Idun: 1889

hålle» ett nummer Iveckan under hela qvartalet. F6r hvarje 5-tal abon- | pv I I »i Idun, erhållet ett gratltexemplar för hela den tid, under hvilken abonn-nenter, tom tamlat, och för hvilka afgiften IniSndei till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de tamlade abonnenterna färreän 6, torde prenumer

tadt han kände sig sårad öfver hennes banala skämt.

»Förlåt mig, fröken Ida,» sade han slutligen allvarligt, »men jag trodde ej att ni var — hjertlös.»

»Nå, inte får ni tycka illa vara.» En liten mjuk hand smög sig ett ögonblick i hans. »Jag ska' vara snäll nu, meu se inte ut, som om all verldens bekymmer hvilade på ert hufvud! Hur hade vi det nu? Ni ville ha uå-got att minnas.»

Hon vände för första gången i afton sina ögon mot honom. De voro gråa, stora oeh underbart vackra. Hela den UDga flickans skiftande själslif låg afspegladt i dessa trolska djup.

»Får jag taJ den der blicken med på färden ? Får jag tro på det, jag tyckte mig läsa i den?»

»Jag vet ju iDte, hvad ni läste.» Det ljöd så smekande, dämpadt oeh ändå lifsvarmt, att han måste samla bela sin sjelfbehersktiing för att minnas, att han endast var en fattig styrman.

»Ni har något af sirén hos er,» sade han lidelsefullt, »något som lockar med oemotståndlig makt, men man vågar aldrig gripa derefter.»

Hon vände hufvudet ifrån honom och såg in i den nu nedbrunna brasan. Dess flämtande sken skimrade i osäkra dagrar öfver det stora rummet och lemnade det ibland nästan i mörker, ibland åter i klar belysning.

»Jag ville så gerna, att ni sjönge för mig, blott sista strofen af den der lilla folkvisan, ni sjöng Dyss,» bad han.

»Hvarför just den? Ni bör i alla fall inte lyssna till sirénsång.» Det hade kommit något kallt och främmande in i hennes röst.

»Fröken Ida, sårade jag er med min liknelse?»

»Ja, en siren är något dåligt, något isande och frånstötande, som bedrager den, som förlitar sig på henne. Jag tänkte ej, att ni trodde mig så illa.»

Vid en just nu lekfullt upplågande flamma såg han en stor klar tår skimra på hennes mörka klädning.

»Har jag verkligen gjort er ledsen? Förlåt mig; jag ville ju endast ge er en tydlig bild af skiftningarna i er karaktär. Ni är det om-bytligaste stundens barn jag någonsiu sett. Får jag säga, hur jag uppfattat er? Ni följer omo-tiveradt minutens impulser, men ni är i grunden god, och derför slippa andra att lida allt för mycket. Äfven edra känslor äro stundens. Jag tror ej, att ni skulle kunna älska verkligt, trofast och försakande.»

Han såg ängsligt forskande på henne, liksom om han hoppades, att hon skulle bestrida denna hårda dom.

Men hon svarade lugnt: »Nej, det tror ej heller jag.»

Han ryckte till, och hans taokar vexlade hastigt form.

»Kanske gör ni ändå er sjelf orätt, kanske slumrar denna känsla ännu inom er för att en gång vakna ...»

» .., och fara fram med stormens hastighet och sopa undan alla tvifvel och tviflare och ...»

Hon fortsatte ej, utan reste sig hastigt. Det hade kommit ett skälmskt leende på hennes läppar, men han kuDde ej urskilja det i den djupa skymniog, som rådde.

»Gör ni mig till viljes nu och sjunger?» frågade han.

»Nej, jag går och tänder lampan och sätter mig se'n att arbeta. Jag har så här många temaböcker att rätta — fast det gör då det

samma, hur jag mäter till, ni ser ju ingenting här i mörkret.»

Hon stod redao på tröskeln.

»Siréo,» sade han sakta, men tydligt.

»Stäng luckorna och skjut spjället, annars blir det ingen nytta med brasan,» kommenderade hon tvärt.

Han reste sig för att efterkomma hennes befallning.

