Sida 434
Idun ütkom»6r i hufvudstaden hvarje helgfri fredag OCn kostar fBr ett I II kl tidningen Inrtehå/ier nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
»Nå, men några mark till skurhjelp kunde man väl uppoffra för fördelen att hafva en bildad lärarinna for sina barn.»
»Ja, ifall dessa mark ej öfverstiga inkomsterna. Men till och med förutsatt att allt detta skulle låta arrangera sig, så är jag ändå ej riktigt för barnfröknarna.»
»Nå, då begriper jag rakt inte, hvad du kan hafva emot dem?»
»Jo, detta! I de flesta hem, som ej höra till den s. k. »stora verlden», lefver modern tillräckligt inom hus for att kunna öfvervaka en vanlig barnjungfru och se, om hon är duglig och pålitlig; men det är till mamma barnet kommer, då det önskar något, till mamma, om det skadar sig, till mamma, om det önskar veta något, till mamma med alla sitt lilla hjertas sorger. Finnes en fullt skicklig och barnkär barnfröken (jag misstänker, att de äro temligen glest sådda), så är man tyvärr nog så beqväm att öfverlemna allt sådant åt barnfröken. Så småningom glider barnet från modern, det innerliga förtroende, som förenar moder och barn, är brutet, och vid äldre år, då barnet går ut i verlden och det bandet vore dess säkraste stöd, då är det för sent att åter knyta det.»
»Ja, du har rätt, barnjungfrun träder ej emellan mor och barn, med det gör kanske ofrivilligt en barnfröken.»
»Det enda fall, der en sådan fröken vore en välsignelse, vore kanske i »stora verlden», der modern ofta, dels af tvång, dels af böjelse är mycket borta och barnen sålunda lemnade vind för våg. men den mor, som verkligen vill uppfylla sina moderspligter, skall säkert äfven skaffa sig tid att vårda sina barn.»
»Nej, nu får ni då lof att sluta med er barnauppfostan och er Idun, annars räknar jag upp alla slavonska författare för er.»
»Förskona oss, Gerda! Det säger jag dig, att så snart du gjort undan din examen, så tänka vi alls inte gå in på, att du sitter der och moltiger och funderar på dina ryssar och slaver, utan nog får du lof att intressera dig för Idun liksom vi. Du litar så blindt på, att vi skola teckna upp alla goda rön i den hushållsbok, vi tänka förära dig till lys-ningsgåfva, men tänk om vi göra dig det sprattet att ej hinna få den färdig, utan hellre öfverlemna åt dig att sjelf leta samman dem alla.»
»Se så, nu pratar Elma, så att hon glömmer både man och barn. Vet du, att klockan är sex och barnen vänta på smörgås?»
»Nå ja! Jag har emellertid hunnit ganska långt på min strumpa. Nog få vi så många par färdiga till julen, att de hinna till samvetsplåster för vår klubb.» »Adjö! Adjö!»
»Välkomna nästa söndag igen.»
M. N.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Wt
Liten frågvis.
/T
7äl-mig-ejen» likt vid bäclceii, Du lilla, är ditt ögonpar, Två stora, blåa frågetecken, Som bedja jemt om svar. Och ständigt, ständigt får jag höra Ett hvarför stappla från din mun, »Hvad hade jag väl här att göra?» Du spörjer hvarje stund.
Din själ lcom visst i orätt hölje, För stor den är mot sill fodral, Och tankarne, ett brokigt följe, I hjernan fira karneval. Du alla gåtor söker lösa Oeh stycka allting bit för bit, Du utur Mimers brunn vill ösa, Fast ej din arm når dit.
Ditt öga följer med förljusning Den muntra silfverbäckens språng. Du söker tyda vindens susning Bland insjöns säf oeh tång. Dit ville tolka rotgelns qvitter T hagtornshäclcens blomsterhägn, Du söker fånga solens glitter Oeh qvällens sljerneregn.
Du undrar, hvi johannismasken Ej vingar såsom sländan fått, Oeh hvarför popplarne och asken Så högt mot himlen nått, Då styfmorsblomman fåll sig nöja Att prryda mossbelupen rol, Oeh liten sippa måste dröja I dunklet vid dess fot.
Ja, ständigt vill du veta Hafven 'Piil lifvets dunkla alfabet, Du spörjer om den tysta grafven, Om både tid och evighet, Och livarföi- äppelblomstren snöga Som hvita flingor i ditt hår, Och hvarföi- i din moders öga Du ofta såg en lår.
