Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1889

Originalsida 90
Originalsida 90
Originalsida 90
Originalsida 91
90–91

På sidan 90 nämns Hugo Tamm

Sida 90

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och komtar för eti I f"\ il M tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-

till årsbidrag af 1 à 2 kr. Äfven det minsta bidrag mottages med stor tacksamhet, ty utom det välbehöfliga penningebidraget är det fröken L:s afsigt att samla så många goda viljor som möjligt kring ett företag, hvilket indirekt kommer alla till godo.

Planen för åkerbrukskolonien tillåter tidningens utrymme mig ej att i dess helhet framlägga; dem, som önska taga fullständig kännedom derom, hänvisar jag till en nyligen utkommen, högst intressant liten bok, som bär titeln: Berättelse om Föreningen till det godas befrämjande, och som säljes till förmån för åkerbrukskolonien för små värnlösa barn; hvadan man, på samma gång man gör sig förtrolig med ett af de på en gång ädlaste, grundligaste och mest praktiska förslag till att förekomma nöd och fattigdom, tillika har glädjen af att ha gifvit ett bidrag af 50 öre till det menniskoälskande företaget.

Något skall dock här sägas om enskilt-heterna af detta företag, så att Iduns läsarinnor måtte få ännu större lust att göra sig närmare bekanta med det samma och att hvar i sin mån arbeta till planens fullförande,

I sitt upprop till allmänheten yttrar fröken Löfving: »Till en riktigt god uppfostran erfordras verkliga hem, der barnen utgöra medlemmar af en familj med dess fröjder och sorger, och der husmodern är väl förberedd för sitt ansvarsfulla kall, — hem, hvilka, oafsedt den goda anda, som herskar inom dem sjelfva, tillhöra ett af samma anda genomträngdt samhälle, der barnet följaktligen ej vid sina första steg utom hemmet träffas af dessa orena ord och dåliga efterdömen, hvilka ju på alla håll möta de späda inom det gamla samhället: det erfordras, med ett ord sagdt, att barnen, jemte det att de erhålla god undervisning, omgifvas af en så väl i andligt som fysiskt hänseende renad atmosfer.

Den bästa utgångspunkt för utvecklande af ett dylikt samhälle torde vara en åkerbrukskoloni, bestående af ett — till en början — inskränkt antal gudfruktige, rättsinnige, måttlige, flitige och ihärdige män och qvinnor, der äktenskapet — detta grund-vilkor för ett sedligt samhälle och all sann mensklig utveckling — skulle underlättas genom enklare och naturligare lefnadsförhållanden och genom den säkra utsigten för arbetaren att inom få år kunna förvärfva sig en egen torfva.

Huru många goda krafter skulle ej härigenom bevaras åt vårt folkfattiga land, oeh huru skulle ej dess näringskällor härigenom utvidgas.

Det är till utförandet af detta företag, som medel insamlas genom förenämda förening, i hvars styrelse finnas framstående män, förtroliga med alla de förhållanden, som äro oskiljaktiga från ett dylikt företag*. Detta skulle ej börja i allt för stor skala; men det kräfves dock ett ansenligt grundkapital för att köpa en egendom, som har så mycken odlad jord, att den lilla stamtruppen får sin föda deraf under den tid, som kräfves för husbyggnad och första årets nyodling. Dessutom måste den jordrymd, som inköpes, innehålla större sträckor odlingsbar mark, så att allt flere oeh flere små hem der må kunna grundas och allt

* Bidrag kunna antingen adresseras till Föreningens sekreterare, notarien P. Lidell, Stockholm, 41 Karlavägen, eller sändas direkt till skattmästaren, brukspatron Hugo Tamm, Fånöö, Stockholm.

flere små värnlösa finna ömma fosterföräldrar. Endast ett à två främmande barn skulle upptagas i hvarje sådant hem, oeh dessa barn komme att få samma trygga utsigt till bergning, som de första medlemmarne af kolonien.

Enär företaget är beräknadt på att efter ett tiotal år kunna bära sig sjelf, så blefve vidare gåfvor till kolonien öfverflödiga; sålunda skulle dess medlemmar sparas det pinsamma och vanligen förslöande medvetandet af att lefva af fattigunderstöd oeh nådegåfvor.

Föreningens stiftarinna har sjelf personligen anskaffat nära en femtedel af den erforderliga summan. Tänk bara hvilket arbete!

Har någon af Iduns läsarinnor försökt att samla bidrag, att intressera en del menniskor för något s. k. välgörande ändamål? Naturligtvis ha flere af eder pröfvat den menskliga offervilligheten med mer eller mindre framgång på detta sätt i en trängre krets och funnit det vara ett mindre behagligt göra. Men tänken eder då, att som fröken Löfving göra långa resor för att intressera framstående och inflytelserika personer för ett fullständigt nytt sätt att främja det godas sak här i verlden; att i flere städer, på herregods, i prestgårdar, kort sagdt, öfver allt och i alla samhällsklasser för mer eller mindre intresserade personer frambära ett sådant förslag som detta samt be om understöd för det samma, hur tron I det skulle kännas? Jag är rädd, att de flesta af oss skulle ha känt det som en tung botgöringsfärd.

