Sida 438
IDUN
Triosoarén å Vetenskapsakademien sistlidne lördag var mycket talrikt besökt, och de uppträdande konstnärerna, fru Alie Lindberg-Larsen, hrr Zelterqcistl och Bach, skördade lifligt bifall för utförandet af de synnerligen anslående numren.
Studentkonserten på lördagen i denna vecka upptager nu allas tankar. Den torde ock få betraktas som ett evenement inom musikverlden under detta spelår. Studentsång är ju alltid gerna hörd, och då härtill kommer, att kören denna gång blir öfverväldigande stor — ej mindre än 475 man — »vil det blive noget av». Att Katarina kyrka blir fyld till sista plats är gifvet. Konserten gifves till förmån för director musices Ivar Hedenblad, som nu i 15 år varit studentsängens anförare i Upsala. Den 27 nots.
Wt
Literatur och konst.
För alla vänner af Mathilda Langlets skriftställarskap — oeh till dessa äro vi visse att främst få räkna Iduns samtliga läsarinnor — kunna vi medela den fàgnesamma nyhet, att de inom den närmaste framtiden i bokhandeln kunna motse ett nytt värderikt arbete af hennes penna: »På egen hand»; en bok för unga flickor (C. E. Fritzes förlag). Viskola ej dröja att återkomma till det intressanta verket,
så snart det utsändts i bokhandeln.
* *
*
»Frihetens sångarätt » i Sverige på 1840-talet; literaturhistoriska studier af Cecilia Holmberg, f. Bååth. (Albert Bonniers förlag.) Det kan ingalunda betecknas som vanligt, att en qvinna egnar sig åt så djupgående och vidtomfattande literaturhistoriska forskningar som de, af hvilka fru Holmberg nu här framlagt resultaten i ett omfångsrikt och värdefullt arbete på närmare 400 sidor. Redan. förut har författarinnan gjort sig väl känd på området genom sin utmärkta studie öfver Björnstjerne Björnson. Att hon denna gång vändt sin uppmärksamhet emot inhemska författare förringar ingalunda arbetets intresse. Helt visst hör det till de gedignaste inläggen i den rika jullite-raturen, om det ens rätteligen bör räknas med bland denna i många stycken något efemära produktion. Fru H:s verk har ett beståndande värde.
*
A
På Fr. Skoglunds förlag har den populäre kåsören och novellisten Claes Lundin utsändt en samling »Stockholmstyper», dem vi förespå afsättning och tacksamma läsare »i långa banor». Hufvud-stadsförhållanden och Stockholmspersonnager ha i alla üder intresserat öfver hela landet; presenteras de så ytterligare i den eleganta och lättsmälta form, den vane förf:s penna vetat förläna dem, är framgången gifven.
* *
En återblick; sociala iakttagelser efter ett uppvaknande år 2000, af Edward BcUamy. (Looström
comp.-s förlag.) Ett snillrikt och djuptänkt verk, som i förf:s hemland, Nordamerikas förenta stater, väckt ett oerhördt uppseende, sedermera öfversatts till flere europeiska språk och öfverallt utgått i ofantliga upplagor. På ett fängslande, nästan berusande sätt upprullar förf. för oss lefvande taflor ur den sälla framtidsstat, der en gång klasskampen och de sociala slitningar, som nu qvälja samhällena, ledt till jemvigt och som resultat fört efter sig »allas lycka med alla». Arbetet hör ej till den mer eller mindre innehållslösa förströelseliteratu-ren, men skall helt visst äfven hos oss finna vidsträckt erkännande bland de kretsar, som hysa intressen för djupare, samhälleliga frågor.
* iie
Baronessan; sedemålning af E. de Molenes och C. Delisle. (P. G. Bjurströms förlag.) Den franska romanliteraturen företer åtskilligt af tvätydigt värde, så väl hvad framställningskonst som moral angår. Till undantagen kan man dock trygt räkna föreliggande arbete, en rätt märklig och underhållande sedemålning från det moderna Frankrike. Stilen kännetecknas af äkta fransk esprit.
Boken förtjenar väl läsas.
* *
Författaren till »Striden om Rom , Felix Dahn, är redan så känd och uppburen, att en ny roman från hans hand alltid kan påräkna ett varmt mot-
tagande. Bissula, en skildring från folkvandringarnas tidehvarf, som nyligen utkommit på Wilhelm Billes förlag, står ej sina föregångare efter i målande, liffull stil och historiskt trogen framställ-| ning. Den kommer också helt visst att ej förbises i julmarknaden.
Hvems var felet?
Äktenskapsstudie af Ottar. Belönad med första pris vid Iduns följetongstäfling.
(Forts.)
Mila
dessa tankar nedtryckte honom, och Stel» det var med foga glada känslor, han gjorde sig i ordning att bevista en lysande bal i stora verlden. Ett ögonblick tänkte han sända återbud, men så tyckte han det vara nödvändigt att åtminstone visa sig och sjelf framföra sin hustrus ursäkt. På detta sätt stäfjades sqvallret, om det möjligen redan fått tag i de båda unga makarnes skilda lefnadssätt.
Han kom sent, och dansen var i full gång. Värden mottog honom hjertligt, men såg högst förvånad ut, då han hörde talas om fru Hiin-ters opasslighet.
»Men hon är ju här, käre vän, strålande och vacker, som alltid,» sade han.
Viktor qväfde det utrop, som ville tränga sig öfver hans läppar, och sade lugnt: »Nå, det var roligt, att hon blifvit bättre. I morgse var hon rätt klen.»
