Julfrid: 1898

Evangelium i Spanien.

Af Efr. Sbm.

Om Spanien, det sköna, stolta Spanien, kan man säga, att det drabbats af samma dom, som Jesus uttalade öfver Kapernaum. Om än denna dom, hvad Spanien beträffar, ej utsträckts så långt som den öfver Kapernaum, så har dock äfven Spanien sjunkit från en betydande höjd till ett betänkligt djup.

Få länder hafva af Gud utrustats med så många förmåner som Spanien. En underbart skön natur, det härligaste klimat, en rik jordmån, gynnsamma samfärdsmöjligheter, samt ett både andligt och lekamligt utomordentligt rikt begåfvadt folk; allt skulle kunnat samverka för att höja landet till ett af jordens förnämsta.

Det fanns ock en tid, då Spanien trädde fram i främsta ledet bland stormakterna. Icke nog därmed att dess konungar på den tiden angåfvo tonen i, hvad man nu kallar, »den europeiska koncerten». Spaniens öfvervälde sträckte sig då till alla världsdelar. Filip II kunde kalla sig »härskaren öfver de båda Indierna» och skryta med att solen aldrig gick ned i hans rike.

Men framgångarne och rikedomarna alstrade högmod, och därifrån var vägen icke lång till fallets brant. Då Gud ej blef ärad, måste han återtaga sina gåfvor. Spaniens regenter måste sålunda se icke blott den ena juvelen i form af besittningar efter den andra plockas bort ur deras krona -- några af de sista hafva ju nyss bortryckts genom kriget med Amerika --, utan de måste ock med smärta se sitt land hemfallet åt fattigdom, okunnighet och, värst af allt, åt de sorgligaste inre slitningar.

Det gafs också en tid, ja, åtskilliga tider, då sanningens ord erbjöds nationen, och då denna var på väg att vinna den största rikedom, ett folk kan äga. Redan i kristendomens första år synes evangelium hafva blifvit förkunnadt i Spanien och det af ingen mindre än af aposteln Paulus. Och under århundradenas lopp hafva många sanningskämpar uppstått där, män, inför hvilkas bild å historiens blad vi med vördnad och beundran dröja.

Här såsom allestädes hafva dock dessa vittnen för sanningen oftast blifvit missförstådda, hatade och förföljda. Och i Spanien, inkvisitionens land, har man den tvetydiga äran att kanske hafva gått längre än annorstädes i förföljandet och pinandet af Jesu sanna lärjungar.

Den, som vill studera evangeliets utveckling i Spanien, bör begifva sig till en utkant af Madrid, till en plats benämnd Quemadro de la Cruz. Börjar man gräfva i jorden där, såsom det nu göres för grundläggningsarbeten, så skall man finna marken bestå af många olika lager, det ena öfver det andra. Först ligger på sanden ett lager af aska kol och brända ben; därpå ligger ett lager sand, tydligen kastadt öfver lämningarna efter ett bål. Så följer ett nytt hvarf kol och aska med ett annat hvarf sand däröfver. Detta upprepas gång på gång. Med underliga känslor betraktar man dessa heliga vittnesbörd, ty de utgöra de sista lämningarne efter en mängd af Spaniens ädlaste söner, hvilka där måst bestiga bålet för trons skull. Liksom geologen af de olika jordlagringarne kan sluta till ett lands geografiska utvecklingshistoria, så kan man här på det mest vältaliga och gripande språk läsa det öde, evangelium haft i Spanien.

Bland den stora skaran ädla spanska troshjältar få vi nu blott stanna för minnet af en, huru lockande det än vore att framdraga fleras rörande historia. Denne enes namn är Manuel Matamoros.

Pastor Fliedners gymnasium i Madrid.

