Julfrid: 1898

glömskans haf, rena oss i sitt blod och göra oss täcka i Guds ögon och sålunda återställa friden mellan oss och Gud. »Medan vi nu rättfärdiggjorda äro genom tron, hafva vi frid med Gud.» Midt under tvång i världen hafva vi frid i Jesus. Frid och hvila, ack, saliga glädje! Vår fridsfurste bor nu däruppe i fridens boningar. Där bereder han äfven rum för de sina. Snart skall han komma och taga oss hem till sig. Om vi skulle förlora allt på jorden, ja, ända till lifvet, hafva vi i själfva verket förlorat något, när vi bergas hem till Jesus? Å andra sidan, vunne vi hela världen, hafva vi i verkligheten vunnit något om vi förlora vår själ? Det börjar kvälla för många af oss. Vi hafva mottagit och trott på detta barn, som föddes julnatten. Ack, låt oss förblifva i hans kärlek ännu några stunder! Snart höres anskriet: Si, brudgummen är här! Då blir det jubel och fröjd, jubel och fröjd, för dem som hafva sina lampor brinnande att möta fridsfursten! Broder, syster, är du redo?

*

Kommen alla!

Matt. 11: 28.

Kommen alla, kommen alla, Ljuder Herrens maningsord Till de sorgsna, till de glada, Ja, till alla på vår jord! Till de unga, till de gamla, Om de gråta eller le: Kommen alla, kommen alla, Att jag må min frid er ge!

Han har hvila för det hjärta, Som på jorden ro ej fann, Och det sår, som djupast blöder, Det förbinder, läker han! I den öppna, vida famnen Rum han har för hvar och en, Nattsvart mörker viker fjärran För hans nåds och sannings sken.

O, så kommen alla, alla Till den vän, som kallar så, Och kan gifva långt utöfver Allt hvad ens vi tänka må! Kommen till den hulda famnen, Som mot alla sträckes ut, Tålig, väntande och trofast Än alltjämt till dagens slut!

Hvarför dröja, hvarför tveka, När han kallar en och hvar? Och åt en och hvar, som kommer, Samma rika gåfvor har? Ja, om du ock redan kommit, Må på nytt du komma än, Att utaf hans nåd och fullhet Vederkvickas om igen! L. S.

*

Huru ett människolif blef räddadt.

Den sköna jultiden nalkades, och jag ville skaffa mig några vackra blomsterkort att skänka bort, hvarför jag en morgon gick till ett ställe, där jag visste att jag kunde finna en stor samling att välja ibland.

Under det jag såg på en massa inskriptioner och höll på att göra mitt urval, märkte jag ett fruntimmer i min närhet, som synbarligen var där i samma ärende. Som hon ej tycktes kunna finna hvad hon sökte, frågade jag henne efter några minuter, om det ibland dem jag utvalt möjligen kunde finnas några, som hon särskildt tyckte om.

Hon tackade mig förbindligt och sade, att hon hade sökt ut alla, som hon önskade få utom ett, och hon var säker, att det skulle finnas bland de osorterade korten, ty hon ville minnas att det hade utgifvits af traktatsällskapet endast för ett år sedan.

»Det är ett kort med purpurfärgade penseer -- styfmorsblommor, ni vet -- och med versen: »Kasten allt edert bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder». Jag önskar det för ett särskildt syfte», sade hon; och tillade därefter, liksom utan att tänka därpå: »Dessa ord voro ett medel att förra julen rädda ett människolif. Ni må då icke undra, att de äro värdefulla.»

Därefter meddelade hon i få ord historien om en person, som genom att hafva undergått förskräckliga pröfningar hade mistat tron på mänsklig kärlek, sannfärdighet och hederskänsla, samt värst af allt på Gud.

Det var juldagen.

Han stod i begrepp att lämna huset, där han bodde, och kände sig fattad af en oerhörd frestelse. Barnen hade just nyss kommit hem från en fest med julträd, glada och lyckliga för sina små gåfvor. Han smög sig genom ett rum, från hvilket de nyss hade gått, så att ingen måtte se när han lämnade huset. Där låg på golfvet, just på den plats, han skulle trampa, för att gå öfver tröskeln, ett kort med purpurfärgade penseer och orden: »Kasten allt edert bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder.» Häpen och träffad i sitt innersta, kunde han icke vika undan för detta budskap från himmelen, som mötte honom liksom för att hejda honom i hans onda, fega förehafvande. Hoppet vände tillbaka, och med detsamma fick han mod och kraft att taga upp den tunga bördan af ett krossadt och förfeladt lif. Gud drog omsorg om honom och blef honom en hjälpare i hans bekymmer.

Denna berättelse rörde mig djupt och har ofta sedan kommit mig i sinnet, ehuru jag aldrig sedan sett detta fruntimmer och ej vet någonting vidare om saken. Den återkommer alltid i mitt minne med särskild styrka, då jag skall välja bibelspråk för att skänka bort. Enär vi ha det löftet, att Guds ord »icke skall komma tillbaka förgäfves», må vi då icke med rätta bedja om Guds särskilda välsignelse öfver dessa små budbärare, som gå till så många hem, dit vi aldrig kunna komma.

Jag kunde icke låta bli att tänka, det kanske någon »i det fördolda» hade bedt Gud välsigna just detta budskap.

*