Idun: 1891

1891 I DU N 417 annat bord låg en hvit duk utbredd; där skulle folkets julbröd läggas upp. Prostinnan helsade gladt och fryntligt på sina jungfrur, och så började dagens förhandlingar. Julstöket var nu öfver, och nu återstod blott att skörda frukten af sina gärningar. Mamsell Klara kom ned från vindskontoret med en hel låda ljus, som hon fördelade efter de lokaler, de voro ämnade att upplysa. Prostinnan gick jämte Stafva och mamsell Charlotta, husets yngre dotter, in i handkammaren och lade ned i en särskild korg det julbröd, som skulle sändas till fattigstugan och till statfolket. Men rätt som alla stodo fördjupade i dessa viktiga sysselsättningar, slogs köksdörren upp, och Stina inrusade, andfådd och ifrig, och slängde vedbördan ifrån sig i spiselvrån. »Tänkte jag inte det, när ugnsveden oupphörligt sprakade, så att gnistorna flögo långt fram i köket!» utbrast hon. »Här kommer långväga främmande! Pastorn! Han är strax här — jag såg släden på gården.» »Hvad säger du!» Mamsell Klara släppte ett af tjockaste ljusen i golfvet, så att det gick midtitu, och det utan att hon märkte det. I detsamma hördes bjällror på gården, och en släde körde fram till porten. En bepelsad herre steg ur, och prosten kom ut i kalott och nattrock och tog med strålande min emot den ankommande. »Välkommen, hedersbror! Såå, det gick för sig ändå? Jaså, du var uppe hos biskopen? Jo, jo, på skrufvar måste det gå! Men stig in, stig in! Mor och flickorna veta af ingenting, det blir fullkomlig öfverraskning,» Hvilket det också blef. Ty att prostfar begärt och fått tjänstledighet och predikobiträde midt i brinnande helgen, kunde de aldrig drömma om. Emellertid var glädjen stor och uppriktig, och en riklig frukost uppdukades som bevis därpå. Fruntimren återvände till sina sysslor, men litet tankspridda voro de dock; mamsell Klara räknade fel på ljusen, och prostinnan lade bästa saffranskakan i fattigkorgen, hvilket dock i tid bemärktes och rättades. Medan hon och döttrarna lade upp »julhögarne» åt tjänstefolket — en limpa, en siktoch en hvetekaka samt en »saffranskuse» öfverst — uppgjorde de programmet både för aftonens och följande dagens festlighet. Julklapparne diskuterades också — de voro hvarken många eller präktiga på den tiden, men nog försågo döttrarna »far» med tofflor, rökmössa, cigarrställ och dylikt, och prosten själf köpte alltid vackra klädningar åt mor och flickorna eller också andra behöfliga saker. Nu föll det sig dock så, att, som prostinnan sade, Klaras julklapp uteblifvit. Den varbeställd, men hade icke kommit. »Men min snälla, förståndiga flicka tager nogden saken lugnt och är lika glad ändå,» förmodade prostinnan. »Du vet ju att pappa tänkt på dig, såväl som på syskonen, och du får din julklapp senare, det kan du vara viss på.» Lilla Klara lofvade allt, hvad mamma begärde, och bjöd också ärligt till att hålla sitt löfte, men visst sved det litet i sinnet, och tårarne voro ej så långt borta, när alla andra vecklade upp paket och behagligt öfverraskades af vackra gåfvor. Några småsaker föllo väl på hennes lott, men det var ändå så underligt tomt. Värst var det, att alla de andra af den unge pastorn blifvit ibågkomna med nätta och väl valda presenter, men icke den minsta småsak från honom föll på lilla Klaras lott. Och dock hade han, när han i höstas lemnade grannförsamlingen och gjorde sitt afskedsbesök i prostgården, sagt några ord som —- — Men det var ju ej värdt att tänka^ därpå — — hon hade bara varit enfaldig, som gått och drömt och byggt på de där orden! Om hon blott kunde bli kvitt den underliga känslan af att något satt sig i halsen, så att hon ej kunde svälja, och om hon kunde låta bli att gråta — — »Till mamsell Klara» läste prosten utanpå ett tjockt bref, »att efter godfinnande mottaga eller förkasta.» Klara mottog brefvet och bröt det. Ett papper, som såg ut som en ämbetsskrifvelse, föll därur. »På kallelse af patronus i — församling har — — utnämnt och förordnat pastor — — till kyrkoherde därsammastädes,» läste hon ytterligt förvånad. »Det är ju fullmakt på ett pastorat,» stammade hon, »hvad skall jag göra därmed?» »Tag emot du, min flicka, tag emot, hvad du kan få,» uppmanade prosten skrattande; »men när du har fått pastoratet, så skall du väl hafva presten med,» tilläde han och drog sin unge ämbetsbroder fram till den häpna och rodnande flickan. »Seså, min bror, nu får du föra din talan själf!» fortfor den fryntlige gamle, tog sin gumma under armen och begaf sig in i sitt eget rum, dit de öfriga barnen snart följde, lemnande »syster Klara» och »farbror pastorn» allena. Och så fick mamsell Klara ändå julklapp. Och så föga romantiskt kunde dylika saker uppgöras för fyrtio år sedan. Mathilda Langtet. Glömmen ej att i tid förnya prenumerationen på Idun oeh Iduns Mode- oeh Mönstertidning. Prenumerationspriset återfinnes fullständigt på sista sidan i detta nummer. Medföljande blanketter kunna lämpligast användas. Den första snön. Med teckning af Viktor Andrén. i i X Jmärt, elegant och. endast ^ '***mg*r nitton år... Vid fönstret hon i vakna drömmar står och blickar ut i kvällen öfver parken. Det börjar sakta snöa. Hvit blir marken, på trädens grenar, som hvart blad ha mist, i snöhvit fägring lyser minsta kvist. För hennes inre blick i brokig tropp då stiga vackra, ljusa bilder opp . . . Musiken tonar, gyllne kronor brinna, och i kristallglas ädla viner rinna. Själf i en vals hon bärs, liksom i dröm, till ett förtrolladt land på toners ström. Ack, skönhet, rikedom och lycka — allt i hennes ungdom tagit ljuf gestalt, och därför slår aflängtan hennes hjärta till denna värld affärger glada, bjärta. Hon anar ej den sorg och bittra nöd, som ser iförsta snön blott köld och död! Nej, hon vill skratta, vill ha sång och ljus, vid bjällerklangen höra skogens sus. Och när kring viken festmarschaller blänka och högt mot nattens skyar guldregn stänka, hon flyger sorglöst glad på stålsmidd fot sin kavaljer från balerna emot. Ja, du är lycklig, barn! En flinga snö för dig betyder lefua, ej att dö. Den lofvar dig, när du ser ut i natten, en dans på bonadt golf, på frusna vatten. Den bjuder dig, när balensfröjd är slut, en dunmjuk bädd att riktigt sofva ut... Men hon, som framför isad ruta står med glanslös blick, iförtidgrånadt hår, hon hviskar, när hon första snön ser falla, med bleka läppar: »ve oss — ve oss, alla!» För henne vintern är ej lek och skratt — nej, den är köld och hunger, död och natt. Och därför, barn, när du vid fönstret står och första snön mot glaset sakta slår, så hör det ej liksom enfestsång klinga— nej hellre som begrafningsklockor ringa. Betänk, för fattigfolk går solen ner, och många, många få ej se den mer! Daniel Fallström. 3Ê.