Sida 78
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
Nu veta vi ju alla, att meteorerna äro något annat än stjärnorna, från hvilka de äro skiljda af många millioner mil i den oändliga rymden, men detta faktum har man ej alltid haft klart för sig. De gamla krönikeskrifvarne låta påskina att det varit stjärnorna själfva, som dansade ned på jorden! En engelsk astronom berättar en anekdot om en gammal farmare, som efter det stora rägnet 1866 följande natt gick ut för att se efter »om det fanns några stjärnor kvar på himlen.»
* *
*
Leoniderna komma alltid till oss i november månad, hvarför de fått namnet »novembermeteorerna» till skilnad från de talrika andra obetydligare meteorströmmar, som äro i farten under alla månader på året. Nätterna till den 13, 14 och 15 november korsar jorden på sin bana rundt solen meteorernas breda väg. Det är under dessa nätter man skall hålla vakt på dem. En hvar kan njuta af detta skådespel utan teleskop eller andra instrument. Hvilken plats som hälst med öppen horizont och fri himmel duger till observationspunkt.
Konstellationen Lejonet, från hvilken leoniderna utgå, blir synlig på horizonten strax före midnatt och stiger ned hvarje timme högre på fästet. Tidigt pa morgonen tisdagen den 14 november väntas rägnet kulminera. Ar då himlen molnfri, får man se det lysande skådespelet i all dess fulla glans. Vi skulle blifva vittne till ett sådant hvarje år vid denna tid, när jorden passerar leoni-dernas bana, om icke dessa hölle sig tillsammans i en stor svärm. Det är endast när jorden råkar midt in i denna, som detta praktfulla rägn uppstår.
Man häpnar när man läser med hvilken hastighet leoniderna fara fram. När de passera jorden, göra de omkring 26 engelska mil i sekunden. Vår eget jordklot rullar rundt solen endast med en hastighet af 18 engelska mil i sekunden. När jorden på denna färd kommer rakt emot meteo-
rerna, så att de skingras i vår atmosfär, stegras deras fabulösa fart till 44 eng. mil i sekunden. Naturligtvis »dör» endast en liten del af dem i vår atmosfär. De öfriga fortsätta rundt solen och så vidare sin eviga färd.
* *
*
Leoniderna ha en ganska romantisk historia. En af de mest förvånande upptäckter som gjorts rörande dem är, att de jämförelsevis äro nykomlingar i solfamiljen och att troligen deras glans skall vara försvunnen inom en ej för aflägsen tid — n. b. enligt astronomisk räkning!
För länge sedan kretsade de fritt i den yttre rymden, tills de, kanske genom någon rörelse af solen råkade komma inom dennes attraktionssfär. Den store franske astronomen Leverrier beräknade att svärmen år 126 före Kristus nalkades solen på en helt annan bana än den, i hvilken de nu röra sig. Om de fått vara ostörda, skulle de ha kretsat rundt solen och därefter försvunnit för att troligen aldrig återkomma.
Hvad hindrade dem då? Jo, det hände att deras väg förde dem mycket nära Uranus, så nära att de nästan snuddade vid dem. Denna stora planets tyngdkraft drog den ur deras bana och sände dem i väg på en ny resa kring solen i en trång krets, där de aldrig kunna frigöra sig från solens herravälde. Solen skall för all tid hålla dem fångna. Kontakten med Uranus hade ock den verkan att svärmen alltjämt ökas i längd. Vetenskapsmännen beräkna att om 1700 år leonidernas svärm skall vara dubbelt så lång som nu. Däraf följer att meteorerna under tidernas lopp, i stället för att vara en svärm, skola bilda en ring rundt hela omloppsbanan.
Meteorrägnet kommer därför ej att upphöra, utan skall inträffa hvarje år i november i stället för nu hvart trettiotredje Dess proportioner skola då emellertid ha aftagit, så att rägnet förlorat sin forna praktfullhet, och därmed skall ett af de härligaste himlafenomen för all tid vara borta.
J. F. LIEDHOLM. f
len 18 oktober afled i Wexiö f. d. öfverläka-ren vid Wexiö hospital, medicine hedersdoktorn och kirurgie magistern Johan Fredrik
Liedholm i sitt 79:e år. De närmastes sorg öfver den vördade åldringens bortgång delas af tu-sendenlandetrundt, ty Liedholms lifs-gärning hade gjort honom älskad och aktad som få.
När Liedholm för 45 år sedan utnäm-des till öfverläkare vid Wexiö hospital, var han den förste hospitalsöfverläkare icke blott i Wexiö, utan i hela riket, enär Wexiö hospi-
tal var det första i vårt land. Det var sålunda ett svårt och vidtomfattande värf, sorft lades i hans hand. Hela hospitalets organisation och anordning hade han att genomföra. Tack vare Liedholms lefvande intresse, plikttrohet och sällsynt praktiska blick har Wexiö hospital från en ringa början vuxit ut icke éndast till en af rikets större vårdanstalter för sinnessjuka, utan ock till en af de bäst skötta. Det behöfves ett mer än vanligt mått af kärlek och tålamod för att kunna som sig bör vårda de olyckliga på hospitalen. Dessa egenskaper hade också i hög grad fallit på Liedholms lott. Därom kunna alla de vittna, som trädt i intimare beröring med den bortgångne, och därom vittnade vid Liedholms afskedstagande både hospitalsdirektionen och medicinalstyrelsen, då de betygade honom sin synnerliga aktning och erkännande för hans välsignelsebringande verksamhet.
Liedholm sysselsatte sig dessutom med teologiska studier. Utan allt tvifvel var han våra kyrkomötens mest teologiskt bildade lekman.
J. F. Liedholm.
Källa: Project Runeberg ·
