blir stor och vi bli man och hustru. Då skall jag förtjena pengar för oss båda på kolhandeln, och du kan hela dagen hålla på med dina figurer!»
Och i sin beundran för den blifvande konstnären ansåg hon denna arbetets fördelning vara fullkomligt naturlig och riktig.
Till en del skulle de rosenfärgade planerna i alla fall bli realiserade.
En morgon — Mathurine hade då blifvit fjorton år gammal - träffade hon sin »Pierrot» utan hans figurer och med mycket bedröfvad uppsyn. Mäster Gillseppe hade vid ett slagsmål på värdshuset blifvit svårt sårad och transporterad till sjukhuset och hans lärlingar hade spridts åt alla håll. Pietro visste sig i sin sorg ingen råd.
»Du gode Gud! Det är inte så illa som du tror, kom till oss!» förklarade Mathurine helt tvärsäkert. »Du kan få kusin Antons rum, för han skall ut som soldat».
Onkeln brummade visserligen öfver att han under sitt tak, vid sitt bord skulle på sin sons plats upptaga denne »store slyngel» med de hvita händerna, hvilken åte för två och icke gjorde någon nytta. Men Mathurine var å andra sidan från bittida till sent i verksamhet, skötte hushåll och affär och pysslade så kärleksfullt om den giktbrutne gamle, att han inte ville knorra förihögt och vara för envis.
Den »dumme» Anton, som blott såg allting med kusinens ögon, hade för öfrigt varit den för« ste att prisa Mathurines plan och hade gifvit sig i väg efter att varmt ha tryckt sin ställföreträdares hand och hjärtligt omfamnat Mathurine.
Mathurine, den unga flickan, märkte knappt att han var borta, så mycket hade hon att göra. Så farligt med Pietros lätja som onkeln jämrade sig var det visserligen inte; han ville ju så gärna hjälpa till. Men han saknade totalt anlag för den sortens arbete — man kan väl inte allt!
Mathurine tillät ej heller, att Pietro använde sin tid att hugga ved eller bära kol. Han måste arbeta, bli en stor konstnär, icke tänka på något annat. Pietro sade inte heller emot, utan lydde den milda härrskarinnan som så fullkomligt delade hans böjelser.
I grunden voro de ännu två barn i den lyckliga ålder, då begreppen »mitt» och »ditt» äro relativa. Att taga är lika så naturligt som att gifva, och när Mathurine i arla morgonstund for ut med sin kolvagn och hennes klara, hurtiga röst »Kol, köp kol!» i regn som i solsken hördes ända in i Pietros kammare, då tänkte väl denne, i det han vände sig på sitt läger: Den goda Mathurine,
när jag en gång blir en stor konstnär skall hon få det riktigt bra.
.1 Pietro hade blifvit en smärt, något vek ung man, med stora svarta sammetsögon hvilka i följd af de långa ögonkransarne syntes ännu större, med långt svart hår och smala hvita händer. Mathurine hade trots lifvet i storstaden förblifvit ett äkta barn från landet. Öfver det af godhet och vänlighet strålande ansiktet, hvilket icke visade några spår af skönhet, låg en frisk rodnad. Röda och grofva voro händerna, som kunde arbeta så duktigt, hela gestalten käck och kraftig. Pietro gick i konstskolan och var en af de bästa eleverna. Hon for alltjämt med sina kol genom förstadens gator.
Endast om aftonen sågo de båda hvarandra vid den gemensamma måltiden, då Pietro muntrade onkel med sina lustiga atelierhistorier under det att Mathurine ryckte på axlarne åt dem
Med åren hade hennes böjelse för Pietro fått något moderligt hos sig, och som sträng, kvinnlig mentor fann hon det icke passande att »hennes» konstnär icke helt och hållet egnade sig åt sin uppgift liksom hon åt sin.
Han lydde, men mången gång med ett tyst försök till protest . . . han var 20 år!
Emellertid gällde det att sträfva, arbeta, vinna det stora priset för Rom!
I hvilken spänning, ja ängslan, gick ej den snälla unga varelsen under det »hennes Pietro» var i examen.
I sin barnslighet höll hon fast vid den tron, att en bön till den heliga jungfrun i en kyrka, som man går in uti första gången, skall gå i uppfyllelse. Mången omväg gjorde Mathurine under dagens lopp. med sin kolvagn, och under det åsnan tåligt väntade, låg den unga flickan på knä i någon kyrka och bad för »>sin» konstnär.
Mathurines bön gick i uppfyllelse: Pietro fick priset
»Jaså, och nu reser pojken till Rom», sade fader Anselm med illa dold tillfredsställelse, under det hans brorsdotter drunknade i tårar alldeles tokig af glädje
Det var således sannt! Han skulle bort från henne på tre år . . . kanske ännu längre!
»Det är bra att Anton kommer igen», sade onkel och gnuggade förnöjd händerna, »då är huset icke tomt .
Men ack! Det var långt ifrån detsamma. Mathurine märkte på den djupa sorg, som fyllde hennes hjärta, trots all naivitet att hennes böjelse för Pietro var något annat än för Anton. Behjärtad som alltid dolde hon emellertid sin sorg för att ej kasta någon ledsam skugga öfver den glada tilldragelsen och störå Pietros lycka. Han var så lycklig, så stolt, så tacksam! När han fattade hennes händer och af allt sitt hjärta sade: Ma-
thurine, min kära Mathurine, dig ensam har jag att tacka för det, och jag skall aldrig glömma det», då ansåg hon sig mer än nog belönad för all sin möda.
Och stunden för skilsmessan kom. Mathurine ville gärna ha uppskjutit den till dess hon kunde följa honom till bangarden.
Källa: Project Runeberg ·
