Idun: 1891

424 IDUN 1891 UM?*' mm ver. Tror du, att farbror ger dig något extra — det kunde han gärna göra! Kan du inte bedja honom, månne? Min ljusa sidenklädning kunde ändras åt dig, och jag skickar den med första. När skulle jag begagna en sådan klädning? Jo på ditt bröllop, förstås, men det kan vara långt till dess, och-------Jag skickar den i alla fall. Tro inte, det är någon uppoffring. Det kan ju hända, att jag förr tyckte om att vara fin och se hygglig ut, men det är öfver nu — jag har så mycket annat att tänka på. Bruna och Stjärnros ha kalfvat. Den efter Bruna lägga vi på, den andra sälja vi, när den blir riktigt fet — det betalar sig. Pappa säger, att som jag sköter mjölkkammaren ger den dubbelt — jämförelsevis, förstås — mot hvad den gafjråHolma. Ja, hvad jag förebrår mig, att jag inte då låg i allt, som jag borde. Skrif nu om, hur du har det med kläderna, får jag se, hvad som kan göras. Jag har en hatt och en sommarkappa också, som jag tänker på. — Så lyckligt, att du har ordentligt med skodon! Farväl nu! Tvätten skall läggas in, och Leopold har rifvit sönder sina byxor igen — jag vet inte ens, om de kunna lagas. Syskonen helsa! Trädgården här är nät-t, och det blir mycket krusbär och inte så litet frukt heller — det är godt på många sätt — mest för barnen. Oroa dig nu- inte för oss, utan tänk bara på, att du själf får största möjliga nytta och nöje af dina sommarferier. Helsa farbror och fasterl Jag skref genast och tackade, naturligtvis. Nu ropar Elsa från köket. — Lef väl och skrif snart till Din egen moder. O.C-Ebba hade läst brefvet två gånger och satt ännu med det i handen, så lade hon det ifrån sig, steg upp och lemnade rummet. Farbrodern satt ännu vid sin skrifpulpet, och hon stannade i dörren till kontoret, tvehågsen om hon vågade störa eller ej. Ändtligen såg han upp. »Hvad är det om?» »Det är bara några ord. Har farbror tid?» »Tid?! Genast! Vänta ett ögonblick.» Hon satte sig och såg ned på den trånga, af murar instängda gården. Hon hade varit kontorsbiträde hos sin farbror i ett helt år. Allt sedan fadern förlorat på en borgensförbindelse — mer än han egde — och Holma måste gå under klubban. Sedan dess hade hon ej sett föräldrarne eller delat deras bekymmer ■— annat än som man delar på afstånd, med några ögonblicks smärtsamma tankar då och då — ej mera. Hon hade sin lilla lön och allting fritt. Mycket arbete för resten, men godt på det hela, om hon också alltid kände sig främmande och öfverflödig i det rika hemmet. Kvällssolen föll in i rummet, förskönande de mörka väggarna, de digra kontorsböckerna, den skinnklädda soffan och farbroderns stränga, markerade profil. Att han bjudit henne till badorten var ändå ett tecken till, att han hade hjärta och tankar för annat än affärerna. Eller var det bara, för att hon var öfveransträngd, och af fruktan, att hon ej skulle göra nytta för sig framdeles? Det var en ful tanke, och hon sökte stöta den ifrån sig. »Nå, hvad är det nu?» Han såg på sin klocka, som räknade han minuterna. Hon reste sig hastigt. »Jag kan inte fara med till Marstrand. Jag reser hem!» »Hem? Prat!» »Jag reser hem.» Hon upprepade det långsamt, men med en beslutsamhet, som kom honom att se på henne, som hade han aldrig sett henne förr. »Till slit, släp och fattigdom i stället för till nöje och hvila?» Sommarferien. Skiss af Yilma Lindhé. Med teckningar af Viktor Andrén. Björkvik den 10 juni 1891. Min älskade flicka! Du må tro, det bief en uppståndelse, då vi fingo ditt bref med underrättelsen, att farbror bjudit dig med till Marstrand i sommar. Jag fruktar småsyskonen aldrig tröttna med sina frågor, hur där ser ut, om kungen skall dit i år också, om det kommer mycket rikt och fint folk — och först af allt, om du kan begagna dina gamla klädningar eller måste ha nya, och om farbror består dem också. Gud gifve, han gjorde det! Pappa säger, att det kanske är till din lycka, och att vi ej ha rättighet att neka. Han hade nog annars gladt sig så mycket åt att få hem sin flicka på en tid och började redan tala därom i vintras — men det skall du inte tänka på — han får väl trösta sig —■ och här ha vi sannerligen intet roligt att bjuda på. Du vet, att vi hade stygga frostnätter långt fram i maj och sedan svår torka hela försommarn, så det ser inte Iofvande ut för skörden.^ Hur arrendesumman skall kunna betalas, är vår tanke natt och dag. Han skall vara en sträng herre, löjtnanten på Holma. Jag har inte sett honom ännu och ser helst jag slipper. Det svider i hjärtat hvar gång jag tänker på, att vi skulle behöfva gå ifrån vår gård — vårt kära Holma — dit jag flyttade som nygift, och där du och de andra barnen äro födda. Det skulle också vara svårt för dig att komma hem nu, sedan allt blifvit så förändradt. Rummen här äro små och låga — ja, allt är så smått och annorlunda, men få vi bara vara friska, och pappa går i land med arrendet, så vet jag, att jag skall bli lycklig äfven här. Jag har bara en tjänarinna till hjälp inomhus, som du vet, och kniper det, måste hon ut på åkern, hon också, och då står jag där ensam med barnen, maten och allt. Ja, det är svårt, men när jag ser, hur pappa sliter, ville jag göra dubbelt, om jag kunde — och hvad gör det också, att jag är dödstrött på aftonen, bara jag är uthvilad på morgonen och kan ta i på nytt. Lilla Elsa försöker ersätta dig och hjälper mig, så godt hon kan. Språk, musik och sådant, som du kunde få lära, är ej för henne, nu när vi ej kunna ha guvernant, men hon kan ju bli en duglig flicka på annat sätt — och lycklig också, hoppas jag. Öfver dina kläder oroar jag mig mest, ty din lön kan ju inte räcka till allt, hvad du nubehöf- , MtÄ > ' i