Julfrid: 1898

Femte nordiska söndagsskolmötet i Kristiania.

De nordiska söndagsskolmötena kunna nu sägas hafva genomgått sitt första utvecklingsskede. Hittills hafva de nämligen anordnats i samband med och, så att säga, stödt sig vid de allmänna nordiska skolmötena. I år ville man emellertid se, om icke barnet kunde stå på egna fötter, d. v. s. om icke söndagsskolans arbetare och vänner vore så många och deras intresse för verksamheten så stort, att ett själfständigt söndagsskolmöte kunde med framgång anordnas. De norska söndagsskolvännerna stodo i tur att härbergera detta med ett särskildt intresse motsedda möte. I bättre händer kunde icke heller den kräfvande uppgiften läggas. Norrmännen äro ett kraftigt och storslaget folk, hvilket, lika väl som det svenska, »skämmes vid att hafva litet gjordt». Härom vittnade otvetydigt det femte nordiska söndagsskolmötet. Man hade under detsammas förlopp en ständig förnimmelse af, att det hade arbetats mycket och bedits mycket för detta möte och att såväl det ena som det andra skett i kärlek och med glädje.

Som mötesdeltagare voro anmälda omkring 750 personer, däraf 150 från Sverige, ungefär lika många från Danmark och ett 20-tal från Finland.

Mötet öppnades söndagen den 26 juni med högtidlig aftongudstjänst i Vor Frelsers Kirke samt en välkomstfest i mötets lokal, Calmeyergadens missionshus, som för tillfället var rikt smyckadt.

Här framfördes af de olika nationernas representanter ömsesidiga hälsningar och välönskningar för söndagsskolverksamheten i allmänhet och detta möte i synnerhet.

»Måtte vi för hvar dag komma något högre»; »måtte Guds kärlek utgöra ångan i vårt arbete»; »låtom oss böja oss ned, endast då kunna vi nå de små barnen!« så ljödo på skilda språk förmaningens ord.

Det kändes som ett stilla duggregn, som förebådade en stundande riklig vederkvickelse.

Måndagen och tisdagen ägnades uteslutande åt förhandlingar.

Som mötets ordförande fungerade den norska bestyrelsens ordförande pastor K. M. Eckhoff, Kristiania. Till svensk ordförande utsågs pastor K. J. Montelius, Stockholm.

Seger öfver hela linjen förkunnade pastor Hoffmeyer rörande söndagsskolans verksamhet i Danmark, och liknande resultat inberättades äfven från de öfriga nordiska länderna.

Följande tablå utvisar det ungefärliga antalet söndagsskolbarn i dessa länder vid början och slutet af den sista treårsperioden:

År 1895. År 1898.

Norge............ 57,674 65,000

Sverige ......... 200,000 253,000

Danmark......... 60,000 75,000

Finland ......... 165,000 160,000

Så glädjande ofvanstående siffror ju än äro, må dock erinras om, att de, hvad beträffar vårt land, beteckna endast omkring 31 proc. af samtliga barn inom skolåldern och att procenttalen för de öfriga länderna tydligtvis äro ännu mindre. Det öfvervägande flertalet af barn står således ännu utanför söndagsskolan.

I Sverige har, som bekant, söndagsskolmissionen från början varit en de enskilda kristnas sak; först i senare tider har den tagits om hand af söndagsskolföreningar, missionsföreningar och friförsamlingar. I de öfriga länderna däremot har söndagsskolan varit och är ännu en företrädesvis statskyrklig angelägenhet, och de utom statskyrklig ledning eller uppsikt stående söndagsskolorna utgöra där ett mindretal. I åtskilliga af Finlands undangömda trakter ersätta söndagsskolorna delvis folkskolan, i det de äfven meddela undervisning i innanläsning m. m.

Helt naturligt måste denna söndagsskolans olika ställning i de nordiska landen också betinga olika uppfattningar rörande frågor sådana som »söndagsskolans betydelse för församlingslifvet»; och »betydelsen af gemensamma bibeltexter». Om dessa spörsmål uppstod vid mötet en liflig diskussion, hvarunder svenskarne i allmänhet häfdade en mera fri ståndpunkt och gåfvo företrädet åt de internationella texterna, medan man från de öfriga nationernas sida gjorde gällande söndagsskolans samhörighet med de statskyrkliga gudstjänsterna och i anslutning därtill höll fast vid högmässotexterna. Någon enhet i detta hänseende lyckades man således icke uppnå.

Men i möteslokalens fond lyste i frisk grönska de sköna orden: »Lader de smaa börn komme till mig», pekande på söndagsskolans hufvuduppgift, om hvilken alla kunna enas och under hvilken alla andra hänsyn måste underordnas. Kanske var det behjärtandet af dessa Jesu ord, som gång efter annan manade fram den sköna sången: »Jesum, Jesum, Jesum sikter Alt mit Hjertes Önske til» o. s. v. Åt det hållet »siktade» också hela mötet från början till slut. Därom vittnade sådana ämnen som »Jesus Kristus såsom förebild för söndagsskolläraren», m. fl.

Såsom en värdig afslutning förekom på onsdags f. m. gemensam nattvardsgång enligt norsk ritual, en oförgätlig stund, erinrande om den dag, då folk af icke blott tre utan af alla tungomål och släkten skola sitta till bords i Guds rike.

Och så slog afskedets timma.

Liksom mästaren i afskedets stund tog sina lärjungar med sig upp på Oljoberget, så förde de norska vännerna sina gäster upp på det högsta af de höga berg, som omgärda deras hufvudstad. Här uppe på Frognersätern med dess härliga utsikt öfver stad och fjord, öfver höjd och dal, ända bort till de hvit glänsande snöfjällen i väster, här ljödo ännu en gång de nu så välbekanta rösterna, riktande sinnet ändå högre upp till »de berg, från hvilka hjälpen kommer», upp till honom, som sade: »När jag varder upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig».

Och så var efter ömsesidiga tack och farväl det femte nordiska söndagsskolmötet slut.

Det hade på ett slående sätt ådagalagt betydelsen äfven för kristendomen af de nationella egendomligheterna och olikheterna.

Norrmännens djupa uppfattning och fasta allvar, svenskarnes och finnarnes känslofulla innerlighet och danskarnes frimodiga glädtighet bildade liksom ett prisma, genom hvilket kristendomssanningarna bröto sig och därigenom framstodo i en ännu rikare skönhet.

Nästa möte hålles i Köpenhamn 1901.

J. E. B.

*