Sida 400
tion ske à närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i pv i i »i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid no^s verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknna
»välkommen till oss, fröken Ahl,» kom henne till mötes.
Hon räckte honom tyst handen.
»Ni tackar inte. Ni är inte glad att komma till oss. Nej, det är nog inte så roligt att komma till främlingar.»
lise rodnade. »Jag kände er ju icke.» Hon menade endast honom. Han tog det annorlunda.
»Jag hoppas ni skall göra det suart. Vi äro bara hvardagsmenniskor, gunås, helt vanliga och lätta att förstå sig på. Ni studerar folk?»
»Jag tycker det är roligt att lära känna folk i grunden.»
»Såå. Bevara oss väl då. Döm oss ej för hårdt, lilla fröken.» Det låg ett lätt hån i tonen, som retade henne och kom henne att skärpa rösten.
»Jag dömer iugen. Då skulle jag ha någon att tala med.»
»Hvad! Ingen att tala med? Nåja, men väl någon att skrifva till?»
»Nej.»
»Verkligen, ingen väninna? Men det har då alla unga flickor.» Ett litet solvarmt leende drog åter öfver hans ansigte.
»Jag har ingeu.» Samtalet började trötta henne.
»Ni är inte mycket lik andra flickor.» Han undrade inom sig, hurudan denna unga qvinna egentligen var.
»Det ha andra sagt fore er.» Det kom något af kallt stål både i stämman och blicken.
»Hvarför är ni så?»
Hon såg på honom. Ögon vinklarna drogo sig tillsammans på ett egendomligt sätt, och ett djupt veck lade sig mellan de skarpa, väl tecknade, svarta ögonbrynen. Det låg något hotande, fientligt i tonen, då hon svarade:
»Derför att jag är ful.»
Hon satte sig och såg åter likgiltigt i albumet. Hvad rörde hennes angelägenheter den mannen. Brukspatroaeu såg på henne eu stund. Ja, ful var hon med den utstående munnen, den stora näsan och den bruna hyn. Underlig var hon också — besynnerliga ögon att kunna se igenom folk med. Man glömmer, hur hon ser ut, då man ser de ögonen. Han gick åter in till sig, men hela tiden såg han framför sig de klara, kalla, bruna ögonen och hörde henne säga: »jag är ful.» Gång på gång fann han sig sjelf sittande sysslolös och bara tänkande på, om hon verkligen var så ful. Förargad reste han sig slutligen och gick några slag öfver golfvet, och så ringde middagsklockan. * *
lise hade varit der i åtta da'r.
»Vill fröken A hl bli med om ett fiskparti i dag?»
Hon såg hastigt upp från sin tallrik in i det manliga ansigtet, som var böjdt hän emot henne.
»Blir fru Stenberg med?»
Han såg kallt bort från henne åter ner på sin tallrik och lekte likgiltigt med gaffeln.
»Tror fröken jag frågat eljes?»
»Kära fröken, vi bli med allesammans, naturligtvis.» Det var fru Stenberg.
lise rodnade till.
»Jag är naturligtvis tacksam att få följa med.»
Fru Stenberg hade redan ånyo börjat ett lifligt samtal med sin svägerska.
»Ar ni?» Hans röst lät litet gäckande.
»För resten tror jag inte, jag har nå'n fisklycka.»
»Då får ni komma i min båt, så får ni kanske något med af min lycka.» De sågo på hvar andra. I hans blick låg ett varmt, solljust leende.
Hon kände en underlig beklämning och bleknade ända ut i läpparna, en egenhet hos henne, när hon någon enda gång blef rigtigt upprörd.
»Ni mår illa.» Det hade kommit eu ängslig oro i hans röst. »Lovisa, ring efter vatten!»
»Åuej, visst inte. Det var ingenting.» Hvarför missförstod han heune så. Sjuk! Hon sjuk. Hon hade aldrig varit sjuk. Hvarför . . .
»Är ni bättre?» frågade fru Stenberg.
»Ja, för all del.» lise for upp ur sina tankar. —
Hon följde i brukspatronens båt på fisket. Alla de andra voro i en stor båt. I den lilla vågade aldrig uågon följa eljes. Man hade sagt henne, att brukspatronen var den störtsa våghals, att de säkert skulle kantra... Hon log blott. Ett litet mjukt, godt leende — det första på många, många år.
»Det påstås vara en lätt död att drunkna», och hon tänkte, att det nog skulle vara lätt att dö, just den dagen.
»Nu, fröken, ska' vi andas friluft, vi två.» Han såg på henne med en tjufpojkaktig blinkning. »Hvad säger ni om en tur till 'fallet'?»
»Jag säger ja.»
»Godt, låt gå!» och han tog tag i årorna. Båten gled lätt undan för de kraftiga årta-gen. lise såg ner i vattnet. Det var alldeles lugnt, och himlen syntes så slålblå nere i djupet. Hon såg utan tankar dit ner.
»Tycker ni det är trefligt att sitta länge tyst och stirra på det der viset i vattnet?»
»Jag är van att vara tyst.»
»Skulle ni inte vilja tala om litet, hur ni haft det förut — innan ni kom hit. Jag skulle nog förstå er bättre då.»
