Sida 528
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
ERIK GUSTAF BOSTRÖM.
o
Arets riksdag lider mot sitt slut. Af de mera intresseväckande frågor som därvid förekommit måste främst sättas den anmälan mot regeringen, till hvilken konstitutionsutskottet ansett sig ha orsak i följd af en norrmans, hr von Dittens, utnämning till en diplomatisk post i ministerielt konselj.
Med sin vanliga säkerhet mötte h. exc. statsministern tillvitelsen för brott mot grundlagen, och efter att ha noga klargjort frågans innebörd slutade han sitt anförande i senaten, där de flesta af hans anklagare sutto, med följande ord:
»Jag ber ej om något undseende. Jag afvak-tar med lugn kammarens och Riksdagens dom och har för öfrigt mitt samvetes vittnesbörd att jag gjort rätt.»
Som bekant, blef utgången den att båda kam-rarne — den andra med ogillande — lade utskottets anmälan till handlingarne. Och nu synes regeringen vid detta riksdagsslut intaga en ännu fastare ställning, dess förste man en säkrare position än kanske någonsin förut.
* *
När »herren till Östanå» år 1891 efterträdde frih. Gust. Åkerhielm som konseljpresident, hälsades han med det varmaste bifallet just från dem, hvilka nu ej tvekat att uppträda som öppna motståndare till exc. Boströms politik. Här är ej platsen för ett ingående bedömande af denna. Må det vara nog att erinra, att den utpräglade agra-riska ultraståndpunkten, hvilken h. exc. en gång ansågs intaga, tydligen är en öfvervunnen sadan.
Hr Boström har förstått att draga till sig dugliga män ur ganska olika partier, han har hedern af att ha hunnit lösa en hel del viktiga riks-frågor, han åtnjuter en mycket stor majoritets uppriktiga förtroende. Han har redan varit statsminister i nio år, längre än någon af de föregående statsministrarne under vår konung och fyra år längre än frih. Louis de Geer, som längst af de sju satt närmast konungen vid rådsbordet.
Exc. Boström är nu 58 år gammal. Hans arbetsförmåga och verksamhetslust berättiga till förhoppningen, att vårt land ännu länge skall få tillgodogöra sig frukterna af hans lika säkra och betryggande som om ett skarpt hufvud vittnande statskonst.
EN SYN.
Efter en episod från ett gammalsvenskt herresäte af Gösta Geijer. För HVAR 8 DAG.
Upp till det gamla landtslottets vind slingrar sig vindeltrappan.
Trappstegen, som nötta och slitna knarra af de många fjäten efter alla dessa släktled, hvilka, trots sin lefnadsdags liffulla rastlösa id nu dock ligga multnade under jorden, ledstången, som deras händer glidit glatt och blank som om den vore polerad, det ständigt midt på dagen rådande half-dunklet — allt detta, om du tänker därpå när ditt ärende för dig in i denna trappuppgång, bringar dig i en underlig sinnesstämning, hvilken lätt sätter din fantasi i lif och rörlighet.
Det är som en slags katakombvandring.
Man känner sig liksom omgifven af andar, visserligen osynliga, men hvilkas närvaro man ändå tycker sig förnimma.
En kylig hand lägges plötsligt på din, där den följer räcket. Du ryser och tvärstannar, men kommen till besinning finner du, att det endast är ett isande drag från den stora, ödsliga vinden där uppe, hvilket gäckat din inbillning.
Där råder äfven samma mystiska halfdunkel. Sparsamt tränger sig dagsljuset in från gaflarnes högt sittande små sidofönster. Emellan saxarne är det nästan skumt. De skjuta fram från vindens sidopartier i en militärisk regelbundenhet och deras gömmor dölja äfven fragmenter af en militärisk erinran.
Där ligger bland mycket annat de sista resterna af det nästan förvittrade guldet från farfarsfars gamla paraduniform och handtaget till den sabel,
som han så ärofullt svängde å de sista finska krigens slagfält.
Här är i sanning familjeminnenas arsenal.
1 hörnet därborta synes den kvinliga tjänstepersonalens garderobe i förtrolig förening med den nuvarande husfruns aflagda toiletter ända till far-och mormödrars fordom eleganta, men nu så mal-ätna och urblekta sidenröber. Ofvanför brandmuren, alldeles intill takåsen, står en gammal slända. Vid den satj herrgårdssläktens stammor, ung och fager, och spann in i silkestrådens fina väfnad sina skära, romantiska kärleksdrömmar, där nu spindeln endast spunnit sin af dam höljda väf för lifs-uppehållelsens så roflystna drift, — motsatser, symboliska för forntid och nutid.
Där åter i ett annat hörn stå spillrorna af ett gammalt rococomöblemang, som fordom därnere utgjorde salongens stoltaste prydnad.
Till det hör äfven en gammal spinett, hvars brustna toner fulla af lif och rytm en gång förhöjde effekten af ljus, ungdom och fägring i sirlig menuett. Maskstungen är nu dess resonnansbot-ten och vår tid har ingen klang mer för dess strängar.
Sic transit....
Och så denna tystnad och enslighet här midt upp i en boning, som annars genljuder af dags-bes1 yrens lifaktiga glädtighet eller gästers festliga glam, hvilket aldrig når hit.
Där ute ligger naturen badande i solljus och värme, i berusande dofter från blommande äpple-
Källa: Project Runeberg ·
