Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I Pl I I M Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlglnalbldrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | L/ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-

att två goda egenskaper kunna stå i strid med hvar andra. Blygsamheten skulle vara oförenlig med egenskapen att energiskt verka för idéen om det rätta. Denna senare egenskap är god hos mannen, och måste då äfven vara god hos qvinnan, ty vi hafva samma fullkomlighetsideal för både mau och qvinna, och inom detta ideal kunna egenskaperna ej stå i strid med hvar andra. Den lag för blygsamhet, som man ålagt qvinnan, torde sålunda vara ogiltig. I gamla testamentet lära vi ock, att Gud skapade man och qvinna till jemlikar att gemensamt besitta jorden och råda öfver den. Men har den sanningen någon gång blifvit bortglömd eller undanskjuten, att qvinnan är mannens medegare till allt?

Qvinnan är menniska i samma omfattande bemärkelse som mannen. Hon står i samma förhållande sora han till skaparen och till skapelsen, sålunda bör mannen i intet afseende ställa sig som medlare mellan henne och hennes Gud. När hon fått kallelsen att blifva hans tjenare, har hon ingen högre plikt än att blifva det.

Äfven från ett annat område kan man hemta skäl for qvinnans befogenhet att såsom prest lära och förmana. Moralisk öfverlägsenhet kan ju berättiga dertill. Statistiken visar oss, att 95 procent af förbrytare, drinkare och till sedlighetsbrott skyldiga äro män. Med detta för ögonen vore det föga rättvist att säga qvinnorna såsom slägte stå för lågt for att tolka de högsta sanningar.

Några kristna församlingar gifvas emellertid redan nu, der qvinnan får intaga sin plats jemsides med mannen, med samma rättighet som han att bekläda andliga embeten. För 25 år sedan prestvigdes inom universalistförsamlingen i Förenta staterna Olympia Brown, den första qvinliga prest i kristenheten. Hon förbiet ej länge ensam. Andra församlingar följde exemplet. Unitariankyrkan, baptist- och metodistförsamlingarna tillsatte qvinliga prester, och deras antal är nu, alla samfund inberäknade, 1G5.

Detta steg till erkännande af qvinnans värde är en frukt af demokratiens idé, sora bringar en ny aera åt menskligheten, i det den visar, att alla äro bröder med samma inedfödda rättigheter och friheter att lefva, tänka och sträfva efter att blifva lyckliga. De samfund i Amerika, som hafva insett det rättvisa i qvinnans fordran att få följa sin kallelse, äfven då det gäller att förkunna Guds ord från predikstolen, hafva snart fått erfara, att hennes tjenst såsom prest haft välsignelserika följder. Deras qvinliga prester äro utmärkta i sitt kall; en del af dem är stora vältalare, alla äro de trogna själasörjare, i hög grad sjelfuppoffrande. För de döende på sjukbädden äro de efterlängtade tröstare och hjelpare. De äro församlingens förtrogna i både andlig och verldslig nöd och tålmodiga vänner åt de fattiga.

Kanske någon nu säger: jag vill medgifva, att qvinnan duger till prest, men då våra förhållanden ej tillåta henne att vara det och allmänna opinionen talar mot en reform i detta afseende, hvarför skall hon då efter-sträfva denna verksamhet? Vi svara med tillförsigt: derför att samhället behöfver hennes tjenst just såsom prest. I striden för det goda behöfvas alla krafter, som vilja ställa sig i ledet. Vi hafva ej råd att bortvisa någon för sedvänjas och fördoms skull. Hvarje förmåga i det godas tjenst har en vigtig mission. Qvinnan må intaga den post, dit hennes begåfning hänvisar henne, och der

hon vet sig kunna uträtta något godt. Moral och sedlighet föraktas och tyckas nästan försvinna i de stora folkcentra. Kunna då de röster blifva för många, som höjas mot det. onda?

F. S.

F r i p 1 a t s.

j/yer vädrades i alla skolans klasser,

Ty frukostiofvels sköna stund det var, Ocli der var bruk att under denna timme Man samlades i salen en ocli hvar.

Der dansade en del, och andra lekte, Ocli disciplin en timme vandrat bort, Nu fick en hvar ge lopp ål lefnadsgladt en, För mer än en var denna timme kort.

En liten stackare så blek och mager Stod i en vrå med bröd. och bok i hand, Hon hade icke lid ta' del. i leken, Med lexan lion i dag ej gått i land.

EU par utaf de andra barnen märkte, All Elsa läste nu med halfhög röst, De skrattade förslutet ål livar andra Ocli hade för kamraten ingen tröst.

Men tvänne flickor i en vrå sig stälde, En tog till ord i dämpad lon så här-, »Jo, ser du, lion får lof att vara flitig, Ty hennes mar betalar intet här.»