För fröken Löfving måste detta ha känts så mycket svårare, som hon i grunden är en utomordentligt försynt och finkänslig qvinna, som endast af sin önskan att gagna sina medmenniskor drifvits att framträda i det offentliga lifvet. Och ännu alltjemt arbetar fröken L. med glad förtröstan och aldrig svigtande hopp för sitt fosterländska verk, arbetar med en ihärdighet oeh sjelf-uppoffring, som blott en i anda och sanning kristen qvinna förmår.

Skola vi låta denna vår ädelsinnade svenska medsyster fortfarande arbeta för ett sådant mål utan en allmännare tillslutning af Sveriges qvinnor? Manar ej hennes glada, frimodiga tro på det godas makt oss att understödja hennes arbete med samma glada förtröstan till de goda makternas seger öfver de onda? Känna vi oss ej manade att hedra denna kärnfriska qvinna på det enda sätt, som hon önskar att bli hedrad, nämligen genom att hvar med sin lilla skärf oeh varma sympati slula oss till den trupp af hennes medarbetare för det stora verket, som nämner sig Föreningen till det godas befrämjande.

För min del är jag öfvertygad om, att Sveriges qvinnor aldrig skulle kunna göra en bättre gerning än att hvar i sin stad och i mån af sin förmåga understödja detta företag.

Jag slutar derför med en varm uppmaning till Iduns läsarinnor att utan uppskof skaffa sig den ofvannämda lilla skriften — och säkert skola alla efter genomläsningen deraf skynda att sluta sig till »Föreningen för det godas befrämjande».

Ave.

mb

Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.

Ett steg framåt.

^SsB|åsom ett steg framåt, om också blott Jsksä ett tuppfjät, kan man med skäl beteckna det riksdagsbeslut, som i dessa dagar tillerkänt qvinnan behörighet att inväljas i fattigvårdsstyrelse och skolråd.

Noga sedt är det icke ens någon direkt ny förmån, som härmed gifvits qvinnorna; man har endast skarpt preciserat ordalydelsen i en förordning, som i sin hittillsvarande form lemnat rum för olika tolkningar. — Och denna precisering har blifvit till qvinnans favör.

Det heter nämligen i nu gällande förordning om fattigvårdsstyrelses tillsättande, att fattigvårdssamhället utser »ledamöter» och »suppleanter» till så och så stort antal o. s. v.

Oeh i förordningen om skolråds väljande heter det:

Till ledamöter i skolrådet eger församlingen lilcaledes att å kyrkostämma utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kände män.

I förra fallet angifves sålunda alls intet kön, i senare fallet står uttryckligen »män».

Nu kan emellertid en blick i Sveriges Rikes lag öfvertyga oss om, att med undantag af Giftermåls- och Ärfdabalken samt sådana lagbud, som direkt afse att särskilja mäns och qvinnors olika ställning i afseende på vissa skyldigheter och rättigheter, så är hela lagen skrifven i maskulinum, och otaliga ställen förekomma, der man eller män oomtvistadt uttydes: man eller qvinna.*

Det talas exempelvis om »svensk man», som dödar annan »svensk man», om »män», som tvista om gods, om »bolagsmän» o. s. v. Och dessa lagbud gälla lika för man och qvinna.

Något absolut hinder förefinnes alltså icke att redan i lagens nuvarande ordalydelse utsträcka begreppet »ledamöter» oeh »för nit kände män» också till qvinnor, och en sådan tolkning har faktiskt också förekommit i ett par kommuner. Men herrar ledamöter i länsstyrelse och domkapitel, som obetingadt taga oss med, då det gäller straffskyldighet eller andra skyldigheter, visa en ridderlig tvekan, då det gäller att lägga på våra svaga skuldror ett förtroendevärf, som möjligen skulle medföra den olägenheten, att det styrkte könets sjelf förtroende och eggade dess begär att förstå och få ett finger med i männens görande och låtande till samhällets bästa.

När derför redaktör Borg från Helsingborg vid 1887 års senare riksdag väckte motion i ämnet, hvilken motion hade till följd en skrifvelse från riksdagen till kongl. maj:t med begäran om lagförslag angående rätt för qvinna att inväljas i fattigvårdsstyrelse och skolråd, och regeringen begärde länsstyrelsernas och domkapitlens utlåtande häröfver, afstyrktes förslaget hell och hållet af öfverståthållareembetet och 6 länsstyrelser samt af 6 domkapitel.

Vid behandlingen i lagutskottet afstyrktes det likaledes, och för sin seger i riksdagen har det att tacka den blygsamma öfvervigten af tvänne röster i första kammaren och nitton i andra.

* Vid förekommen tvekan har kongl. maj:t förklarat med afseende på qvinnas behörighet att bevittna testamente, att ordalydelsen i kongl, förordn. d. 27 april 1810, der det heter, att »testamente bevittnas af Ivå gode niän», icke hindrar qvinnas giltighet som vittne.

90

På sidan nämns Hugo Tamm

Källa: Project Runeberg · ·