Manuel Matamoros härstammade från en rik och förnäm släkt. Hans fader var öfverstelöjtnant och själf hade Matamoros hunnit rätt långt i de militära graderna, då han lärde känna frälsningen genom tron på Jesus, och därigenom kastades in i nya förhållanden. Medlet, hvarigenom Matamoros kom till sanningens kunskap, förtjänar omnämnas till uppmuntran för alla, som med vittnesbörd eller genom traktatspridning söka tjäna Herren. En italiensk munk, som omvändts till protestantismen, gaf en gång en traktat åt en spansk, katolsk präst. Herrens ande var med ordet, så att denne ock blef omvänd och en nitisk bekännare. Han lämnade i sin ordning en traktat åt en spansk advokat, Ruet, med den påföljd, att denne kom till tron och blef ett medel till mångas frälsning. För sin bekännelse förvisades han till Gibraltar, och där sammanträffade Matamoros med honom och vanns genom hans umgängelse för Kristus.

Matamoros kastade sig snart med hela sin eldiga själ in i arbetet för Spaniens evangelisering, och hans nit kröntes med sådan framgång, att man i alla protestantiska länder uti hans verksamhet hälsade gryningen till en ny dag för Spanien.

Men ordets fiender sågo ock huru farlig han var för dem, och det dröjde ej länge innan de lyckades fängsla honom och medelst de vanliga medlen, falska vittnen och orättfärdiga domare, få honom dömd till nio års tvångsarbete. Rättegångstiden var en tid af obeskrifligt lidande för Matamoros och hans medfängslade. Vi vilja ej uppröra känslorna med några beskrifningar häraf. Det är tillräckligt att anföra ett hans eget yttrande: »Om jag skrefve flera ark och betjänade mig af det starkaste språk, skulle jag ej lyckas förklara hvad jag utstår.» Men trots detta kunde han ock skrifva: »Jag är fullkomligt lugn. Hvarje nytt lidande min svaga kropp genomgår är en orsak att föröka min glädje och stärka min tro. Själen kan af kärlek till Herren fröjdas under de värsta plågor. Icke blott ett, utan, om jag hade, tusen lif, ville jag i Jesu namn uppoffra dem för hans saks befrämjande.»

Matamoros slapp dock att gifva sitt lif för bödlarnes händer. Att ädla och rättskaffens män så långt fram i upplysningens århundrade -- det var 1868 -- midt i Europa behandlades så förfärligt för sin tros skull upprörde hela den protestantiska världen. Från alla håll höjdes protester mot Spanien. De utländska sändebuden i Madrid lade sig ut för fångarne, och då ej ens det hjälpte, sändes en deputation, bestående af de mest framstående kristna från flera protestantiska länder till drottning Isabella af Spanien, för att söka beveka henne. Äfven Sveriges kristna voro lyckliga nog att hafva en representant vid detta ädla företag uti den fromme baron Hans von Essen. Detta, jämte ett bref från drottning Elisabet af Preussen, blef dock den hårda spanska regentinnan för mycket. Dagen innan deputationen skulle hafva audiens lät hon därför befria fångarna på det villkor att de genast lämnade Spanien.

Landsförvisningen var dock för Matamoros nästan ett värre straff än döden skulle varit, ty hans kärlek till det olyckliga fosterlandet kom honom att alltid känna smärta öfver att ej få inom detsamma verka för sina landsmäns frälsning. Hvarhelst han än befann sig uti England, Frankrike eller Schweiz, var han outtröttlig att arbeta för Spaniens evangelisering, och lyckades utbilda många arbetare för detta fält samt skaffa medel för deras underhåll.

Lidandet under fängelsetiden hade dock nedbrutit hans hälsa. Efter sex års landsflykt fick han hembud, men icke till det sköna Spanien utan till ett ännu härligare land, till hans rätta hemland, dit han särdeles under de sista åren mycket trånat. Själf fick han således ej upplefva den dag, då samvetsfrihet proklamerades äfven för de förtryckta kristna i Spanien. Men redan 1869, året efter hans landsförvisning, hade ställningen ändrat sig så, att en af Spaniens