Sida 399
hällas ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon I P\ I I Kl Idun, erhålles ett gratlsoxemplar för hela den tid, under hvilken abonne nanter. »om samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L/ U IN mentet räcker. Äro desamlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
när hon tänker på det bländande ljuset derborta.
Och barnen sen? Är det rätt att hos dem grundlägga smak för schweitzerilif? Dermed följer förakt och leda för familjelifvct, när de växa upp. Och nog kunna vi medgifva, att dessa nöjen äro skäligen tarfliga. Musiken kan nog vara bra, men jag undrar, huru många uppmärksamt lyssna till den. Åhnej, man befolkar musiklokalerna endast för att fördrifva qvällen utomhus. Visst är, att för familjeandan är detta utelif depraverande. Den tänkande och bildade hustrun skall aldrig medgifva sin familj deltagandet i dessa s. k. nöjen. Om mannen ej förmår öfvervinna sin smak för dem, så må det vara hans ensak, men må hon hålla sig derifrån. Musik och konst, förädlande och sann, bjuder operan på, och här är familjernas plats, då de söka ett värdigt nöje.
Ja, här äro två små skisserade taflor, och troligen skola de flesta gillande nicka åt den förra, huru enkel den är. Deu är också så lätt att åstadkomma. Materialet är så lätthandterlig!. Det behöfs blott litet förnöjsamhet, sann kärlek, goda ord och ett varmt leende. Fäll ned gardinerna, täud brasan och låt den muntert spraka och sprida sin värme och, till sist, täud den väl putsade aftonlampan — i dess klara sken ter sig det rätta familjelifvet bäst.
Adolf Hellander.
t
Caroline Ashurst Biggs. *
Septemberhäftet af den engelska qvinno-tidningen »English Woman's Review» kom utstyrdt med sorgkant till sina läsare. Det hade att förtälja, att tidskriftens redaktör hade afgått med döden, ett budskap som vi tro skall bringa sorg till alla, som arbeta för qvinnornas sak öfver hela verlden — allt ifrån Sverige till Indien och Australien.
Caroline Ashurst Biggs var med bland, de qvinnor, som lade den första breda och solida grunden för qvinuorörelseu i England; hon har utmärkt sig som talare och organisatör, men det är i synnerhet deu ypperliga tidskrift, hvilken hon ledt sedan januari 1871, som kommer att bli det bästa monumentet öfver hennes graf. Sådan den nu, band efter band, föreligger, är den en guldgrufva for alla, som söka upplysning om den mäktiga rörelsen, ej blott i England, utan öfver hela verlden. De största till de minsta fakta äro upptecknade med en otrolig samvetsgrannhet, och en klarsynt och omfattande intelligens ses stå på post mot hvarje öfvergrepp.
Tidskriften hör ej till de filosofiskt-esletiska, ej till förströelseliteraturen, den är agitatorisk, men ej synnerligen polemisk — agitation genom kunskap och orienterande upplysningar.
I politiskt häuseeude var bladet strängt neutralt.
En af medarbetarne, Jessie Boucherett, uttalar sig som följer: »Under alla de år, som jag arbetat tillsammans med Caroline Biggs, har aldrig rådt någon oenighet oss emellan med afseende på tidningen. Hon var liberal till sina åsigter, och jag är konservativ, men
* Ur den norska tidskriften »Nylænde» tillåta vi oss hemta ofvanstående uppsats,
vi kände och förstodo båda, att den orättvisa, som qvinnorna lida under, är långt större än den, skilda klasser af män inom de förenade kungarikena ha grund att beklaga sig öfver. All oenighet i politiken lade vi derför å sido, och tidskriften leddes i strängt opartisk anda.»
Caroline Biggs har visat sig vara i besittning af en insigt oeh eu grundlig lärdom på de praktiska, politiska, sociala och literära områdena, som det ej skulle vara möjligt — det bära förhållandena med sig — att finna hos någon qvinna i vårt land, och huru tillbakadragen ställning än hon personligen intagit i sin tidskrift, låter det ej fördölja sig, att det är en ovanligt ädel personlighet man har framför sig, eu af de menniskor med djup andlig bildning, dem man får leta med lykta efter både bland män och qvinnor här hemma.
Alla de många nekrologerna öfver henne, skrifna af personligen bekanta, framhålla särskildt hennes karaktärsstyrka, hennes trofasthet och frimodighet, hennes sympati med alla och allt, hennes älskvärdhet och blidhet.
»Hon var», säger miss Helen Blackburu — som till följd af den aflicluas önskan nu öfvertagit redaktörsskapet för tidningen —■ »genomsyrad af den kärlek, som lider och fördrager allt, den kärlek, som intet ondt tänker.»
En af nekrologerna i ■»English Woman's Review» ger i korthet följande yttre drag af hennes lif.
Caroline Ashurst Biggs är född i Leicester i Augusti 1840. Hennes farfar, mr V. H. Ashurst, var en framstående jurist, och hans hus var centrum för starka politiska intressen och hög bildning. Lloyd Garrison, deu ryktbare abolitionisten, var en af mr Ashursts intimaste vänner, och i hennes fars, mr Biggs hus voro Emerson och Longfellow ofta sedda gäster.
