Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

Dorothy. Det var ej hans önskan att hålla henne i spänning, men han ville gärna ha reda på huru rriyckct hon visste. Hon blickade fortfarande in i elden och behandlade hans ord såsom uteslutande rörande hennes bror.

»Jag försökte under tio år förgäfves att erhålla denna beskrifning», fortsatte Holzen, »och ändiligen dikterade en döende den åt mig. Under åratal har den funnits i en enda mans hjärna, och denne var själf tillverkare af malgamit. Han kunde halva dött i hvilken stund som hälst och tagit hemligheten med sig i grafven. Men jag», sade han med en axelryckning och vek långsamt ihop papperet, »jag vaktade på honom. -- Och det sista begripliga ord, han uttalade här på jorden, var också receptets sista ord. Mannen måste hatva varit begåfvad, ty han hade fått ringa uppfostran. Jag har aldrig aktat honom så högt som nu, sedan jag själf lärt mig det.» Han reste sig upp och gick fram till elden. »Jag hoppas, ni tillåter, Fräulein», sade han och makade med foten ihop vedträna.

De flammade upp och han kastade papperet in i elden. På ett ögonblick var det förvandladt till aska. Han vände sig långsamt om och såg på de • båda syskonen med det allvarliga leendet hos en man, som aldrig erfarit mycken glädje i världen.

»Så där», sade han och rörde med ett finger vid sin panna, »nu är det ännu en gång förvaradt i en enda mans hjärna. Och den, som nu vill stoppa tillverkningen af malgamit den måste också stanna denna hjärna i dess arbete.»

»Naturligtvis är det en risk att bränna upp papperet», fortsatte han efter en paus. »Min hjärna kan snart vara förbi — det behöfs så litet — en droppe blod, icke större än ett knappnålshufvud, och den mäktigaste hjärna på jorden är blott en liflös massa. Det kunde ju ligga i en eller annans intresse att döda mig. Det händer så ofta, att en person kan finna det mödan värdt att döda en annan, äfven med ganska stor risk för honom själf — men modet räcker sällan till. Huru som hälst måste vi löpa risken.»

Han reste sig från stolen med ett lågt och ganska muntert skratt och tittade samtidigt på klockan. Han ämnade tydligen taga afsked. Dorothy reste sig äfven, och de stodo ett ögonblick ansikte mot ansikte. Han var något kortare än hon till växten och såg upp på henne med sin dröjande och djupsinniga blick. Han tycktes alltid ställa en själsdiagnos på den, med hvilken han kom i beröring.

»Jag vet, Fräulein, att ni är en af de personer, som afsky mig och söka skada mig. Jag är ledsen därför. Det är längesedan jag kastade öfver bord alla ungdomliga illusioner, att det skulle vara möjligt att gå framåt i världen utan att ådraga sig fiendskap. Tro mig, det är omöjligt att ens hålla sig där man är ställd, utan att få fiender. Men hvarje sak har två sidor Fräulein — kom ihåg det. »

Han slog ihop klackarna och bugade sig stelt, på sitt ceremoniösa sätt samt lämnade rummet. Percy Roden följde honom ut och lämnade dörren öppen efter sig. Dorothy hörde rasslet af Holzens våta rägnkappa, då han satte den på sig. hörde dörren slå igen efter honom samt ljudet af hans fasta steg i gruset. Därpå kom hennes bror åter in. Hans ansikte var starkt upphettadt och blicken irrande. Dorothy såg genast detta, och hennes eget ansikte hårdnade i samma mån. Situationen var nn fullkomligt klar för henne.

Holzen hade med full afsikt förstört beskrifningen inför hennes ögon. Han ville, att Cornish och alla andra intresserade skulle få veta, att han förstört den. Det var ett förtäckt medgifvande — en till-bakagående rörelse, så att säga — kanske pour mieux smiter.

Percy Roden var en af de människor, som alltid äro missnöjda med världen. De hopplösaste brottslingar äro alltid de, som försvara sig längst och ursinnigast. Somliga tyckas ej ens märka sina egna fel och svagheter, och för dessa finns det ännu hopp. De kunna möjligen en dag komma att inse, att det är klokast att lefva i frid med världen, äfven om det skulle kosta litet själföfver-vinnelse. Men Percy Roden medgaf, att han hade orätt och hade alltid till hands nagon ursäkt, genom hvilken han sökte lägga skulden på andra — på andra affärsmän, på det maktägande eller på kvinnorna.

»När det är ursäktligt hos andra, hvarför då icke också hos mig?»

Han betraktade nu Dorothy med vredgad blick. Men han var alltid till hälften rädd för henne.

»Jag önskar, att vi aldrig kommit hit till detta ställe», sade han.

»Låt oss då begifva oss af härifrån, innan det är för sent», svarade Dorothy.

Roden såg förvånad på henne. Trodde hon verkligen, att han skulle vilja lämna mrs Van-sittart nu? Han vissse förstås, att Dorothy såväl som världen i allmänhet begärde för mycket af honom.

»Innan det är för sent? Hvad menar du?» frågade han med tankarna ännu på mrs Vansittart.

»Innan malgamitaffären är afslöjad», svarade Dorothy rakt på saken. Till hennes öfverraskning började han skratta.

»Jag trodde, du menade någonting annat», sade han. Malgamitaffären får sköta sig själf. Holzen är den skarpsinnigaste karl, jag känner, och han vet fullkomligt, hvad han gör. Jag trodde, du menade mrs Vansittart — att du tänkte på henne.»

»Nej, jag tänkte icke på mrs Vansittart.»

»Icke värd att tänka på?» framkastade Roden, fasthållande vid sin vana att skratta af fruktan att andra skulle skratta åt honom — ett sätt, som ej är sällsynt hos mycket unge män, men hvilket Roden borde vid det här laget hafva vuxit ifrån.

»Icke på allvar.»

»Hvad menar du, Dorothy?»

»Att jag hoppas, att du icke har någon allvarlig tanke på att gifta dig med mrs Vansittart. »

Roden uppgaf ater sitt obehagliga skratt. — »Det skulle kunna hända, att jag gör det», svarade han. »Och det kan också hända, att jag råkar veta, att mrs Vansittart aldrig annars plägar stanna kvar i Haag under sommaren, då det är tomt öfverallt. alla människor äro bortresta och staden uppgifven åt turister samt förvandlad till ett blott och bart annex till Scheveningen. I år har hon stannat — och hvarför, det skulle jag vilja veta.

Han strök sina mustascher, under det han satt och såg in i elden. Han hade roat sig med det lönlösa nöjet att räkna och lägga ihop. En ung mans egenkärlek — och hvilkens egenkärlek som hälst — hindrar alltid att korrekt räkna ut den simplaste addition Percy Roden befann sig ännu i en farligt öfverretad sinnesstämning. Det finnes intet rus så farligt som framgångens och intet, som lämnar så bitter eftirsmak. (Forts.)