»Det är inte mycket att tala om. Min mor dog, när jag föddes. Pappa var mycket ute i sällskapslifvet. Han såg bra ut, var äunu ung, lefnadsglad. .. Jag har alltid varit ful.» Det hårda kom åter i hennes röst. Han förstod nu, att detta var grundstämningen i hennes lif, och han skulle ha velat säga heune, att der ändå fans så mycket tilldragande hos henne. Hennes ögon framfor allt — hur de skulle kunna stråla, värma ... Hennes pauna och hårfäste voro fina, ögonbrynen likaså, och så hennes figur, den var stilig, nej det var iute rätta ordet — meu hon var inte en flicka, till hvilken man sade sådant.
»Derutaf, ser ni, liar jag varit olik andra. Ingen har varit min vän. Men — jag har haft det lugnt oeh godt. Ja, mitt lif har varit stilla — alldeles som vattenytan här.» Hon blef sittande tyst en stund. Plötsligt slet hon sig lös. Hvad kom det åt henne, som drömde. Drömma . . . hon! Hon log.
»Tycker ni inte, det är synd att bryta lugnet i vattnet — bara för nöjes skull ?» Leendet var borta, och frågan kom häftigt, liksom slungad fram.
»Det der kalla, stålblå lugnet är inte i min smak. Hellre då storm och vågt r. Ja, jag vågar säga — hellre då i forsen. Der vet jag åtminstone, hvad jag har att göra.»
Hon såg förvånad på honom. Hon tyckte det lät som förakt.
»Ser nis, fortfor han,» arbeta det är för mig lifvet. Att kämpa sig framåt, tum för tum — med händer och fötter, om så behöfs, det tycker jag om. Ibland kommer man ej ur fläcken, men så går det en bit igen — eu bit vunnen, aldrig förlorad. Men att kallt låta lifvet glida förbi sig, utan att försöka få fatt i det, dertill är ingeu född. Den dag jag icke längre kan arbeta, kämpa, deu dag kau jag ej heller lefva. Förstår ni?»
»Nej.»
»Ni tycker om lugnet inom eller utom er. Jag tycker om forsen, ni den kalla, lugna vattenytan. Men jag säger er, det är att dåsa bort lifvet. Utan kamp iutet vunnet.»
Han tog några kraftiga årtag, båten snodde ett hvarf omkring och tog så fart, svind-laude fart; de hade kommit i forsen. Han blef blek, kastade en kort blick öfver till lise, tog så den ena årån och stötte den hårdt mot en sten. Båten stannade häftigt — krasch, der brast årån. Han tog den andra och gick i bakstammen, der lise satt, för att söka styra båten. Hon såg förvånad på det skummande vattnet och undrade på, att han ej rodde åt land. Hej, så det gick; vattnet gungade uuder dem, forsen larmade. Skulle han taga deras lif — dessa bådas. Der långt framme syntes elfveu åter lugn. De sågo det båda, meu blott eu förstod, hvad det gälde. En minut — eu timme — ett lif... Nu voro de der. »Karlar, ohojl» ropade brukspatronen åt några timmerflottare, som syntes i elfven. De beredde sig att hjelpa dem.
Han vände sig till lise.
»Var ni rädd?»
»Rädd! Var det farligt?»
Hade hon verkligen ej förstått det? Var det natur eller blott förställning, detta kalla, outgrundliga...? Det måste vara natur, dock icke hennes verkliga. Han undrade, huru denna vore beskaffad — livad som skulle
kunna väcka den...
* *
*
Tre veckor derefter stod hon tidigt en solig morgon inne på hans kontor. Hon hade knackat och på ett otåligt: »stig in!« trädt genom dörren fram till bordet.
»Ni, fröken lise! Sitt ner.» Han hade rodnat, när ban såg, hvem det var.
»Tack, jag skall ej uppehålla er länge. Jag kan ej stanna här på Hammaråkra längre. Jag måste bort. Vänta! Afbryt mig ej. Alla hafva varit goda mot mig. Det är icke det. Jag skall ut och söka mig »arbeta.
Hon talade häftigt, med ett halft leeude för det sista ordet.
«Ah, ändtligen!»
»Ja, ändtligen har jag vaknat. Nu skall jag ut och brottas med lifvet. Lugnet,» hon såg ner, och det låg som eu snyftning i rösten, »ja — det är borta.»
Så lyfte hon blicken och såg skarpt och hårdt på honom. »Nu skall jag ta fatt på lifvet. Jag ger mig sjelfmant i forsen, ser ni. Fastän jag vet, att det är långt till lugnt vatten.»
»Jag känuer ej igen er. Stanna hos oss! Hvad skall ni i forsen?»
Hennes ögon fingo något hotfullt, och stämman skälfde, när hon svarade:
»Att gå i land midt i forsen, det är att gå i bakvatten. Skulle ni vilja det?»
«Ånej, det skulle jag nog inte;» det var en så sorgsen klang i hans ord, att hon vek-nade. »Skulle jag ändå inte kunna hjelpa er.
380
Källa: Project Runeberg ·