I denna intellektuella atmosfär lefde Caroline Biggs aina första barnaår. Då moderns helsa började svigta, flyttade familjen år 1850 till Italien och stannade der ett år. Mazzini och andra italienska patrioter blefvo dess umgängesvänner. Då de kommo tillbaka till Eugland, flyttade familjeu till eu egendom på landet och år 1867 efter moderns död till London.
Det omvexlande lif, som Caroline Biggs på detta sätt kom att föra, och de rika erfarenheter, hon skördade, ha helt visst bidragit att gifva henne den bredd i karaktären, som utmärkte henne, och som satte henue i stånd att sympatisera med personer af de mest skiljaktiga samhällsklasser och af vidt motsatta meningar och åskådningssätt. Från det hon kom till London och ända till sin död har hon varit en otröttlig arbetare för qvinnornas sak. Frågan om qvinnans rösträtt blef hennes första intresse, och den betraktade hon som hufvudhörnsteneu i hela det praktiska arbetet; men i alla riktningar, der det fans hjelp att lemna, gaf hon villigt och utan anspråk på någon lön sin tid oeh sina krafter. Den invärtes sjukdom, som de sista åren tärde på hennes kraft, sökte hon hålla stången genom ihärdigt arbete; hon afled den 4 september, och det häfte af hennes tidskrift, som är dateradt den 15 augusti, är från hennes egen hand. — Caroline Biggs var ogift och bodde i sin fars hus i ett vackert hem och en lycklig familjekrets. Sina somrar tillbringade hon tidigare på resor, mest i Sverige, Norge och Daumark, men under de sista åren stannade hon hemma för att vara hos fadern.
Vi, sota arbeta för vår sak här hemma,
ha lidit en mycket stor förlust genom miss Biggs död. Hon kände svenska och norska förhållanden, hade studerat våra språk och literatur. Och hennes tidskrift, som egde spridning öfver all verlden, innehöll en mängd lcorreläa meddelanden om Sverige, Norge, Danmark och Finland. G. K.
I forsén.
Skiss af Elsa W.
. I^f on hade kalla, klara, bruna ögon, sora likgiltigt skådade ut i verlden. Hvad brydde hon sig om verldeu! Den hade ju aldrig brytt sig om henne. Det hade alltid legat som en tung stämning öfver hennes lif: hennes fulhet. Hon hade ingen mor. En mor öfverser dock med så mycket. Hon glömmer allt, utom ett — att det är hennes barn, och hon älskar mer, ju mer andra förakta och förbise.
Då hon, som barn bruka, kom till främmande för att kyssas och smekas, var der ingen, som brydde sig om henne. »Hvem är den der fula ungen», var på sin höjd den euda fråga, man slösade på henne. Så kom det sig, att detta växte samman med henne sjelf. Hon ville icke mera smekas, utan gick skyggt undan för främmande. Hennes sätt blef kantigt och frånstötande. Hon hvarken sökte eller mottog vänskap och tillgifvenhet. Hon var och förblef ensam — stelnad till, hård. . .
Men hon lefde äudock, studerade lifvet omkring sig och sådant det skildrades i hennes böcker och bildade sig deraf ett omdöme, kanske litet egendomligt, men sant oeh naket, utan den ungdomens vårglöd, den solglans, som plägar hvila öfver 18 år. Hon kände sig på sätt och vis lycklig — om lugn är lycka — längtade efter iutet, väntade intet af lifvet och var glad, att det en gång skulle bli slut.
Sådan var lise Ahl, då hon kom som guvernant till brukspatron Stenbergs på Ham-maråkra. Der trädde hon iu i en helt ny lifsluft, något som hon dock mottog likgiltigt, som allting annat.
Redan i första ögonblicket slog henne den egendomliga stämningen i de stora, höga rummen med de många menniskorna, som pratade om hvar andra. Hon var ej van vid så många menniskor omkring sig. Mestadels hade hon varit ensam.
Frun i huset kom emot henne, stor och ståtlig, lade armen om hennes lif, »hoppades hon skulle trifvas» och presenterade henne. Der voro lierrn3 syster och svåger och två systerbarn, hans mor och husmansellen samt slutligen hennes elev, sonen, en frodig och lätjefull, bortskämd liten pojke. Sedan så lise var iune i hela slägthistorien, fick hon sköta sig bäst hon ville, och den allmänna konservationen var åter i full gång. Den intresserade henne föga. Hon brydde sig så litet om, hvad andra pratade. Hon tog ett album och bläddrade deri.
»God middag», hördes en klar, manlig stämma. lise såg upp. Det var brukspatronen. Nu först kom hon ihåg, att hon ej förr sett honom.
Ett par vänliga, kloka, grå ögon mötte hennes kalla, likgiltiga blick. Hur de fängslade henne, dessa ögon! Hon kunde omöjligt se bort från dem och blef sittande, utan att svara på helsningen. Då drog ett vänligt leende öfver de manliga dragen, och ett:
380
Källa: Project Runeberg ·
