Idun: 1889

h illes ett .lummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | r-\ | I kl Idun, erhålles »it gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne-nanter, tom samlas, och för hvilka afgiften Insände» till Redaktionen af I L> U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-

blyg resedan står c id marken, och bak luftig bladgardin öppnar rosen välluktsskrin.

Ilar du ej till drömmar råd — här du ßgr dem doclc förgäfves! Lönligt deras lena tråd in i själens nätverk våfves, och hvar sorg, som lifvet gaf, drunknar i ett blomsterhaf!

Fredrik Nycander.

En komplott.

Hedersamt omnämd vid Iduns 4:de pristäfling.

'itj^we dit, Louise, skynda dig!»

* TvSi) »Hvar?»

JJbfëz! »Midt öfver teatern, på första raden .. . nej, icke dit — litet mer åt sidan — der ja! Ser dn en ung herre, lång, mörk och med svarta mustascher; ser han icke bra ut?»

»Äbjo, hvem är det?»

»Det är han- som åkte i samma kupé som jag på min hitresa.»

»Nej, verkligen — är det han!» Fru Louise började att se intresserad ut. »Men hur var det, känner du honom?»

»Det kan jag knappast säga, att jag gör.» — Den unga flickan skrattade. »Visserligen frågade han vid stationen, om han kunde stå till tjenst med något, hvarpå jag nekade, och så hjelpte han mig att taga ned min resväska från hyllan. Men det var också allt» —

»Hvad är det ni tala om?» Grosshandlare Kappe, som satt bänken bakom de unga damerna, på första raden, böjde sig fram till dem.

»Ah,» svarade Louise, »det är bara Ebba, som är så intresserad af en ung herre, att hon ej kan taga ögonen från houom.»

»Hvad hör jag! Min lilla svägerska, som annars är så likgiltig för unga herrar! Det är ju utmärkt, Louise!» Grosshandlaren gaf sin unga hustru en illmarig blick. Louise nickade leende.

»Hvilket är utmärkt?» frågade Ebba.

»Skall jag säga det?» frågade grosshandlaren. — »Nå ja, det gör ju ingenting. Jo, ser du, Louise och jag hafva gjort upp en komplott emot dig.»

»Mot mig?»

»Ja, vi vilja nödvändigt gifta bort dig, och när du nu sjelf ger oss en liten vink så ...»

»Gifia bort mig!* Ebba rynkade förtrytsamt ögonbrynen. »Jag hoppas, att du skämtar, Nils!»

»Nej, jag försäkrar dig, alt det är mitt fulla allvar.»

»Tror du, att jag rest att helsa på er, för att ni skulle gifia bort mig,» utbrast Ebba, retad af sin svågers lugna, leende min. »Aldrig, säger jag dig! Jag känner alls ingen lust att blifva gift, och om jag gjorde det, så kan jag gifta mig sjelf!»

»Men, Ebba, förifra dig icke,» utropade Louise, »ser du icke, hur den unge herrn betraktar dig!»

Ebba tystnade och såg midt öfver teatern, och verkligen, den unge mannen stod och betraktade henne med en nyfiken blick. Ebba rodnade något, då deras blickar möttes; den unge mannen rodnade också och började att mycket ifrigt granska ljuskronan i taket.

»Hvad!» utropade Nils Kappe, »är det den der herrn bredvid konsul G.? Kors, det är ju Edgar Trane!»

»Du känner honom?» sade Louise.

»Ja visst, vi voro till och med ganska goda vänner i vår skoltid.»

»Hvad är han för någonting?» frågade Ebba och bemödade sig synbarligen att ej se nyfiken ut.

»Då jag sist träffade honom, var han juris studerande, men jag förmodar, att han nu avancerat till vice häradshöfding.» Han satt och småskrattade och gnuggade händerna, som om något innerligt roat honom. »Louis du, det kommer att gå galant. Först bjuda vi honom hem på vår danstillställning i nästa vecka.»

»Gör du det, så reser jag genast hem,» förklarale Ebba mycket bestämdt.

»Vi få väl se, vi få väl se,» gäckades Nils.

»Tyst nu,» afbröt Louise, »ridån går ju upp.»

Ebba teg och kastade ännu en blick midt öfver för att se, om den unge juristen ännu observerade dem. Mycket riktigt, hans mörka ögon hvilade ännu

på Ebba, och då deras blickar nu för andra gången möttes, gjorde han en djup och vördnadsfull bugning.

I det samma gick ridån upp.

* *

*

Det var bal hos grosshandlare Kappes i afton.

