Idun: 1889

M inusKripi, som ej antages till Införande, återsändes, sàvldaporto bl- i i t kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L) L-» I * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.

Ett storstadsbarn.

Berättelse fön Idun af Johan plordling.

(Forls. och slut.)

i|vYcu nu efter den långa vintern, en lång »> * sorgernas och sjukdomens vinter, hade våren randats, vår midt upp i den omgifvande naturens brokiga höstprakt. Och derför var det, att flaggan i dag så festligt vajade öfver Klaraborgs skiffertak, glänsande i solen; derför var det, att allt var så pyntadt och fint., de vindlande gångarne nyss krusade af »Trädgårds-Johans» vana kratta, de styfva dahlierna på parterren framför verandan omsorgsfullt putsade och uppbundna efter sina spalier.

Nere på ångbåtsbryggan stod morbror Karl med Vivan i hand. Vivan var mycket glad och förnöjd att ändtligen, efter den förfärligt långa skilsmessan, få siu »egen mamma» åter; hon var idel bångstyrig oro, långt innan de ens fingo båten tili syns, och ryckte och slet i morbror Karls hand.

Men morbror Karl hade ej nu svar för hennes många, enträgna frågor. Det var, som om han rent af ej hört dem, ty han stod orubbligt stilla längst ut vid bryggans kant med blicken riktad rätt ut, som drömde han om något mycket fjerran.

Angenäma drömmar dock helt visst — ty det låg ett återsken som af sol öfver hans manliga, brunbrända drag! Och föremålet — det var heller ej så fjerran!

Just nu hörde de middagsbåtens starka stämma höjas till signal bakom udden, och ögonblicket derefter sköt den smäckra, hvita stäfven fram, ombrusad af sjudande skum. Den blåa vimpeln fladdrade i fören; »Viktoria» löd dess inskrift.

Viktoria, viktoria — det var ett härligt omen, syntes det Karl; det var således denna hvita sjöfogel, som skulle bära segern till honom!

Och sökande bland skaran på fördäck ilade hans öga från ansigte till ansigte. Och plötsligt stannade det och flammade till. Det hade funnit, hvad det sökte.

I samma ögonblick fick äfven Vivan syn på dem, mamma och den bleka tanten: »se der, se der äro de; morbror, ser du då inte!?»

Om han såg! Hela hans väsende låg ju koncentreradt i dessa blickar.

Upp flögo näsdukarne, och der kom svar från däcket. Nu var båten så nära, att man allt tydligare kunde urskilja Ruths och Klaras drag.

De senaste åtta dagarne under Ruths konvalescens hade Karl på Klaras enträgna böner gifvit efter och legat ute på villan, för att ej Vivan skulle vara allt för länge öfvergifven. Dagligen hade han dock fått noggranna depescher från systern — det var vilkoret. Men Ruth hade han icke sett.

Nu stod hon der vid Klaras sida på fördäck, tungt lutad mot hennes arm. Den be-handskade lilla handen hade knapt styrka nog att lyftas till vänlig helsning. Och hvad hon var mager och blek!

Men dock hur skön, tänkte Karl Vrede vid sig sjelf, medan den mägtiga glädjens rodnad färgade hans kinder.

Och hon var det verkligen! Den alltid klara hyn var nu så hvit, så genomskinlig

som alabaster, det blonda, yfviga hårets skugga föll öfver pannan och gaf de glänsande mörkblå ögonen ännu djupare färg.

Den svarta sorgdrägten framhöll skarpt den smidiga gestalten. Ty Ruth bar sorgdrägt efter sin man. Försigtigt, oändligt försigtigt hade man meddelat henne underrättelsen om hans död. Dock hade läkaren ej nu. ansett vara skäl framlägga hela den nakna, hemska sanningen. I en framtid, när hennes sinne vunnit spänstighet och kraft, kunde det så v.ara. Nu skulle det ju endast onödigt uppskaka och nedslå.

Med hvilken nästan religiös ömhet och omsorg stödde icke Karl hennes svaga steg, när hon öfver landgången sakta vandrade ned på bryggan! Det var, som om han hållit hela sitt lifs väl eller ve i en svag bubbla mellan sina starka händer, genombäfvad af fruktan att med en oförsigtig rörelse krossa den.

När de kommit upp till verandan, släppte hon lians arm. Deras ögon möttes. Det måtte ha legat mycket tydligt uttryckt i Karl Vredes glänsande blickar, hvad han i detta ögonblick kände storma igenom sig.

Ty en svag rodnad steg upp på Ruths kinder, hon slog ned sina ögonlock och log.

»Tack Karl,» sade hon med en värme i sitt tonfall, som korn hans hjerta att spritta och klingade for hans öron härligare än musik.

Omkring dem alla dansade Vivan i jubel, kring den återkomna modern, som oupphörligt på nytt helsades med stormande förtjusning och varma kyssars störtsvall, kring den bleka tanten, nu mera blek, nu mera vänlig, nu mera dyrkad än någonsin.