»Vi andra kunna göra, livad vi vilja, Men Elsa har en friplais, ska' du tro, Och derför är lion alltid tvungen lyda, Hon måste lära sig på nåd bero.»

Och Elsa hörde, hvad de stora sade, Hon kände slygnet i sin barnasjäl, Men hon beslöt i dag och liöll det ärligt, Alt hon sin friplais skulle fylla väl.

Gerd.

Vid aftonlampan.

|||jij|jet är om den tid på året, då mörkret faller tidigt på om eftermiddagarne, och då litet hvar föredrager att slå sig i ro i det väl ombonade hemmet. När rullgardinerna äro fälda, när måhända regnet piskar rutorna der ute, men der inne är varmt och ljust, då känner man den stora välsignelsen af ett stiila familjelif. Dagen med sin sträfvan, sina många bestyr och kanske bekymmer skingrar familjens medlemmar åt skilda håll. Mannen har hufvudet fullt för att kunna skaffa upphälle åt sig och de sina, hustrun vårdar och vidmakthåller hemmet, och barnen sträfva i skolan att inhemta kunskaper och vetande för att derigenom skapa

sig framtid och oberoende. Så gå timmarne fort, och det är först vid middagsbordet, man ser hvar andra igen. Det är nu som belöningen efter dagens arbete vinkar, det är nu mau erfar känslan af ett, gemensamt lif och en gemensam uppfostrande ande, som i kärlek sammanhåller det hela.

Det är i denna lilla verld, i hemmets och föitrolighetens krets, som qvinnan bör herska och med ömhet och fin takt. gifva ton och ledniug. Stilla och fridsam sväfvar hon omkring och har en blick för allt. Hon känner mannens smak och vakar öfver barnens tankar, och det är genom sitt behag hon gör hemmet kärt för maken och kommer honom att glömma ungkarlslifvets vanor.

Man påstår ofta, att gamla, goda tider försvinna, och att familjelifvet ej mera är som förr, och det kan nog i mångt och mycket vara ßn ledsam sanning; men nog se vi äfven nu, huru i hemmen gamla och unga samla sig om aftonen i förtrolig krets kring salsbordet och »idka familjelif». Lampan kastar sitt milda sken öfver alla, ifrån den hvitlockiga mormor, der hon sitter i sin karmstol, stickande på sin strumpa och berättande ungdomsminnen, ända till minsta pysen, som bygger korthus — som ramla. Det är nu det nöjsamma arbetets tid och den stund på dagen, då kropp och själ få en behaglig hvila. Samtalet flyter lätt, och sinnet är mjukt, och verldens oro når ej in genom de dubbla fönstren. Och när samspråket mattas af, tager familjefadern fram en god bok från hyllan och läser högt om andra folkslags seder och bruk eller forna tiders hjeltar och strider.

Så flyter qvällen sakta och fridfullt fram, till dess måltiden dukas, efter hvars tillgodo-njatande man tager ett gladt »god natt» af hvar andra och går till hvila. Och så är dagen all.

Det der är ju en familjetafla, icke så oäfven, och vi se den lyckligtvis ofta och litet hvarstädes, men vi se gudnås äfven en annan, mindre sympatisk, så kallad modernare och med underskrift: »hos Blanch och Berns.»

Gå vi en afton händelsevis in i en af nämda förlustelselokaler, se vi genom molnen af cigarrök en tät menniskomassa inklämd mellan bord och stolar. Orkestern ljuder, kypare springa kring med högt upplyftade brickor, man knackar hårdt i glasen, hattarne äro på, och atmosfären är qväfvande. Nu skulle man ju kunna tro, att bela denna samling består af unga vildhjernor, sora taga lifvet lätt, af illa uppfostrade pojkar, som förtära sin pappas pengar, af stackars ungkarlar, som sakna hem och familjelif, och af gamla gredelina toddymartyrer. Men se vi oss omkring fiuna vi, att så icke är fallet. Alla de der kategorierna finnas nog i riklig mängd, men vi upptäcka också massor af fruntimmersansig-ten, hela kotterier och familjer med husfadern i spetsen, vi se äfven här alla åldrar, från gumman ned till femåringen, som sitter och klipper med ögonen af sömn.

»Man måste roa sig och hålla modet uppe i dessa svåra tider», heter det, och så går man till musiklokalerna och förstör några kronor. Der syns ingen nöd, intet bekymmer. Der strålar allt i guld och elektrisk belysning, men vid hemkomsten ter sig hemmet ännu mörkare och ödsligare, der med litet omvårdnad och kärlek allt skulle kunna vara så ljust och gladt. Omärkligt äter det sig fast, behofvet efter dessa innehållslösa nöjen utomhus, och den unga hustrun tycker qvällen hemma vara långtråkig, för hennes öron ljuder valsmusiken, och lampskenet blir matt,

380