Du frågar, hvem i guldgul vifva De fem små purpurdroppar stänkt, Och hvem som månens silfverskifva På himlahvalfvet hängt, Hvarför så mången liljestängel Föll vissnad ned, af masken frält, Och hvarföi• liten blåögd engel I bäcken mot dig lett.
En barnakind med Aslrildsgropar, En blick så ljuf, en purpurmun, Ett guldhår, som i lockar hopar Sig öfver pannans liljegrund, Se der den bild, du såg i bäcken, Din lilla engels konterfej Med sina blåa frågetecken, Likt två förgät-mig-ej.
Sigrid Fredsberg.
Skymning.
je små hvita händerna gledo sakta, nästan smekande öfver tangenterna och kommo tonerna att ljuda så mjuka och dämpade som stilla dyningar; långsamt och innerligt smälte ackompagnementet samman med hennes låga, känsliga röst, då hon sjöng:
»Hon tänkte på ham i det sidste, men det var der ingen, som vidste» —
— — »men det var der ingen, som vidste», upprepade hon ännu en gång, så vekt, att rösten föreföll beslöjad.
Det tog hastigt i dörren. Ett hufvud tittade in, men syntes ögonblickligen vilja draga sig
till baka. Den unga flickan hade likväl redan märkt fridstöraren och ropade gladt:
»Grod afton, herr Åkeson!»
Nu kom den unge mannen skyndsamt fram till henne. Hon räckte honom vänligt handen, utan att se upp. Han böjde sig ned mot henne och sökte fånga en blick, men han såg blott en liten trotsig nacke med ett kortklipt, ljust hår.
»Vill ni inte fortsätta sången?» frågade han och stälde sig bakom hennes stol.
»Nej, den var redan slut.»
»Så börja då en gång till!»
»Nej, det orkar jag inte.»
Han smålog. Han kände så väl till den unga flickans vårdslösa, halft pojkaktiga uttryckssätt; det var hennes originalitet, som från början väckt hans intresse.
Hon reste sig upp och gick fram till brasan, som klart fladdrade i den stora, gammalmodiga kakelugnen. Hon var mjuk och smidig som en liten kattunge. Fötterna rörde sig lätt och behagfullt på den enkla gångmattan. Det var chic i den eleganta, otvungna hållningen och de något långsamma rörelserna.
»Tag en stol oeh sätt er här bredvid mig, så ska' vi fira skymningsbrasa.»
Hon sköt fram en länstol och lutade hufvudet mot stolens ryggstöd.
»Gerna, fröken Ida. Jag tror for resten, vi äro ensamma hemma. Pru Ander och fröknarna ha visst gått bort.»
»Ja, de äro på teatern.»
»Och ni följer inte med?»
»Nej, inte ni heller.»
»Börja nu inte gnabbas, fröken Ida. Jag kan ju gå, när jag vill, men ni kan svårligen gå ensam.»
»Jo, det skulle inte genera mig en smul,» — en liten fot sträcktes med en energisk rörelse fram under klädningen.
»Det skulle ni ändå aldrig göra. Bästa beviset för, att ni inte är så emanciperad, som det låter, är att ni inackorderat er och inte hyrt eget rum.»
»Det är inte något bevis alls för något annat, än att jag är för lat att bädda och städ» och allt sådant der, när jag har fått pinas i skolan hela förmiddagen med att plugga lärdom i dumbomar.»
»Advocera kan ni, det vet jag nog; men, hör ni, låt oss nu tala allvar ett tag! Här har jag bott i tre månader och sett er lika länge, pratat med er i två och en half månad, och ändå känner jag er lika litet nu som första dagen. Vore det inte på tiden att vi — att ni...»
Han visste egentligen ej, hur han skulle uttrycka den varma önskan, han hyste, att komma den unga flickans innersta känslolif närmare på spåren.
Hon var emellertid ej alls hågad att förstå något.
» . . . gjorde några nya bekantskaper, som man kunde komma under fund med? Jo, det tycker jag visst,» ifylde hon skrattande.
»Nej, så menade jag ej. Det lär ju bli en nödvändighet ändå, när jag nu snart tar min examen och får resa för att kanske ej återkomma på många år.»
»Och så ska' hafsvindarne fläkta bort alla gamla obetydliga minnen.» Nu blef hennes röst med ens litet osäker.
»Det tror ni inte, men hvad vill ni egentligen jag skall minnas?» Han lutade sig med. en varm blick emot henne.
Hon satt tyst en stund — några ögonblick.. Så brast hon ut i ett så smittsamt skratt, att han ej kunde underlåta att instämma, oak-
380
Källa: Project Runeberg ·
