Sida 30
C. H. Spurgeon.
(Vid 21 Ă„rs Ă„lder.)
DÄ jag tÀnkte pÄ trons lif, sÄg jag framför mina ögon sÄsom i en syn en hög trappa af ljus, och jag steg, ledd af en osynlig hand, uppför densamma steg efter steg; dÄ jag hade stigit upp och gÄtt lÄngt och högt uppÄt, vred den sig omkring gÄng pÄ gÄng. Jag kunde icke upptÀcka nÄgot stöd för denna upphöjda trappa, inga jÀrnpelare, inga stenkistor -- den tycktes hÀnga i luften.
Under det jag klÀttrade uppÄt försökte jag att se efter hvart trappan ledde, men jag kunde icke se lÀngre Àn just pÄ det steg, dÀr jag stod; utom att emellanÄt ljusmolnen öfver mitt hufvud delade sig och jag tyckte, att jag sÄg den eviges tron och hans hÀrlighets himmel. Mitt nÀsta steg tycktes skola blifva i luften, och likvÀl, dÄ jag allt fort strÀckte fram foten, fann jag, att jag hade ett fÀste under mig, fast som diamant. Jag sÄg tillbaka pÄ de steg, jag hade gÄtt, och hÀpnade, men jag vÄgade icke dröja, ty »framÄt» var det ord frÄn rösten, som pÄskyndade mina steg, och jag visste, ty tron hade sagt mig det, att vindeltrappan slutligen skulle upphöra bortom sol och mÄne och stjÀrnor i den outsÀgliga hÀrligheten.
DĂ„ jag gĂ„ng efter annan blickade ned i djupen, utur hvilka trappan hade rĂ€ddat mig, ryste jag öfver mitt öde, ifall jag skulle slinta frĂ„n min stĂ„ndpunkt, ty nĂ€sta steg skulle dĂ„ störta mig i afgrunden! Ăfver kanten af den trappa, pĂ„ hvilken jag stod, blickade jag med fasa, ty jag sĂ„g ingenting annat Ă€n ett gapande tomrum af svart mörker, och i detta mĂ„ste jag strĂ€cka fram min fot i tro pĂ„ att finna ett nytt trappsteg under foten.
Jag skulle hafva varit oförmögen att gÄ framÄt och skulle hafva satt mig ned i ytterlig förtviflan, om jag icke frÄn ofvan hade hört rösten af en, pÄ hvilken jag litade, sÀgande: »Frukta icke, ty jag Àr med dig.» Jag visste, att denne min hemlighetsfulle ledare icke kunde taga miste. Jag kÀnde, att den oÀndliga trofastheten icke skulle bjuda mig att taga ett steg, om det ej var tryggt; och fördenskull stÄr jag alltjÀmt pÄ vÀgen uppÄt, denna stund lycklig och glad, ehuru min tro Àr öfver all min fattningsförmÄga och mitt verk vida öfverstiger mina egna krafter.
C. H. Spurgeon.
*
VĂNLIGHET.
Hur godt ett vÀnligt ansikte fÄ skÄda, Ett vÀnligt leende, en vÀnlig blick, De komma djupt frÄn hjÀrtats gömslen bÄda Och gifva prÀgel Ät ditt hela skick. Ett vÀnligt ord, hur det kan fröjda hjÀrtan, Ett leende, en solig blick i smÀrtan!
Och trycks du sjÀlf af sorger och bekymmer, Sök vara vÀnlig, vara glad ÀndÄ! Och tÀnk, dÄ moln din klara himmel skymmer, "Det Àr ej blott för mig, som den Àr grÄ", Ack, tÀnk i minsta grad pÄ egna plÄgor Och lÀmna Gud de oförstÄdda frÄgor.
En jÀmmerdal den Àr ju, denna vÀrlden, Hvar mÀnniska ju vet, hvad sorgen Àr, Men blott man fÄr ett leende pÄ fÀrden, SÄ lÀttas mÄngen gÄng ett tungt besvÀr. O, hvarför skall pÄ sÄdant njugg man vara, DÄ ingenting man vinner af att spara?
Var vÀnlig i ditt hem och mot de dina. Ej visa dem en sur och trumpen min. Af sÄdant brukar kÀrleken förtvina, Och akta dig, att skulden ej blir din! Det kostar dig mÄhÀnda mÄnga strider; Men -- se blott upp, sÄ segrar du omsider.
Att vara vÀnlig emot alla andra, Det Àr ju ock en kristens dyra plikt, Den Àr sÄ törnbeströdd, den vÀg vi vandra, Och hvassa stenar finnes det sÄ rikt. Men mÄnga rosor vÀxa invid vÀgen, Om du att plocka dem blott Àr benÀgen.
En sÄdan ros ett vÀnligt ord kan vara. O, hvarför icke dÄ uttala det? Om du dÀrmed tar bort ett törne bara -- Du kanske gör mer godt, Àn sjÀlf du vet. Hur roligt, att ett hjÀrta ha hugsvalat Med kanske blott ett ord, men vÀnligt taladt.
A.
*