Inne i den upplysta balsalen flögo de dansande paren hvar andra förbi; det var ett vimmel af svarta frackar och lysande, lätta baltoaletter, det var ett sorl af glädtiga röster och skratt, som emellanåt öfverröstades af musikens brusande toner.

I ett litet kabinett, der, i bjert kontrast mot de andra starkt eklärerade rummen, en behaglig half-skymning rådde, satt häradshöfding Trane helt ensam, tillbakalutad i en fåtölj. Han hade ej fått någon dam till denna valsen och hade derför dragit sig till baka i ensamheten en stund för att sysselsätta sig med sina tankar.

Var hon verkligen så utomordentlig denna Kappes lilla svägerska? Nils hade under en timmas tid oafbrutet talat om henne och kunde ej nog berömma alla hennes goda egenskaper.

Det hördes steg på mattan. Edgar Trane såg upp; föremålet för hans tankar stod framför honom.

»Se, der är ni,» utropade hon gladt, »jag har sökt efter er!»

»Efter mig?» Edgar reste sig upp.

»Ja, jag önskar ett samtal med er. Det kanske förundrar er och var säker på, att hade icke nödvändigheten tvungit mig, hade jag ej vändt mig till er. Jag kommer för att varna er.»

»Varna mig?» Edgar såg ytterst förvånad ut. »För hvad då?»

»Jo, min syster och svåger hafva gjort upp en komplott mot er frihet.» Hon talade fort medan hon stod oah såg på sin solfjäder.

Edgar skrattade. »Nej, verkligen!»

»Jo, ser ni, Nils och Louise vilja nödvändigt gifta bort mig under min vistelse här, och då jag häromdagen lät ett par undfalla mig om att jag .. . tyckte ni såg. . . såg rätt hygglig ut...» Hon rodnade och tvekade att fortsätta, men så tog hon mod till sig och sade hastigt: »Och nu vilja de nödvändigt, att vi skola gifta oss med hvar andra. Men jag vill inte gifta mig, hvarken med er eller någon annan.» Hon drog djupt efter andan. »Så ja, nu är det sagdt! Är ni ond på mig?»

Han tyckte, att hon såg mycket söt ut i sin ljusa klädning, der hon stod lutad mot bordet, med det till hälften blyga, till hälften förtrytsamma uttrycket i sitt ansigte.

»Ond? För att ni ej vill gifta er med mig! Det kan jag ej förtänka er,» sade han småleende.

»Nå, då äro vi goda vänner,» utropade hon och räckte honom skrattande sin hand. »Men säg icke något till min svåger, han kan ju få tro, att hans komplott lyckas.»

»Eller också göra vi, i vår ordning, upp en komplott mot dem,» sade Edgar.

»Hvad menar ni?»

»Jag menar, att vi kunna spela förälskade i hvar andra och se kära ut för att lättare bedraga honom. Det är vår hämd.»

»Men .. .»

»Inga betänkligbeter! Vill ni eller ej?»

Ebba såg en stund mycket villrådig ut, men sedan sade hon bestämdt: »Nå väl, jag vill.»

»Uppgjordt då!» utropade Trane, i det samma som musiken spelade upp en sprittande polka.

»Men detta är ju min dans! Får jag lof?» Han bugade sig och bjöd henne sin arm. När de kommo ut i balsalen böjde han sig sakta öfver henne och hviskade: »Glöm icke vår komplott, fröken Ebba! Nu börjas den!»

* * *

Trenne veckor hade förflutit.

Det såg ut, som om grosshandlare Kappes komplott skulle lyckas. Häradshöfding Trane syntes ej hafva hvarken ögon eller öron för någon annan än fröken Ebba, och Nils påstod, att äfven hon såg rysligt intresserad ut. De promenerade och åkte skridsko hvarje dag tillsamman, de dansade tillsamman, och han var ständigt hennes uppvaktande kavaljer och syntes aldrig så nöjd, som då han småpratande fick sitta vid hennes sida och skåda in i hennes skälmska, blå ögon.

Det var en vacker vinterförmiddag. Louise och Ebba gingo gatan framåt, ifrigt talande.

»Jag har ej sett till din riddare i dag,» sade Louise. »Han brukar annars alltid komma vid denna tiden. Jag gillar din smak, Ebba; en ståtligare herre fins knappast i staden. Men se der kommer han! Så vacker färg du fick i hast; det är märkvärdigt, hvad du rodnar ofta nu för tiden . . . God middag, herr häradshöfding.»

Trane hade nu hunnit fram till damerna och slöt sig till deras sällskap.

»Ni kommer ju till middag i dag?» frågade Louise.

»Då följer ni Ebba hem, jag har några ärenden^i staden att uträtta.»

Och innan hon hunnit att tala till punkt, skyndade hon in i en butik, ifrigt nickande åt de qvarstående.

