Idun: 1889

tion ske å närmaste postanstolt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig i p» ■ ■ »i användas och marginal lemna». Namn och adress torde alltid no$a verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas

Frid.

r tid är nervös oeh menniskorna ila om (wfi hvar andra i andlös brådska för att nå målet, vare sig detta nu är blott det dagliga behofvets kraf eller ett så kalladt högre —-ära och utmärkelse. Under denna kamp, i denna kapplöpning, är det ej så noga i valet af medel, och hjertats fina strängar vibrera just icke i menniskokärlekens smekande ackorder. De makter, som herska och sätta fart i den vilda jagten, äro egennyttan, sjelfkärleken och bevarelseinstinkten, och kan man, så trampar man gerna sina medtäflare i rännarebanan på hälarne eller kastar dem helt enkelt öfver barrieren, likgiltig om de krossas. Det vigtigaste är att hinna först och välbehållen fram.

Men hvilken förfarande trötthet öfverväl-digar icke sedan den arme springaren och, äfven som segrare synes honom allt tomt och innehållslöst. Menniskovimlet omkring honom väcker äckel och en känsla af fiendskap, han är färgblind för naturens strålande skönhet, en inre frossa kommer honom att rysa, och en kall hand sluter sig kring hjertat. Hvad ban åtrår, hvad han törstar efter, är frid oeh om möjligt en solglimt af inre lycka.

Frid, ja — balsam för alla sår, hvar skall han finna det gudasända läkemedlet? Skuggorna skingras, en ljusglimt lyser upp natten inom honom, och den kalla handen släpper det skälfvande hjertat — han eger ju ett hem, dit han kan fly undan alla främlingars iskalla blickar. Der är så stilla och tyst oeh harmoniskt, der klinga rösterna så smekande och lugnande, der tror ban allt, och man tror på honom, der fins ett hjerta, som känner, lider och fröjdas med hans. Dit går han för att finna frid och lycka.

Men ve honom, om hemmet icke är sådant, och om, när han träder inom sin egen dörr, han äfven der mötes af främlingar. Beklagligtvis finnas sådana hem, der en ständig oro råder, der friden är nästan bannlyst, och der de, som blifvit enade för lifvet, tillryggalägga det samma, visserligen sida vid sida, men ändå oförstådda af hvar andra. Lättsinnet eller beräkningen vid ingåendet af äktenskapet bäm-nar sig, ty endast kärleken och harmoniskt sammansmältande sinnesriktningar kunna tända och underhålla en eld, som varar.

Med mina läsarinnors tillåtelse skola vi träda in i ett par hem och se, huru det står till. Vi sända icke in våra visitkort, ty då händer det, att man ikläder sig både helg-dagsdrägt och helgdagshumör, och då är det svårt att få reda på sjelfva menniskorna. Nej, vi komma inkognito och osynliga. Det är det säkraste för att både kunna se och höra.

Vi gå trappan upp och stiga på. Det går så mycket lättare, ty man har glömt att stänga tamburdörren, hvilken står på glänt. För öfrigt stå alla dörrar på vid gafvel, och från salen höras gälla röster. Det är frun, som nyss kommit hem, hvilken underhåller en häftig dialog med tjenstflickan. Hon har sjelf varit ute, suttit bort tiden hos några väninnor, och nu grälar hon, derför att salen ännu är ostädad, de öfriga rummen odammade oeh maten först nyss påsatt, oaktadt middagstimmen strax är inne och »herrn» väntas. Under tiden strör hon kring sina effekter öfverallt, parasollen på salsbordet, hand-

skarne på buffeten och hatten på en stol. Osynliga sjelfva se vi oss omkring. Det råder disharmoni öfverallt, oeh se vi på den ännu unga frun sjelf, så läsa vi i hennes ansigte endast nervös otålighet, likgiltighet för hemmet, och kring munnen ligger ett veck, som tyder på, att vreden är lätt framkallad.

Tjenstflickan kommer in och nedsätter duk-sakerna med en skräll, och så blir bordet dukadt. Der fins, hvad som behöfs. Det är blott symmetri och smak, som fattas, hvilket måhända den unga frun kunnat åstadkomma, men det har hon icke sinne för. Nu hör hon mannens steg i trappan, men hon består icke sina läppar ett vänligt leende eller sin blick ett gladt skimmer. Hon helsar i stället mannen med beskärmelser öfver »pigan;., oeh hon märker ej molnet på hans panna, som har sin grund i en misslyckad affär eller en kännbar förlust. Hon förstår honom icke, ty hon har ej bjudit till att närma sig hans hjerta, att blifva hans goda kamrat i glädje och sorg, men han har i stället läst i hennes sinne denna sjelfviskhet, som endast tänker på sig sjelf.

Middagen förflyter under trumpenhet. Maten är utan smak och inger ingen aptit, och det är med lättnad man stiger upp från bordet. Och under det frun med hög och nervös röst meddelar sig med tjenstflickan, går mannen in till sig i bittra tankar. Hvar skall han få frid och lugn efter sina bekymmer? Han fryser i sitt eget hem, hans hustru är en främling för honom och hans intressen, och till sist kommer det hårdt öfver hans läppar: »Hvarför gick jag någonsin och gifte mig?»

Till sist flyr han hemmet för att skynda till »vännerna». Der, vid glasens klang, fins måhända glömska, men — icke frid.

Och så gå åren under ständig vinter, utan sol.

‡

En trappa högre upp höras glada barnskratt. Vi smyga oss in i salen och mötas der af en ren, varm luft och dessutom af en förtjusande tafla. En ung mor, som leker med sina barn. Det är möjligt att hon känner sig trött, ty hon har varit verksam hela förmiddagen, men det märks ej på henne, der hon nu svänger omkring med den lilla minsta. De rosiga kinderna, de klara, glada ögonen, det väl upplagda håret och den enkelt, men smakfullt klädda figuren, utgöra en bild af helsa och behag.

