Julfrid: 1898

Ett barn varder oss födt, en son oss gifven, hvilkens namn är Underlig, Råd, Stark Gud, Evig Fader, Fridsfurste. (Es. 9: 6.)

Åter stå vi inför den dyra högtid, som firas till vår frälsares minne. Gifve Herren oss nåd att med hvarandra något besinna, hvad det lilla barnet i Betlehem fört med sig till oss.

I.

Först påminnas vi i vår text, att han kommit till oss. Oss är födt ett barn, en son är oss gifven. Om ock profeten med ordet oss närmast syftar på sitt folk judarne, såsom ock Herren i första rummet kom till sina egne, så tro vi dock, att denna profetia står i öfverensstämmelse med löftet till Abraham: »I din säd skola alla släkten på jorden varda välsignade.» Han kom således för din och min räkning. Skulle vi annars blifva lottlösa på skänker, denna julgåfva hafva vi dock fått. Du må vara ond eller god, ung eller gammal, lärd eller olärd, sedligt ren eller sedligt fördärfvad; du må gå klädd i sobel eller trasor, ett är visst, att Jesus är gifven åt dig. Här är en medelpunkt, kring hvilken alla människor må kunna samlas. Hvilka motsättningar och strider, som annars må uppröra människor mot människor, hvilka religiösa grupper vi än må tillhöra, högkyrkliga eller frikyrkliga, lutheraner eller katoliker, ett hafva vi gemensamt: »ett barn är oss födt, en son är oss gifven.» Här må vi kunna mötas i frid såsom barnen mötas vid hemmets härd och kring det dukade bordet. Kom hit den som vill och hör: du, du har fått en frälsare, och det just en, som passar för dig i din synd och nöd. Vid krubban i Betlehem kan broderskärleken tändas och flamma upp till en värmande, allt hat förtärande låga, om vi med händerna i tillbedjan få böja knä för Kristus och förstå att han är gifven åt oss, åt dig lika mycket som åt hvarje annan, lika mycket som åt mig. Hvarför skall jag ställa mig på afstånd från krubban och låta ofördragsamhetens giftiga orm bita mitt hjärta, därför att samlingen där är så brokig? Jag vill icke se på olikheterna hos dessa alla, som ligga i tillbedjan inför Kristus, utan själf såsom den fattigaste af alla blott se på honom, som är mig född och gifven.

II.

Hans namn säger mig, hvad han vill vara för mig. Han heter Underlig. Hela hans uppträdande är underligt. Hans rättfärdighet är ej mänsklig och vanlig, ty då hade han hållit sig till de fromma, men skytt de onda såsom pesten. Därför förundra sig de fromma öfver honom och tvifla på hans sändning. De säga: »Vore han en profet, så visste han att denna kvinna vore en synderska». Nu är hans rättfärdighet så underlig, att han sänker sig ned i förbarmande och hjälpande kärlek till de förlorade, de allra djupast sjunkne. Sådan är han, denne åt dig födde son. Säg, passar han för dig? Tag då emot honom såsom din egen frälsare.

Han är en konung, men en underlig konung. Ingen prakt, ingen yttre ståt, inga krigshärar. Där han går fram sköflas inga länder, där fördärfvas och plundras inga folk, ej heller hyllas han genom dyrbara fester. Och dock är han en konung och därtill är han född. Majestät och härlighet omgifver honom. Han säger till sjukdomen gå och han går, till hälsan kom och hon kommer, till döden vik och han viker; han stillar stormigt haf; han mättar 5,000 hungrande munnar med några bröd och fiskar; han stillar sargade hjärtans kval med några ord: »Dina synder förlåtas dig»; för honom vika de onda makterna bäfvande och förskräckta. Han är på samma gång så fattig, att han har intet att luta sitt hufvud till, på samma gång som han kan säga: »Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden.« Hans rike är oss så ringa, fattigt, sönderslitet och föraktadt, och dock skola helvetets portar icke kunna vara det öfvermäktigt. Allt och alla synas vilja resa sig upp mot honom. Mot honom spetsa de visa och lärda sina pennor; mot honom hvassa de mäktiga sina svärd; mot honom använda de rika sina penningar; egennyttan, högfärden och de onda lustarne gnissla med tänderna mot honom, och dock stå de alla maktlösa i sitt raseri, ja, måste till och med alla arbeta honom i händerna, och här och där falla hans fiender till hans fötter och tillbedja honom såsom sin konung. Där nöd trycker, där tårar fällas, där synd dväljes, inom fängelsets portar, där man känner sig öfvergifven, föraktad och eländig, där vända sig, såsom med sista hoppet, bedjande ögon och händer till honom. Säg, kan han icke passa för dig?

III.

Han heter Råd. Han uppträdde i en tid, då förfallet tagit öfverhanden på alla områden. Guds egendomsfolk låg under romerska okets träldom och, hvad än värre var, det låg under syndens och egenrättfärdighetens slafveri. Med yttre form af gudstjänst hade de ingen Gud, ty i sitt inre hade de längesedan brutit med honom. Hedningarne hade tröttnat på sin tomma afgudatjänst och stodo alldeles hjälp- och rådlösa med sin filosofi, som väl kunnat blotta afguderiets ihålighet men ej gifva något bättre i stället. Förtviflan och modlöshet intog alla tänkande och efter Gud längtande hjärtan. Å andra sidan tär de grufligaste synder, sådana som de äro målade i Romarebrefvets 2 kap., på folkens märg och synes hålla dem fångna i oslitliga band. Så födes Kristus. Han heter Råd och vet råd. Han går i döden för hela släktet, judar och hedningar, och lämnar i arf efter sig till den fallna mänsklighetens upprättelse evangelium: ordet om nåd i Jesu namn. Men ej blott i stort sedt för hela mänskligheten vet han råd, utan