Sida 514
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
Det var omöjligt! De unga kamraterna hade en afskedstillställning för honom och från den kunde han ju icke draga sig undan! Rörd tryckte Pietro onkel Anselms händer och omfamnade den gråtande Mathurine.
»Du skrifver väl till oss, Pietro?»
»Ja visst! Tror du kanske att jag är otacksam?»
Men när han med sina kamrater kom till bangården och såg den blyga kolförsäljerskan, som med sin vagn gjort en stor omväg för att än en gång få se honom, då var han rädd för kamraternas hån Han skämdes för henne, som utjämnat alla hans vägar, och vände sig bort.
Mathurine skulle aldrig återse honom.
Först skref han hem regelbundet och insöfde sin väninna i ljusa framtidsdrömmar . . sedan kommo brefven mera sparsamt, blefvo flyktiga be-skrifningar, som i en resehandbok, och när han skref om Canova och Michel-Angelo tillade han ironiskt: »Men jag glömmer att du icke känner
till de där herrarne.»
»Hvarför skrifver han då om dem till dig?» frågade fader Anselm, icke utan logik.
Dessa voro de sista bladen pa minnets träd. När våren kom bar Pietros hjärta ej mer några friska blommor, och när Mathurine förstod att allt var slut fogade hon sig däri med resignation, utan förebråelser . . . men icke utan förstulna tårar . . . och två år därefter gick hon in på onkelns önskan och blef kusin Antons maka .. . men glömma den som glömt henne kunde hon icke.
Och äfven han skulle minnas. Senare . . . för sent. Till åren kommen, ensam, trött till och med på den ryktbarhet, dit han hunnit, dök minnet af hans beskyddarinna från barndomstiden åter fram. Då kommo ånger och samvetsförebråelser, och trots de många åren, trots sitt hvita hår hade han gått till den välbekannta lilla gatan för att bedja om förlåtelse, ro och frid.
Men ack! En stor modärn byggnad hade undanträngt det lilla bristfälliga huset. Af Mathu-rine var ej möjligt att finna ett spår . . . kanske var hon död.
Men för honom lefde hon, allt erinrade In mom om henne, och då hvarken arbete eller sällskapslif kunde fördrifva dessa tankar, beslöt han att förhärliga den enkla flickan af folket i ett mästerverk.
Men för första gången kunde han ej skapa hvad han ville. Hans hand blef lam I ett slags vidskeplig fruktan sade han: »Hon har ej förlåtit mig!»
Mera modlös och sorgsen än någonsin gick den store konstnären en dag till sitt hem, då han framför dörren fick se en gosse ungefär lika gammal som han själf kunde ha varit, då han blef bekant med Mathurine. För att göra likheten ännu fullständigare hade barnet på trappan bredvid sig ställt mer eller mindre vällyckade gipsfigurer, som han mönstrade med kännarblick.
»Hvad gör du där, min lilla vän?» frågade bildhuggaren leende vid tanken på det förflutna.
Gossen “vände sig om, hälsade förläget och sade: »Jag väntar på herrn, som gått bort.»
»Har du gjort dockorna?» frågade konstnären, som tilltalades af gossens ärliga ansikte, »när jag var så ung som du kunde jag inte göra det bättre, - och» —
Plötsligt föll hans blickar på en Venus med puckel och krokig näsa och krokiga ben
»Hvad? Har du gjort den?»
»A! Nej!» sade barnet, »det har herrn, som bor däruppe.»
»Känner du honom?»
»Inte jag. . . men mormor: hon gaf mig den, då jag var liten».
»Heter din mormor Mathurine?» stammade bildhuggaren med hes röst.
»Ja, herrn».
Lidelsefullt tryckte den gamle mannen barnet intill sig, hans ansikte lyste upp . . .
»Ja, du är lik henne! Ack, jag har icke glömt henne! Hur länge har jag ej sökt henne. Hon gjorde rätt i att skicka dig till mig. Kom, vi skola gå till henne, hvar är hon? . . .»
Det ryckte till i barnets ansikte. Gossens ögon fylldes af tårar:
»På kyrkogården. Mormor dog förra månaden . . .»
Hon var död! Han skulle aldrig återse henne. Men i sin trogna kärlek sände den gamla kvinnan sitt barnbarn med den lilla gipsfiguren, som ett bevis på att hon förlåtit. Hon gaf honom ännu mer, ty gossen, som bar Mathurines anletsdrag, ägde Pietros konstnärssjäl. Och bildhuggaren tog gossen till sig och återgäldade på honom hvad som i ungdomen kommit honom själf till del. Gossen blef hans son, hans lärjunge, hans stolthet och hans ålderdoms glädje.
I Pietros sista konstnärsverk, statyetten »Kolflickan» framträdde än en gång hans konstnärliga inspiration i all sin kraft Sedan skapade Pietro ej något mera. Mathurine hade förlåtit honom.________
-1
LANDSKRONA BLIFVANDE TEATER.
andskrona teateraktiebolag beslöt nyligen att låta uppföra det Thaliatempel, af, hvilket vi här återgifva en ritning.j Densamma är uppgjord af artitekterna A. Arwidius i Malmö och Fr. Sundbärg i Jönköping.
Att döma af ritningen kommer teatern att förete ett ganska storslaget yttre.
I
Källa: Project Runeberg ·