Och när hon så med ens, med beskäftig och ifrig liten mun, började förtälja och beskrifva, huru »rysligt» tråkig och ledsam morbror Karl varit dessa dagar ända till just nu, hur han hade gått omkring och »tittat i luften» och stått och stirrat »långa, långa timmar» på bryggan — hon härmade honom till och med på ett oemotståndligt löjligt sätt, den lilla impertinenta! — och för hennes frågor och lekar hade han hvarken haft öra eller tid, då blef morbror Karl mörkröd och skrattade förläget, när han mötte sin systers halft spefulla blickar, och Ruth böjde sitt hufvud ned, djupt ned i den präktiga bukett af doftande dyrbara höstrosor, som någon märklig slump placerat just vid hennes gamla favoritplats på verandan.

Men — förunderligt att säga — när han fem minuter senare, då Klara och Ruth för en stund drogo sig undan till den senares rum, blef ensam med den lilla sqvallrerskan, fick han henne plötsligt fast om lifvet och lyfte henne upp till sitt ansigte, ej för att

banna, utan till — en varm morbroderlig kyss!

* *

Emellertid väntade Karl Vredes arbete sedan länge honom åter till Paris, och endast alla dessa .mellankomna underbara händelser hade förmått honom att så långt utsträcka sitt besök i hemlandet, hvilket från början var afsedt att bli helt kort. Nu gafs i hvarje fall ej längre någon pardon, och en vecka efter sedan Ruth kommit åter upp från sin sjukdom, måste han packa sina kappsäckar för att styra kosan söderut.

Men innan dess måste han ha allt klart med henne, som var honom kärast i lifvet, som hårda öden så länge hållit fjerran ifrån honom, men som nu ändtligen var återvunnen.

Hau drog sig i det längsta för att affordra henne ett bestämdt svar. Hennes unga enke-skap måste respekteras. Och ord kunde han väl ej behöfva, när hvarje blick, som byttes dem emellan, hvaije handtryckning, hvarje den enklaste helsning med den elektriska induktionens känslighet genomströmmade dem båda med visshetens fröjd. Vissheten: att nu var der intet, som skilde dem åt, utom tilläfventyrs de lätt räknade dagar, som en yttre konvenans kunde pålägga!

Men den sista qvällen före hans resa hade de ett ögonblick blifvit lemnade ensamma: ett arrangement af Klaras finkänslighet, Klara som dock med den hängifna systerns girighet tog reda på hvarje minut, som återstod af samvaron med brodern.

Det var i den hemtrefliga lilla salongen på Klaraborg, ombonad, ljus och varm af tända lampor och mjuka mattor trots den mörka höstqvällen, som råkall och dyster svepte sig utanför.

Ty nu var hösten på allvar kommen.

En lång stund hade de suttit tysta. Ruth, som under dessa få dagar förunderligt stärkts till krafter och friskt utseende, satt beqvämt tillbakalutad i den lilla chäslongens mjuka hörn, öfver hvilken den ståtliga dracenaus fingerdelade blad kastade fantastiska skuggor upp efter väggarne och taket. Karl vid bordet bläddrade fram och åter i ett album.

Så om en stund började han tala för att säga något, om hvardagligheter, om hvad som föll honom in, om allt annat än just om det han nu ville tala... Men delta — det var icke lätt att säga det!

Ruth svarade honom förströdt, enstafvigt. Äfven hon kände, att alla dessa ord endast kommo for att trampa upp vägen för ett annat. Och vid denna tanke, som ej ett ögonblick släppte henne, genombäfvades hon af ljuf fruktan som af en vällustig rysning.

Men så dog till sist äfven denna tvungna konversation bort i ett ögonblicks paus, under hvilken de båda hörde hvar andras andedrägt genom tystnadens spänning.

»Ruth,» säger så plötsligt Karl och reser sig upp, »du förstår, att jag i qväll vill, måste säga dig något, som du för öfrigt redan vet. Jag hoppas allt, men jag loan icke resa utan visshet. Säg mig blott ett: får jag komma igen till våren och finner jag dig då här åter?»

----»Ja,» ljöd det der borta ifrån

efter ett ögonblicks tystnad, sakta som en hviskning.

»För att aldrig skiljas,» frågar han.

»För att aldrig skiljas ...»

Men när han störtar fram och vill öfver-hölja hennes ansigte med kyssar, sträcker hon sin hand emot honom och vänder med tårglänsande ögon sitt leende lilla hufvud undan.

»Ej ännu, älskade,» säger hon.

Och Karl Vrede böjer sig ned och kysser i kärlekens vördnad hennes smala, hvita fingrar.

(Slut på senare delen).

Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar 5 abonnenter, af dessa upptager afgiften (à 1 kr. tör hvarje qvartal) och insänder den samma till Red. af Idun, Stockholm.

249