Middagsbordet står fårdigdukadt och inbjudande och allt emellanåt gör den unga frun en titt i köket för att stilla och vänligt meddela sig med sin tjenarinna. Allt är väl i ordning, utan enerverande oro, och då mannen kommer, finnes intet, som stör hans öga eller öra, ty jublet från barnen stör honom icke, och de mjuka armar, som linda sig kring hans hals, säga honom, att nu är han hemma hos de sina. Och hon ser, hvad som tynger honom, det säger hennes blick och handtryckning. Hon fördubblar sina omsorger och uppmärksamheter, och det blir så varmt inom honom. Han betraktar hennes hvita hand, då hon lägger för, han ser på barnen, som stilla och tysta, men med muntra blickar äta i kapp, hans öga ilar öfver hela omgifningen, full af harmoni, och det breder sig försonande frid öfver hans sinne.

Och sedan, när skuggorna falla, sitta de två, som förstå hvar andra och dela ljuft cch ledt, sida vid sida der inne i sängkana marsof-

fan. Det är nu han öppnar sitt hjerta, och hon får del af hans bekymmer och det är förunderligt, hvad hon förstår allt väl. Hennes tankegång följer hans, hon uppmuntrar och kommer stillsamt fram med sina råd, och, hur det är, tycker han, att allt ljusnar, att hindren ej voro så oöfverstigliga, och att framgången med ihärdigt arbete synes nästan viss. Och framför allt — oron, den pinande, naggande oron har försvunnit och han känner fridens smekande hand öfver sitt sinne — hemmets frid och inre lycka.

Och så gå åren under sommar och sol och nya blommor.

Adolf Hellander.

De späda barnens diet.

et finnes späda barn, hvilkas glupskhet synes alldeles omättlig, och som icke frodas och växa trots den enorma qvantitet föda, de förtära. De ha nästan alltid utslag, slapt hull, oregelbunden, mycket härd afioring eller ock diarrhé ; deras tandsprickning liksom deras gång infinner sig sent. Dessa barn, uppfödda med mjölk eller mjölvälling, ofta med potatis och soppor, kunna ej tillgodogöra sig den föda de mottaga, emedan de ej smälla den.

* # *

För att magen skall kunna göra tjenst, böra de födoämnen, den emottar, vara lämpade efter barnets ålder och gifvas i afpassad mängd.

De mödrar, som sjelfva amma. sina barn, inbilla sig ofta, att de ej hafva nog mjölk, för litet för att den lilla älsklingen skall bli riktigt knubbig; och utan vidare eftertanke ta de sig for att med ett främmande näringsmedel underhjelpa denna mjölk, som enligt deras uppfattning är otillräcklig.

En läkare skulle ha tagit sin tillflykt till anima-lisk mjölk, gifven en eller två gånger om dagen; men den goda väninnan, grannhustrun, qvarterets »erfarna» fru, som i första hand tagas till råds, då de erbjudit sina tjenster, redan innan man begärt dem, förklara, att barn med stor aptit böra ha soppa ett par gånger om dagen, och det är dem modern följer. Och barnet, som ända hittills — utan att vara någon Herkules — dock frodats ganska bra, börjar plötsligt att förändras, får uppkastningar, tarminflammation och aftynar. Bådgifvarinnan vidhåller sin teori, påstår, att moderns mjölk ej längre är god, att man måste afvänja barnet och gifva det dugtigt att äta. Se der, hvarför så många barn, som borde kunra frodas och lefva, på några veckor tyna bort och dö.

Man får icke vid uppfödandet af nyfödda aflägsna sig från den stora hufvudregel, som ej för ofta kan upprepas: intill 4| eller 5 månader intet annat än modersmjölk, uteslutande mjölk, endast i nödfall lämpligt utspädd komjölk! Längre fram omvexlar man modersmjölken med komjölk. Sedermera, omkring 12:te månaden, skorpor oeh brödsoppor. Mycket löskokta ägg kunna vid denna tid ingå i matordningen. Vatten, blandadt med rödvin, fet buljong och feta soppor kan barnet smälta vid den 15:de månaden. Stekt kött, smörgåsar, sylter äro bra vid 18 månader. Från den 20:de månaden intill 2 år utgör potatis, antingen som purée i mjölk eller tillsammans med köttsås, ett godt näringsämne. Förlorade ägg med hac-kadt kött, köttbullar och slutligen höns kunna med fördel ingå i dieten, då barnet har åtminstone 12 tänder.

Ett barn kan ej utan olägenhet äta som alla andra fore 4 års ålder. Ännu då får man ej gifva det starkt kryddade eller sura rätter, ej heller omogen frukt. Jag tillägger, att allt bakelseverk, på grund af sjelfva s.itt tillredningssätt, är svårsmält; barnen få alltid för mycket deraf, de må äta det aldrig så sällan. Det är mycket lätt att ända intill två år — jag upprepar det —- uppföda dem till frodighet med mjölk, soppa, ägg, litet stekt, finskuret kött; men äfven efter afvänjningen bör mjölken qvarstå som hufvudrätti dieten. Hvad särskildt angår barn med glupsk aptit, måste de få sin näring efter ett metodiskt och noga afmätt system.

Allt hvad man ytterligare lägger till den diet, jag här förordat, är onyttigt; det har blott till resultat att gifva barnet cn stor och stind måge och gör det pussigt, trögt och i saknad af verklig helsa.

D:r E. Toussaint.

380