»Det synes minsann inte nu,» log värden och förde den förbluffade mannen ut i balsalen, der han genast upptäckte sin lidande maka, dansande en liflig polka med en ung officer. Viktor kände, hur det sjöd till inom honom, men blott för ett ögonblick. Vid närmare eftertanke var detta försök att såra och reta honom alltför genomskinligt och groft ihopkommet, att det skulle vara värdt mer än en ögonblicklig förargelse. Värre var nästan hans hustrus markerade koketteri med sin synbarligen ytterst förtjuste kavaljer. Månne äfven detta ingick i damernas program, ty att kära svärmor var med om iscensättningen af denna lilla komedi, derom var han så viss, som om han sett de skrifna rollerna. För öfrigt var detta det bästa, som kunnat hända, ty nu slapp han bråka och gifva Nina tillfälle att uppträda som martyr. Han kunde nu helt lugnt gå fram till henne och högt omtala systerns ankomst, och hon skulle få svårt att hitta på någon förevändning att slippa mottaga sin svägerska, då hon i qväll kunde med lif och lust bevista en bal. Dansen slutade emellertid, och den flämtande Nina fördes af sin kavaljer mot en angränsande salong, i hvars dörröppning Viktor först nu upptäckte sin svärmors lysande gestalt. Om han behöft någon bekräftelse på sina misstankar om en hopspunnen komplott, skulle han genast funnit den vid första blicken på den gamle damens på en gång intresserade och gäckande min. Hon hade förmodligen iakttagit honom ända från hans inträde i balsalen och då ej kunnat undgå att märka hans bistra uppsyn. Hon vände sig nu om och följde efter de dansande. Viktor gjorde äfven så oeh kom just lagom att se sin hustru slå sig ned med modern på ena sidan oeh den unge militären på den andra. Han var likväl nu fullt på det klara med situationen och gick derför med ett leende på läpparne och utbytande helsningar till höger och venster fram till gruppen.
Nina såg honom komma, men kunde icke,
en smula närsynt som hon var, uppfatta hans ansigtsuttryck. Medveten om det orätta i sitt uppförande, bäfvade hon för det stun-J dande mötet och skulle i detta nu helst velat ligga på sin soffa igen, så ledsamt detta | än var.
Hur angenämt öfverraskad blef hon ej derför, att höra den vänliga ton, hvarmed mannen helsade henne och uttryckte sin glädje öfver, att hon blifvit återstäld. En tacksam och vänlig blick, den första sedan lång tid tillbaka, träffade maken oeh kom honom att känna sig helt varm om hjertat. Hon var ändå bra söt, hans lilla hustru, och han undrade ej på, att den unge, nyss så strålande officern nu med ett djupt olyckligt utseende försvann, sedan hans lånta skatt af rätta egaren blifvit återtagen. Han vexlade derför några vänliga ord med den bortgående och gaf derigenom fru revisorskan tid att hviska till dottern: »Ser du, så bra det går. Han mjuknar redan. Stå nu bara på dig.»
Viktor slog sig nu ned på den lediga stolen vid hustruns sida och tänkte riktigt njuta af det sköna solskenet efter det långvariga, hårda ovädret. Men solen tycktes redan återgått i moln. Med en häftig rörelse drog Nina åt sig sin klädning, som kommit under • hans fot och sade stickande:
»Tycker inte du också, att sådant här siden är för dyrbart till matta? För min del tänker jag vara rädd om mina kläder hädanefter. »
För att ännu en gång begagna bilden om solen — har ni en kulen höstdag sett den verkan en oförmodadt framträngande solglimt haft? Huru allt lyst och strålat i yppiga färger, huru i sjelfva regndusket blir en regnbåge och en liten diamant af hvarje på de våta grenarne hängande droppe? Men så ställer sig en tjock molnvägg, laddad med nya, kalla regnskurar, framför solen, och allt blir lika grått och ruskigt som förut. Nej, icke lika, utan värre, ty om ej den der solglimten kommit, hade man ju icke vetat af något bättre, än man redan vant sig vid sedan morgonen eller kanske flere dagar förut.
Så såg det ut i Viktors inre. Han var resignerad, han hade föresatt sig att göra det bästa af omständigheterna oeh befann sig nästan vid godt lynne, då den vänliga blicken ur hustruns öga, lät honom ana möjligheten af något bättre. Så mycket bittrare kändes det, då hon, som det tycktes utan anledning, helt tvärt återgick till den vanliga, bitande tonen. Om han ej haft den lilla förhoppningen, hade han ju icke väntat bättre, men nu....
Med en röst, som ej eftergaf hennes i skärpa, yttrade han, som om hade han icke hört hennes ord: »jag gläder mig särskildt åt, att du så oförmodadt återfått dina krafter, emedan jag fått bref från Gunilla, att hon kommer hit om några dagar. Hon bor naturligtvis hemma hos oss, och jag ber dig vara god styra om hennes rum. Oeh framför allt hoppas jag, att du ej får något recidiv af din sjukdom,» tillfogade han oeh gaf dervid fru rovisorskan Rosengren en blick, som kom detta finkänsliga fruntimmer att bokstafligen rygga tillbaka. Derpå reste han sig, helsade artigt, lemnade rummet och strax derefter hela festen.
Då han gått, utbytte mor och dotter en blick, hvari en viss häpnad målade sig. Om det fans någon menniska i verlden, som fru revisorskan hyste fruktan för, så var detta friherrinnan Gunilla, hvars klara, lugna blick nedträngde i den värda fruns innersta och
434
Källa: Project Runeberg ·
