Julfrid: 1898

alla ondskan till buds stående medel. Ur samtliga dessa experiment, såväl under hans lif som i hans död, framgick, ätt hvarken synden eller döden rådde på honom. Ty väl vardt han dödad, men dels skedde detta frivilligt, i det han själf gaf sitt lif i döden, dels uppstod han åter, döden till trots. Härigenom vardt han befunnen vara ett verkligt motgift mot synden och mot döden, ett motgift, inför hvilket synden mister sin udd eller makt att fördöma och blir i stället själf fördömd, och döden mister sin förmåga att behålla dem, som tillhöra Kristus. Såsom det heter i Rom. 1: 4: Kristus har kraftigt blifvit förklarad vara Guds son genom uppståndelse från de döda; och i Ebr. 5: 8: Kristus lärde lydnad af det, som han led, och blef, då han vardt fullkomnad (d. v. s. då det experimenterats till slut), en orsak till evig frälsning för alla, som lyda honom. Tydligare, än det sker i dessa ord, kan Kristus icke framställas såsom motgift mot synden och döden. Alla, som tro på honom, komma därför till evig frälsning.

II.

Men motgiftet, Kristus, måste bringas i verklig ,beröring med giftet synden. Mot en sjukdom i blodmassan betyder ett motgift, som lägges utanpå huden, intet; och i de flesta fall icke heller ett motgift, som föres samma väg som födoämnena in i kroppen. Så blir Kristus oss icke till någon nytta, därest han icke blir hjärtats lif genom tron. Många människor hafva den rätte Kristus, men hafva honom blott i kunskapen och i bekännelsen, i ordet och i predikan, i dopet och i nattvarden. De tala om och lita på Kristus, ofta fastare -- tyckes det -- än andra; men allt är blott utanverk, utan något hjärtegrepp i deras inre, och utan verkligt helgande inflytande på deras lif. De hafva det rätta medlet, men det är ännu blott utanpå och har ännu icke kommit i verklig beröring med deras onda, deras synd och död. Om ett dugligt motgift införes i blodet och kommer i beröring med sjukdomsgiftet, så uppstår alltid feber, ofta nära till döds. Detta febertillstånd kallas, så betecknande, för reaktion, d. v. s. motgiftet reagerar mot det onda och söker aflägsna det. Så uppstår alltid nöd och suckan för ens många ,synder, hvarhelst Kristus bor i hjärtat. Sådan reaktion emot synden är alltid ett tecken till andlig hälsa, bättre till och med än andlig glädje. Ty glädjen kan vara blott känsloverk, likt då ett intaget läkemedel upplifvar modet och krafterna för en stund. Men den dagliga syndanöden är ett bevis på, att Kristus och synden råkat ihop i ens hjärta, och detta blir alltid till den senares fördärf och dymedelst till hälsa och lif.

På denna inre kamp syfta de djupa orden i Joh. 8: 51: Om någon håller mitt ord, skall han icke se döden till evig tid. Det är ju ett starkt läkemedel, ett riktigt dödsmotgift: icke se döden! Men villkoret var detta: hålla Jesu ord. Hvad vill det då säga att hålla? Ty därpå hänger här allt. Grundtextens ord på hålla betyder egentligen speja på, vakta, bevara, gömma. Det, som man spejar på, bevarar och gömmer, är Jesu ord. Så gör man för ett verkligt hjärtebehofs skull, uppkommet genom erfarandet af syndens förfärliga makt och ens egen lika förfärliga vanmakt. Erfarenheten häraf är lik den, då någon fått dödande gift i sig. Hela hans varelse fylles af längtan efter ett motgift. Ändtligen erhålles detta. Den förgiftade griper efter det, hans ögon hvila på det, han begär strax få det infördt i kroppen. Ty därpå hänger, om lifvet skall räddas. Just så med Jesu ord under erfarandet af syndens makt. Hjärtats hela traktan och lit äro ställda på detta ord, ty det är det enda, som kan rädda ur synden och från hennes lön döden. Med denna traktan och lit till Jesu ord följer ock lydnad för detsamma. Ty man lyder alltid hvadhelst man älskar. Dock icke så, att lydnaden är ett lätt verk. Nej, därtill är syndens motmakt för stor. Nästan på hvarje steg af denna inre lydnadsväg möter dels ens egen onda vilja, dels världens, omgifningens, sedens och förhållandenas motstridiga vilja. Äfven här blir en inre feberkris. Den gäller, hvilkendera som skall råda, min och världens eller Kristi vilja. T. ex. jag bör och vill vara ödmjuk; men nästan oöfvervinnelig förnimmes den inre hårdheten, styfheten och stoltheten, påverkade af den allmänna uppfattningen i världen, att endast den är och vinner något, som står på sig och håller fram sitt. Äfven bör och vill jag vara kärleksfull och godhjärtad emot alla; men huru predikar det icke inom en, huru den och den icke uppfört sig så, att han är värd kärlek och godhjärtenhet. Jag vill ock vara barmhärtig och gifmild; men huru kännes det icke, som om penningar och ägodelar vore alldeles fastväxta vid hjärtat. Jag ville ock vara ifrig i Jesu namns bekännande och verksam för hans äras utbredande; men huru motvilligt gifva icke makligheten och bekvämligheten och månheten om egen ära med sig. Jag ville slutligen hafva min skatt och min umgängelse i himmelen, där Kristus, min brudgum, är och där mitt rätta hem är; men huru tynga och draga icke tingen nedåt, hotande att alldeles förkväfva anden i det förgängliga. Si, sådant får den erfara, som af hjärtat håller Jesu ord. Sådant erfara aldrig de, som antingen icke alls bry sig om att hålla hans ord eller hålla dem blott ytligt eller blott i vissa, icke köttet synnerligen motstridande fall. Emellertid, om än kampen är hård, lycklig och salig dock den, som håller Jesu ord och håller dem allesammans och håller, dem ur hela hjärtat. Han skall icke se döden till evig tid. Det har Kristus själf sagt.

III.

Men icke blott, att Kristus i oss blir ett dödens motgift, äfven vi själfva varda härskare i lif genom honom. Orden härom i Rom. 5 kap. äro så öfverväldigande stora och rika, att man vanligtvis går förbi dem af fruktan att annars säga och tro för mycket. Det är ock endast genom det öfverväldigande stora, att Gud gaf oss sin egen son, som någon dödens varelse kan våga tro sådant. Dock, det är apostelns lära. Ty hör huru han säger (v. 17): Om döden medelst den enes öfverträdelse har härskat (egentl. haft konungavälde) genom den ene, så skola mycket mer de, som undfå nådens och rättfärdighetens gåfvas öfverflöd, härska (egentl. hafva konungavälde) i lif genom den ene, Jesus Kristus. Och i 21 v.: Liksom synden har härskat medels döden, så skulle ock nåden härska genom rättfärdighet till evigt lif genom Jesus Kristus, vår Herre.