Sida 5
synderna nästan lika hårdt som mannen. Båda voro nämligen, och äro ännu förenade till ett, och därför måste de taga lika del i allt, äfven i följderna af mannens ogärningar. Så förblir det länge. Men antag ändtligen, att den i djup sorg försänkta hustrun nås af det ryktet, att mannen begynt ångra sig och söker blifva upprättad. Huru skälfver icke nu hennes hjärta af glädje och nyfödt hopp! Om så mannen ändtligen återvänder, förändrad, upprättad och förnyad, huru djupt sänkas icke de begångna synderna i glömska, och hvilket jubel fyller icke hennes mun öfver det nya lif af sällhet, som nu väntar dem. Hvad har nu i verkligheten skett? Jo, en försoning. Wisst har förändringen försiggått endast hos mannen; såsom ensam fallen, har han ensam behöft upprättas. Men förändringens följder komma båda till godo, likasom olyckan af hans fall förut drabbat dem båda.
Nu var detta en matt, jordisk bild. Men en verklig, härlig och himmelsk tilldragelse är därmed åskådliggjord, nämligen änglarnes och människornas försoning med Gud och återförening med hvarandra. Likasom hustrun i bilden, förblefvo änglarne i sin ursprungliga renhet och härlighet, då vi människor, likt mannen, föllo i synd och blefvo fiender till Gud och till dem. Dock sönderslets icke bandet mellan änglarne och oss genom fallet, lika litet som i bilden äktenskapsbandet sönderslets mellan hustrun och mannen. Och därför hafva de ständigt måst lida af vårt fall. Och detta göra de, ända till dess vi, försonade med Gud genom Kristi blod, ångra och begråta våra synder och återvända till vår himmelske fader. Då blir allt väl. Förbindelsen mellan änglarne och oss var fore fallet lik ett harmoniskt och lyckligt äktenskap. Efter fallet har hon varit likt ett oharmoniskt och olyckligt sådant. Genom vår försoning med Gud blir hon ett outsägligt saligt återinträdande i det forna tillståndet, eller kanske i ett ännu saligare tillstånd, än det var före fallet. Förändringen har börjat mellan Gud och oss, nämligen genom vårt försonande med honom. Men, lik en stam ur sin rot, har hon sedan vuxit ut till en salig förändring i tillståndet mellan oss och änglarne. Hvilket outsägligt gagn har detta icke måst medföra för änglarne! Förmodligen hade de måst evigt bära de menliga följderna af sin förening med oss, därest vi icke upprättats. Gud upplöser nämligen aldrig hvad han en gång förenat, hvarför änglarne aldrig kunnat helt befrias från sin förbindelse med oss och från de lidanden hon medförde. Allt detta blir nu förändradt. En ny människosläkt bildas i Kristus, med hvilken den återknutna saliga föreningen fortsättes i evighet. Nu är både det som var på jorden, d. v. s. människorna, och det som är i himmelen, d. v. s. änglarne, försonade med Gud och med hvarandra inbördes och sammanfattade till ett i Kristus.
Vår fråga är sålunda besvarad. Änglarne glädja sig af Kristi födelse icke blott af kärlek till och medömkan med oss, utan äfven för sin egen skull. Och däremot strida icke de orden, att Kristus icke tagit sig an änglar. Ty en ängel blef han icke genom sin födelse utan en människa. Men därmed är ju icke sagdt, att icke äfven änglarne, enligt apostelns utsagor, gagnats af, att han blifvit människa. Både de och vi vinna därigenom och vinna för evigt.
Hvad en liten snöflinga sade. »Jag pröfvade dig, gömd i molnet».
Ps. 81: 8.
Lustigt uti rymden svingar hon på lätta, ljusa vingar; tusen, tusen syskon sväfva liksom hon och sakta väfva dt det mörka kalla grus vinterdräkt så ren och ljus.
Hvadan dessa flingor ljusa, som vårt öga fängsla, tjusa? -- Från den höga himlen strömma de ur molnets mörka gömma, sändebud från himlens Gud, klädda uti bländhvit skrud.
Oftast oförstådda ila de i drifvans famn till hvila. Har man blott ett öppet öra, kan man deras tal dock höra, kan man deras språk förstå och en nyttig lärdom få:
»Tunga moln och mörka skyar, jagade af stormens byar, komma jordens barn att rysa för den köld de i sig hysa, tvinga folk att inomhus söka värme, lugn och ljus.
Men när ifrån molnen kalla snökristallers flockar falla på de gröna granars grenar, på de gråa gatustenar, far en glädtig stämnings våg åter genom mänskors håg.
Sällan man likväl betänker att den samme Gud som skänker snöhvitt flor åt berg och dalar äfven utur molnet talar, lika kärleksfull och blid uti klar och mulen tid».
När vårt hjärta ängsligt klagar under sorgens dystra dagar, ack, hur lätt vi då förglömma att de mörka molnen gömma ljusa, goda sändebud från vår kärleksrike Gud.
Källa: Project Runeberg ·