Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

GULDTÖRSTENS OFFER

någon roll i hans lif, icke på något sätt var föremål för hans planer eller ärelystnad. I sin egenskap af kvinna borde hon afsky och förakta honom härför. I själfva verket väckte detta förhållande hennes aktning.

Hon visste, att hennes bror icke var invigd i Holzens förtroende. Det är ej troligt, att någon människa på jorden kommit denne så nära att han kunde skryta däraf. Efter all sannolikhet skulle hennes bror aldrig få höra något om mordförsöket mot Cornish, och denne skulle säkerligen själf vara den siste att tala därom. Ty hon visste, att hennes älskade var Holzen fullt vuxen och mera ändå. Hon hade aldrig betviflat detta. Denna tro var liksom en del af hennes väsen. En kvinna älskar ej verkligt en man, om han ej blifvit föremål för hennes obegränsade tro. Och endast mannen själf kan — och i längden .gör han det vanligen också — göra det omöjligt för henne att fasthålla vid denna tro.

Hon satt ännu och tittade tankfullt in i elden, när hennes bror inträdde.

»Ah!» sade han, när han fick se brasan, samt kom fram och räckte ut sina händer mot lågan. Han såg på sin syster med oroliga och glänsande ögon. Han var vid en farlig sinnesstämning — benägen till bekännelser och förklaringar — såsom svaga naturer stundom äro. Och om man lugnt och praktiskt ser på saken, är det bäst att lämna alla förklaringar och bekännelser — till en tid efter denna. Holzen räddade honom emellertid genom att i samma ögonblick ringa på portklockan.

Nästa minut inträdde professorn. Han stannade i dörren med en stel tysk bugning för Dorothy och växlade en kort nick med Roden. Håret var fastklibbadt vid tinningarna af rägnet, som äfven glänste i hans ansikte.

»Det är ett afskyvärdt väder», sade han och steg fram. »Ack, Fräulein, lämna icke oss — och brasan», tillade han. ty Dorothy hade rest sig upp. »Jag kom blott för att förvissa mig om att Roden kommit lyckligt hem. >

Han tog den stol, Roden bjöd honom, och satte sig utan att draga den fram till elden. Han hade endast föga af den själfsäkerhet, som i våra dagar ofta utvecklas i så hög grad, att den blir förolämpande.

»Jag har naturligtvis affärssaker att afhandla, men de kunna vänta till i morgon. I afton är ni trött.»

Han såg på Roden, som en läkare ser på sin patient. »Är det icke så, Fräulelin?» frågade han, vändande sig till Dorothy.

»Jo».

»Endast om ett par saker måste vi räsonnera nu.»

Dorothy vände sig om och såg på honom. Han såg äfven på henne, och deras blickar möttes för några sekunder. Han tycktes se någonting i hennes ansikte, som gjorde honom tanklull, ty han teg en stund, medan han med näsduken torkade rägnet från sin panna. Hans ansikte var blekt men beslutsamt och måste på alla, som kommo i beröring med honom, göra intryck af att tillhöra en stark man.

»Lord Ferriby har varit i

fabriken i dag», sade han, hvarpå han med en axelryckning och en rörelse med handen antydde, att personen i fråga ju vore en nolla. »Han gick igenom fabriken och såg öfver edra böcker. Jag skref ut ett slags intyg om hans belåtenhet med båda delarne samt lät honom underteckna det.»

Roden lutade sig framåt mot elden med en cigarrett mellan läpparne. Han nickade helt kort.

»Godt», sade han.

»I går», fortsatte Holzen, »mötte jag en gammal bekant — en miss Wade — en ung dam, som jag en gång gaf lektioner i en pension i Dresden Hon är dotter till bankiren Wade och berättade mig 'litet motvilligt, att hon kommit till Haag med sin far, som är en af Cornish’s vänner. I morse tog jag en promenad på stranden vid Scheveningen. Vid norra hafsbadet fick jag då bland de badande se en storväxt fet herre. Det var major White. Här tyckas alla samlas. Jag såg en tysk pappers-fabrikant — en storman inom denna industri — på badhusterrassen i morse. Det kan ha varit en slump, men möjligen icke.»

Medan han talade, hade han tagit upp ett hopviket papper ur fickan, hvilket han nu tankfullt vände mellan fingrarna. Dorothy, som visste, att hon mot sin vilja varnat honom med sin blick, gjorde nu ingen min af att lämna dem. Han skulle nu ingenting annat säga, än hvad han ämnade för hennns öron såväl som för hennes brors. Holzen' öppnade papperet långsamt och såg på det, som om hvarje rad vore honom välbekant. Det var ett ark vanligt skrifpapper, fullskrifvet med ord och siffror.

»Det är die Vorschrift» — hvad kallar ni den? — beskrifningen på malgamit, och i denna stund finnas i Haag åtskilliga personer, hvilka gärna skulle vilja äga den i sina händer, och icke skulle vara alltför nogräknade med medlen, om de blott kunde komma öfver den. Det är helt enkelt därför de samlats här i Haag.»

Roden vände sig långsamt och såg öfver axeln på papperet. Holzen kastade en blick på

»Än en gäng förvaradt i en mans hjärna - .»