Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

träd och syrener, och häcksångarens jublande drillar öfver all denna skönhet, hvilka ditt öra svagt förnimmer, väcka en jämförelse, däri kontrastens skärpa ännu mera markerar den gamla vindens spöklika mörker och tystnad. Lika bjert verkar denna, då du hör de nattliga vinterstormarne hvinande svepa kring huset och då och då emellan lugnets pauser i dånande, klatschande vindstötar brusa genom taklagrets stockar och bjelkar, medan räfven höjer sin hemska klagan i snötyngd, smekande granskog.

Husets unga dotter går uppför vindeltrappan. På dess öfversta steg stannar hon: hofmästaren skall komma efter för att under hennes uppsigt ordna alla gästrummen däruppe, »fröken Annas», »hofjunkarens» och »kornettens rum», hvad allt de nu heta dessa lokaler, hvilkas benämningar traditionen se’n länge bevarat, utan att någon vet hvar-för de fått dessa namn.

Det är ej ofta, kanske en gång om året, detta arrangement påkommer, men morgondagen, som det gäller, är äfven en bemärkelsedag: öfversten, hennes far, har stor regementsuppvaktning och flere officerare skola därför stanna öfver natten.

Förströdd och själsfrånvarande ser hon sig omkring. Hennes ordningssinne störes därvid, vid anblicken af en högkarmad stol, som fått sin enstaka plats midt på golfvet. Framtagen, för att tjäna som modell för en förlegad upplaga, har den af betjäningen blifvit glömd och ej återvisad till dess gamla plats, de förliggade rococomöblernas skräpvrå. Från ett af gaflarnes små fönster faller en solstråle, hvari damstoftet sväfvar lätt och luftigt i en skarpt begränsad belysning, som innesluter och tydligt framhåller den gamla möbeln.

Det var i den, som hennes fars ställföreträdare, generalen, drog det plötsliga andetag, som visserligen bragte honom döden, men nytt lif och betryggad existens åt hennes familj.

Den gamle generalen hade varit en sträng despot, som med ovarsam hand stramat in de äktenskapliga banden lika hårdt och oförsynt som de tyglar med hvilka han reglerat sitt regementes disciplin.

Hans unga, intagande hustru hade af konventionella skäl blifvit tvingad till äktenskap med en man, som i ålder godt kunnat vara hennes far.

Men ett kvinnohjärtas trånande kärlekslängtan låter sig dock aldrig betvingas. Den kan dämpas till en tid, men den är som ett frö fördoldt i jorden: de första värmande fläktarne bringar det hastigt i full blomning. De lågande ljufva ögonkasten från en ung, vacker adjutant blefvo ödesdigra och afgö-rande för den stackars generalskan.

God och ädel hade hon dock länge en svår kamp emellan sin plikt och sin kärlek, hvilken senare till sist ändå fick öfvertaget.

Det blef den gamla historien om den förbjudna frukten. Men det är ju med den — som hvar man vet — som med all annan fallfrukt: maskstungen och med anfrätt kärna förlorar den snart det bästa i smaken, — den fina aromen.

Med kärlek utan aktning följa snart leda och äckel och med dem hos mången äfven samvetskval och död.

Om det var därför den unge adjutanten gick naturens ordning i förväg och lade hand på sitt eget lif, visste ryktet ej bestämdt att berätta, men man förmodar så, och en dag fann man hans lik där uppe på vinden. Denna sägen, som hon hört

från sin barndom, kommer nu — om ock helt flyktigt — henne i minnet.

Det romantiska ligger ej för hennes lugna, sunda temperament och realistiskt reflekterande, kalla förstånd.

Förtrytelsen öfver hofmästarens dröjsmål är nu det, som egentligen upptager hennes tankar, och hon står just i beredskap att gå ner utför trappan då ett knakande från stolen väcker hennes uppmärksamhet åt detta håll.

Hon står som ett lefvande utropstecken af förvåning: i stolen med armbågen mot dess sidostöd och hufvudet lungt lutadt mot handen sitter en ung man. Hur har han kommit dit? Till vinden för endast en uppgång, vindeltrappan, och om han passerat denna skulle hon ovilkorligen observerat honom.

Hans hufvud är nobelt tecknadt, dragen vackra och distinguerade, och solljuset glittrar mot det ljusbruna lockiga håret och det korta, silkeslena helskägget. Men i linierna kring den höga väl-bildade pannan och den sinliga munnen ligger markerad en så djupt gripande och tröstlös sorg, att hennes goda hjärta genomdallras af en uppriktig och omedelbar medkänsla.

Är det en synvilla?

Det är ju hofmästaren, och ändock icke han!

Denne är betydligt längre.

Hon tilltalar honom full af deltagande. Han fäller handen och spritter häftigt till. Hu, hvilket ansikte! Det är alldeles likhvitt, och i de stirrande, flammande ögonen glimmar ett hemskt, förvånadt uttryck.

Så reser han sig plötsligt i hela sin längd, envist fixerande, tager därpå några bestämda beslutsamma, fasta steg rakt mot henne, under det hon samtidigt bakom sig hör trappstegen knarra under hofmästarens fötter, hvilken nu kommer uppför trappan.

Uppenbarelsen är henne alldeles inpå lifvet, då den med ens försvinner, liksom sjunken genom golfvet. Ehuru förskrämd, förmår hon dock behärska sin sinnesrörelse för den ankommande domestiken, men ensam får han ordna sitt arbete.

Fast besluten att behålla det passerade för sig själf, går hon ned.

Men envist förföljer henne — som hon anser — hallucinationen och utan att hon ens vet hvar-för associerar den sig med adjutantens, älskarens bild.

I matsalen sitta öfverstinnan och mor Greta, soldat enka och nittioårig, den enda kvarlefva af godsets underhafvande från generalens tid.

Öfverstinnan ser sin dotter inträda blek och besynnerlig. Modrens undrande spörjsmål öfver hennes befinnande besvaras undvikande och otillfredsställande. I stället vänder sig hennes dotter helt oförberedt till den gamla Greta med en förfrågan om hur den där gamla kärlekshistoriens hjälte ^egentligen såg ut?

»Ah, dä va en obegripligt grann karl. Lång, ljus och med kort helskägg va’ han, och för resten: .... vet nådi fröken han va’ ofantligt möcke lik hofmästarn och ....»

»Nådi fröken» frågar ej mer, utan aflägsnar sig hastigt.

Öfverstinnan förstår ej sin dotters beteende, och ännu mindre förstod man — förr än flera år efteråt — hvarföre hon ej under några vilkor kunde förmås — att gå upp på vinden.