Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

DET STORA METEORRÄGNET 1899.

let är kanske med misstroende många skola ' läsa om det stora meteorrägn, som väntas nätterna till nästkommande 14 och 15 november. Man har så många föregående novembernätter tittat förgäfves efter de svärmande Leo-niderna, att man knappt längre sätter tro till dessa profetior! Faktum är emellertid, att det lilla vi fått se af novembermeteorerna under föregående år endast varit förelöpare till den stora Leonid-svärm, som nu i november skall rägna ner öfver oss.

Två stora meteorrägn ha förut inträffat under detta århundrade. En idé om hvad vi i nästa månad kunna hoppas att få skåda kan man göra sig, när man hör beskrifningen på de föregående meteor-rägnen. Ett ögonvittne i Syd-Carolina skildrar på följande sätt Leo-r.idsvärmen 1833:

»Jag väcktes plötsligen af de mesthjert-slitande rop som någonsin nått mina öron.

Jag hörde skri af fasa och rop om barmhärtighet från nästan alla negrerna på de tre stora plantagen, inalles omkring 6- å 800 stycken. När jag skulle höra efter orsaken, ropade en svag röst vid dörren mitt namn. Jag steg upp, tog mitt vapen och gick mot dörren.

»I detta ögonblick hörde jag samma röst alltjämt ängsligt bedja mig att stiga upp, mumlande orden: ’O, min Gud, hela världen brinner!’ Jag öppnade dörren, och det är svårt att säga hvilket som upprörde mig mest — den hemska synen eller negrernas förskräckta rop.

»Bortåt hundra stycken lågo utsträckta på marken — några mållösa, andra utstötande de gällaste skri, höjande sina hopknäppta händer mot himlen och anropande Gud att skona världen och dem. Symen var sannerligen förfärlig, ty aldrig har rägnet fallit tätare än meteorerna haglade ned mot jorden, lika y'mnigt i alla väderstreck »

Precis trettiotre år efteråt — år 1866— gjorde det sällsamma rägnet en ny påhälsning. Många beskrifningar läsas öfver detsamma. Vi återgifva här hvad den framstående engelske astronomen sir Robert Bali säger:

»Aldrig glömmer jag den natten. Jag höll denna oförgätliga afton på att studera himlen genom lord Rosse’s stora teleskop. Klockan var omkring tio, när ett rop från min assistent kom mig att blicka upp från teleskopet just lagom, för att få se en vacker meteor genomfara rymden. Den

följdes genast af en annan och därpå kommo åter andra, två och tre i sänder. Under de följande två ä tre timmarne blefvo vi vittne till ett skådespel som aldrig går ur mitt minne. Antalet stjärnfall ökades alltmer och till slut sågos emellanåt en mängd samtidigt. Ibland voro de öfver våra hufvuden, ibland till höger, ibland till venster, men de kommo alla från öster.

»När natten framskred blef konstellationen Leo (Lejonet) synlig ofvan horizonten och då blef räg-nets egendomliga karaktär klar. Alla meteorerna kommo från Leo. Emellanåt tycktes en meteor komma nästan rakt mot oss och därpå stod den stilla, lik en fixstjärna af utomordentlig glans, för att lika plötsligt försvinna. Det är omöjligt att

uppgifva, huru många tusen meteorer vi sågo. Hvar och en af dem skulle en vanlig natt ha väckt den största beundran för sin klarhet.»

Detta är den stora svärm af Leonider, hvilken vi efter trettiotre års förlopp hoppas återse nu i november. Ehuru det måste med-gifvas, att rägnet år 1833 enligt alla beskrifningar öfverträffade det som föll 1866, är detta ej något bevis för att fenomenet skulle ha upphört eller krympt ihop till en obetydlighet!

Leonidsvärm arnes periodiska återkomst är en jämförelsevis ny upptäckt. Ett stort meteorrägn inträffade år 1799, därpå kom det år 1833 och da synes man för första gången ha förutsagt att det skulle återkomma 1866. När denna profetia slog in, började man söka upp gamla anteckningar och fann en mängd exempel på sådana »stjärnskurar» Den äldsta historiska uppgiften daterar sig från 902 före Kristus. Det året dog kung Ibrahim Ben Ahmed och arabiska krönike-skrifvare omtala att »den natten såg man ett ofantligt antal stjärnor likt kastspjut rägna till höger och vänster och det året kallades Stjärnåret.

I en fullt trovärdig portugisisk krönika läses en liflig beskrifning pådetmeteorrägnsomföllår 1366: »I rymden radde en rörelse bland stjärnorna, till hvilken man aldrig förut sett eller hört maken. Vid midnatt och en stund därefter flyttades alla stjärnorna från öster till vester och sedan de samlats ihop började de röra sig, somliga i en, andra i en annan riktning. Och efteråt föllo de från himlen så tätt och i sådan mängd, att himlen och luften tycktes stå i lågor och till och med jorden syntes vara färdig att fatta eld.»

Meteorer sedda tidigt på morgonen 14 nov. 1866.