Då hörde han plötsligt de ljufva ackorden från pianot, och innerligt tjusande sjöDg hon den strof, han begärt. Månen, som lät en strimma dallra mellan fönstergardinens fransar, belyste som med ett fosforsken den späda gestalten.

Han lyssnade berusad till de sköna tonerna, men knapt hade den sista förklingat, förrän hon sprang upp från stolen och ur rummet.. .

Så kom lampan in — och skymningen var förbi! E—th.

Ett tack

fi|| Iduns ärade läsarinnor för de öfver all förväntan talrika adresser å personer, som ännu ej af en eller annan orsak skaffa t sig Idun. Profnummer skola tillsändas dem i början af december månad. Ytterligare adresser mottagas med tacksamhet.

Med utmärkt högaktning Redaktioner.

Vår julgran.

iCl/Mår gran är en årlig tilldragelse: månader J9/SÖ! fore jul börja vi tänka på den och påbörja våra förberedelser genom att samla och lägga undan småsaker, som kunna blifva lämpliga. För hvarje är äro alla angelägna att tänka ut något nytt, någon öfverraskning för de andra; och jag tror att de yngre medlemmarna af vår familj, som likt de flesta barn hafva mer tid än pengar att offra på presenter, hemta nästan lika mycket nöje från dessa tidiga förberedelser som från granen sjelf. De tillverka rosor och prestkragar af skärt och gult silkespapper — icke sådana der stora, slarfvigt hopkomna blommor, som vanligen brukas, utan små och nätt gjorda. Gossarne förse oss med flaggor af alla nationer; dessa sättas på ståltråd och fernissas. Förra året gjorde vi mycket vackra fogelbon af mossa och qvistar, som hopfogades med fin ståltråd, hvaraf en ända lemnades för att fästa dem vid granen; i hvarje bo lades tre eller fyra sockrade mandlar att föreställa ägg.

Medan det var godt om valnötter, köpte vi en del mycket stora; vi klyfde dem försigtigt, så att ej skalen gingo sönder, togo ut kärnorna och skrapade rent det inre. 1 några af dessa skal lade vi små pennknifvar, fingerborgar, parfymflaskor, glaskulor eller några af de små artiklar för dockans toalett, som man köper uppsatta på kartor, och i hvarje nöt låg litet hvit och skär bomull för att presenterna ej skulle skramla; somliga nötter fyldes med sötsaker. Derefter hoplimmades skalhalfvorna och öfvermålades med bronsfärg i guld, silfver, rödt, blått eller grönt, som köpes pulveriserad hos färghandlare o ch uppblandas med bronstinktur.

Dessa nötter gjorde stor lycka, ty barnen, som fingo dem, trodde först, att de voro vanliga för-gylda nötter och blefvo derför mycket förtjusta att vid knackningen finna ett mera tillfredsställande inre än en tom kärna.

Hvarje medlem af vår familj lemnade någon present till granen — mitt särskilda bidrag utgjordes af tolf dockor. Hvar och en af dessa dockor representerade en person nr någon välkänd fésaga. Jag hade Cendrillon jemte Prinsen och Féen, Prinsessan Snöhvit, Jack Bönstjelk och Jätten, Katten i stöflarna, Markisen af Carabbas och Prinsessan, Ali Baba, Sjömannen Sindbad, Blåskägg ocb, sist men icke sämst, Tummeliten. Nio af dockorna voro omkring fem tum långa, jätten var tio tum och tummeliten två tum.

Kanske skulle en kort beskrifning af dem intressera några bland Iduns läsarinnor. Cen

drillon uppträdde i den drägt, hvari féen fann henne gråtande — en liten slät blå bomullsklädning, en hvit muslinsfichy öfver axlarna och ett enkelt hvitt förkläde. Prinsen hade en röd sammetsrock, broderad med guld och perlor, hvita puffärmar af sidensars, en röd sammetsbarett med hvita fjädrar, som fästes af en briljant stålknapp.

Féen bar en gul attasklädning med hvitt nät öfver; på nätet var en mängd guldpaljetter fast-sydd. Hon hade en krona, gjord af guldpapper, besatt med guldperlor, och en trollstaf bestående af en sticka, omlindad med guldpapper.

