Sida 22
JULFRID.
StjÀrnorna tindra i julkvÀllsfrid skönt de pÄ fÀstet blÀnka; ned pÄ glÀnsande tÀcke af snö glittrande ljus de stÀnka. Skogen stÄr sÄ högtidlig, tyst, svagt af def skimrande sken belyst, hvilar i vinterdvala.
Prydda med hvita höljet af snö mörka granarne prÄla; kala grenar af björk och ek rimfrostsilfrade strÄla. Högtidsfrid i naturen rÄr, sÄsom om skapelsen sjÀlf förstÄr julens heliga minne.
Ljusen tÀndas i koja och slott -- bort med hvardagsbekymmer: lÀgg med arbetsklÀderna af allt, som festglÀdjen skymmer. GlÀd dig, o mÀn'ska, men glÀds dock mest att fÄ bjuda som hemmets gÀst fursten frÄn himlars rike.
Han, som med hyllande sÄngers lof Ànglaskarorna hÀlsa; han, som bÄdad se'n tusen Är, kom att oss fallna frÀlsa; han, som den störste och högsfe var, men den ringastes skepnad har, han i ditt hus vill gÀsta.
Högtidsglansen Àr snart förbi, yttre fröjder försvinna; glÀdjestunderna taga slut fort som ljusen förbrinna. Men den glÀdje, den frid och ro han kan gifva i hjÀrtas bo varar evinnerligen.
Ăppna dĂ„ villigt ditt hjĂ€rtas dörr, bjud honom hos dig blifva; bed honom fylla din sjĂ€ls begĂ€r, frid, förlĂ„telse gifva, Ălska hans vilja och lyd hans ord, tills, nĂ€r fĂ€rden Ă€r lyktad pĂ„ jord, evig julhögfid stundar.
K. N-s.
*
Svening Johanson.
Af O. BĂ„ng.
För alla missionsvÀnner i hela vÄrt Àlskade fosterland Àr portrÀttet hÀr nedan vÀlkÀndt och Àlskadt. Man kÀnner igen de kÀra dragen af en man, som fÄtt vara till stor vÀlsignelse under sitt lif. Tusenden Àro de, som genom hans enkla men kraftiga vittnesbörd om Herren Jesus fÄtt erfara den frid och tröst, som vÀrlden icke kan gifva.
Svening Johanson.
Svening Johanson hade, sÄ att sÀga, medfödda predikogÄfvor. Han talade klart och tydligt, sÄ att alla kunde höra honom, och i hans predikan var alltid nÄgot som fÀngslade Ähörarne. Under hans första predikotid voro hans predikningar vÀckelse och evangelium, under senare Ären dÀremot förmaning och evangelium. Hans utseende under sista tiden var patriarkaliskt. De friska anletsdragen, de buskiga ögonbrynen och det hvita hÄret ingÄfvo vördnad, sÄsom för en fader i Kristus. Man sÄg upp till honom och ville gÀrna följa hans rÄd. Och ehuru Àfven han sÄsom mÀnniska var behÀftad med ofullkomligheter, mÄste dock alla, bÄde fiender och vÀnner, sÀga, att han efterlÀmnade ett rent och flÀckfritt namn, och en ren och helgad vandel.
Under en ganska lÄng tid, Ànda ifrÄn sitt lifs ungdom och
