Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

ETT LÄKARE-JUBILEUM.

Doktor Westerlunds bostad i Enköping

Den högst populäre läkaren doktor Ernst Otto Theodor Wester-lund i Enköping fyllde den 22 dennes 60 år. Med anledning häraf har Enköpings stad öf-ver sin framstående son låtit prägla en minnesmedalj af guld (i8:de storleken), hvilken vid en subskriberad middag på födelsedagen öfverlämnades till honom. Medaljen är ett verkligt litet konstverk, utfördt af professor J. A. Lindberg i Stockholm.

D:r Westerlund fick för öfrigt på sin hedersdag mottaga en ofantlig

Doktor Westerlund

mängd tacksamma lyckönskningar från när och fjärran.

Vi tillåta oss att urErnstBeckmans » En läkare » (Skrifter utg. af Ord och Bild 3.) återgifva de vackra ord hvarmed häftet af-slutas:

»När Westerlunds yngsta dotter förmäldes med Leo Tolstoi d. y., yttrade vigselförrättaren, att de unga gingo ut i lifvet med en dubbel välsignelse öf-ver sina hufvud: lifsver-ket från två fäder, lika hvarandra däruti, att de offrade hela sitt lif åt mänsklighetens väl. Ja, häri ligger nog till sist den djupaste själsgrunden till doktor Westerlunds stora framgång. Kanske, utan att han själf mycket reflekterar däröfver, visar hans värde, att kärleken till den lidande mänskligheten är hans passion, hans lifs stora lidelse. Det berättas, att konungen en gång, ifrig måhända att öka sin insikt i konsten att regera människor, skulle frågat honom, hur han bar sig åt för att få alla sina många patienter att lyda.

»Ers majestät, jag älskar dem», skulle svaret ha fallet. Om historien icke är sann — och det lär den ej vara — så är den väl funnen.

Den kunde varit sann.»

Och denna kärlek föder genkärlek, som ofta tager sig vackra uttryck. En liten tolfårig flicka, för ett svårt lidande vårdad på lasarettet i Enköping, hade kommit så långt på bättringsvägen, att hon en solskensdag i maj fick löfte att bäras ut på verandan. Hennes ögon strålade af fröjd, hon vände sitt bleka lilla ansikte mot1 sköterskan och utropade: »åh tänk, hvad doktorn skall bli glad!»