Prinsessan Snöhvit, äfven känd under namnet Snödroppen, klädde jag i mjuk hvit muslin, utklipt i form af snödroppens kronblad samt, ett litet grönt uddigt sidenlif. När hon var klädd, lade jag henne i en glasask, liksom dvergarna gjorde, då de trodde hon var död.

Jack Bönstjelk var iförd en röd jacka, grön mössa och gröna byxor och hade en påse med böner.

Jätten, hvars händer och ansigte jag först rödmålat, bar en röd röck, blå ärmar och vida blå byxor; både ärmar och byxor voro försedda med puffar af gult tyg. Han hade en stor klubba som en af pojkarne skar ut åt mig.

Katten i stöflarna gjorde mig mer besvär än någon annan, ty jag hade så svårt att finna en passande katt. Jag var temligen hemmastadd i grannskapets leksaksbodar, innan jag fann min lrisse, och när jag väl fann honom, var han ej en ' fullständig katt, utan en som varit van att taga sig fram genom exeqverande på ett musikaliskt instrument. Sedan han emellertid blifvit skild från sin ställning och fått hatt på hufvudet, stöllar på fötterna och en säck full af villebråd (svart och hvit ull) kastad öfver axeln, var han verkligen ganska lyckad.

Markisen af Carabbas klädde jag i en röd sam-metsdrägt med spetskrås och trekantig hatt samt käpp och spetsnäsduk. Prinsessan var ståtlig i hvitt siden och guld, med krona af guldpapper och perlor samt en lång hvit slöja, färdig för sitt bröllop.

Ali Baba hade grön röck, vida gröna byxor och en hvit turban samt bar på ryggen en säck, fyld med karameller, hvarpå jag öfverst lagt några blanka ettöringar.

Sindbad hade hvita byxor, röd skjorta och hvit turban.

Blåskägg var klädd i en lång blå sidenrock med hvita vidbyxor under; kring lifvet ett bälte hvarifrån hängde en massa nycklar, guldkedja kring halsen, en hvit sidenmössa på hufvudet och långt hår och skägg af ljusblå bomull, som jag väl kammade och derefter gumma.de på dockhufvudet.

Tummeliten hade röd röck, blåa byxor och kras kring hals och ärmar, på sitt hufvud en hög soc-kertoppsformad hatt. Då han var klädd, knöts han in i en liten näsduk fyld med kli, det skulle föreställa -Tummeliten i puddingen.»

Hvarje docka hade en liten adresslapp med dess eget namn jemte namnet på det barn, hvartill den var ämnad.

Vi valde ett stort träd, men innan någonting hängdes upp, förstärkte vi toppen af trädet och äfven några af grenarna, på hvilka vi ämnade sätta ljus, genom att fästa galvaniserad jerntråd under dem; på så sätt höllos ljusen mycket bra på sina platser. Vi fäste dem vid grenarne med fin jerntråd utan några ljushållare.

Jag försökte en gång små kulörta lyktor med sådana ljus, som numera brukas i små nattlampor. Jag tyckte de voro mycket vackra, men ljuset var icke så klart eller rättare sagdt så stickande som de små vaxljusen och blefvo derför icke alls så omtyckta af barnen. För öfrigt tror jag, att de saknade spänningen att passa på, om något skulle fatta eld! Lyktorna sågo så mycket säkrare ut, men voro det icke.

Sedan alla ljusen voro säkert fästade, läto vi trädet blomma på riktigt tyskt vis genom att fästa på alla pappersblommorna, derefter flaggorna, några blanka glaskulor, kedjor af kulörta perlor och tennreflektorer, sedan alla presenterna, alltför talrika att nämna, som ej voro för tunga att hänga eller alltför bristande i skönhet för alt exponeras. På dessa presenter voro namn fästade; men alla små korgar med sötsaker, valnötter, smällkarameller och andra småsaker voro numrerade, och drogo barnen lott om dem, sedan de större sakerna blifvit nedtagna. H. F.

m

Aktningen för qvinnorna är måttstocken på en nations framåtskridande i det sociala lifvet.

Gregoirc.

380