Ebba stod stilla och såg tankfullt efter henne.

»Hvad tänker ni på?» frågade Edgar. »Ni ser så djupsinnig ut.»

»Jag tänker,» svarade Ebba och fortsatte vägen framåt, »att detta i längden blir outhärdligt, och att det är på tiden, att vi sluta vår lek. Hvarför tror ni, att Louise i hast fick så brådtom in i butiken? Jo, för att vi två skulle få vara allena. Stackars lilla lättrogna syster! Men vi hafva vunnit vårt mål, vår komplott har ju lyckats!»

•?Är ni fullkomligt säker derpå?» Ett fint småleende spelade på Edgars läppar.

»Naturligtvis! Hvad menar ni?»

»Jag menar,» fortsatte han, »att, om vår komplott lyckats, måste vi tycka lika litet om hvar andra, som innan den uppgjordes.»

»Misstag, häradshöfding Trane, det fordras blott, att vi icke älska hvar andra. Således hafva vi vunnit!» Hon skrattade, men det kom så underligt konstladt och tvunget.

»Men om en utaf oss,» sade Edgar med låg röst, »antag det blott, om en utaf oss älskade, hade vi då bägge förlorat?»

»Kan hända,» svarade hon och återtog sin vanliga, glädtiga ton, »men vi göra inga antaganden, utan äro stolta öfver vår seger. Och i middag gifva vi allt till känna. Det är vår hämd, herr häradshöfding !»

Han blef i hast allvarsam, och det kom ett dystert drag öfver ögonen.

»Och sedan fröken Ebba?»

»Sedan», upprepade hon, »ja, sedan är det ingenting mer. Jag reser hem, ni reser också, och vi se hvar andra kan hända aldrig mer.»

»Och detta säger ni så gladt. Har det då varit er svårt att spela denna roll?»

»Ja, ibland.»

»Och ni är glad, att alltsammans är slut.»

»Ja.»

Han blef något blekare än vanligt och pressade läpparne hårdt mot hvar andra.

»Men ni missförstår mig,» återtog Ebba, »jag» . ..

»Jag förstår er fullkomligt,» afbröt Edgar kallt. Det finnes ej mer än en tolkning af edra ord. Att ni afskyr mig och är hjertligt glad att vidare slippa se mig. Ni har spelat er roll väl, till och med jag trodde ibland, att jag ej var er likgiltig. Men nu äro vi hemma — var så artig, min fröken.»

Han öppnade porten för henne och lät henne passera. Ebba öppnade läpparne för att säga något, men omöjligt, orden voro som fastsnörda i halsen. Och så gingo de tysta bredvid hvar andra, uppför den breda trappan.

Det blef icke en middag af det gladaste slaget. Nils var ursinnig öfver, att hans komplott misslyckats, Louise såg nedstämd ut, och segervinnarne sågo allt annat än munta ut. Ebba åt knappast en bit, Edgar endast drack och snodde i sina mustascher. Efter middagen bemödade man sig förgäfves att få ett samtal i gång. Nils talade om vädret, drack en klunk af sitt kaffe, sade åter något om vädret, och så blef det tyst.

Slutligen steg Edgar upp för att taga afsked. När han bugade sig för värdfolket, märkte han, att Ebba lemnat rummet. Han gick genom flere rum, utan att finna henne. Så fick han se henne vid salsfönstret, der hon satt och stirrade ut på de matta gaslågorna på den folktomma gatan.

»Fröken Ebba, jag kommer för att säga farväl,» sade han.

Hon såg upp. »Går ni redan?»

»Ja, jag går,» svarade ban, men"; utan att låta handling följa på beslut, ty han stod fortfarande stilla och betraktade henne.

»Önskar ni något?» frågade Ebba.

»Nej nej! Ja, det vill säga ... att jag . ..» Han afbröt sig och satte sig midt emot henne. »Fröken Ebba,» sade han tvärt, »hvarför ser ni så bedröfvad ut?»

»Jag är alldeles icke bedröfvad,» svarade hon kallt.

Han reste sig och gick mot dörren. »Nej naturligtvis, en segervinnare sörjer icke.»

»Men jag har ju icke vunnit!» utropade hon i en förtviflad ton, i det hon dolde ansigtet i händerna.

Edgar kom till baka till fönstret något fortare, än han kommit derifrån.

Inom en minut låg han på knä framför henne och öfverhöljde hennes händer med kyssar.

»Ni älskar mig då!»

Hon nickade småleende.

»Det är då sant,» utropade han, utom sig af glädje.

»Hvad står på?» frågade Louise och stannade be-stördt i dörren.

247