Sida 20
Femte nordiska söndagsskolmötet i Kristiania.
De nordiska söndagsskolmötena kunna nu sÀgas hafva genomgÄtt sitt första utvecklingsskede. Hittills hafva de nÀmligen anordnats i samband med och, sÄ att sÀga, stödt sig vid de allmÀnna nordiska skolmötena. I Är ville man emellertid se, om icke barnet kunde stÄ pÄ egna fötter, d. v. s. om icke söndagsskolans arbetare och vÀnner vore sÄ mÄnga och deras intresse för verksamheten sÄ stort, att ett sjÀlfstÀndigt söndagsskolmöte kunde med framgÄng anordnas. De norska söndagsskolvÀnnerna stodo i tur att hÀrbergera detta med ett sÀrskildt intresse motsedda möte. I bÀttre hÀnder kunde icke heller den krÀfvande uppgiften lÀggas. NorrmÀnnen Àro ett kraftigt och storslaget folk, hvilket, lika vÀl som det svenska, »skÀmmes vid att hafva litet gjordt». HÀrom vittnade otvetydigt det femte nordiska söndagsskolmötet. Man hade under detsammas förlopp en stÀndig förnimmelse af, att det hade arbetats mycket och bedits mycket för detta möte och att sÄvÀl det ena som det andra skett i kÀrlek och med glÀdje.
Som mötesdeltagare voro anmÀlda omkring 750 personer, dÀraf 150 frÄn Sverige, ungefÀr lika mÄnga frÄn Danmark och ett 20-tal frÄn Finland.
Mötet öppnades söndagen den 26 juni med högtidlig aftongudstjÀnst i Vor Frelsers Kirke samt en vÀlkomstfest i mötets lokal, Calmeyergadens missionshus, som för tillfÀllet var rikt smyckadt.
HÀr framfördes af de olika nationernas representanter ömsesidiga hÀlsningar och vÀlönskningar för söndagsskolverksamheten i allmÀnhet och detta möte i synnerhet.
»MÄtte vi för hvar dag komma nÄgot högre»; »mÄtte Guds kÀrlek utgöra Ängan i vÄrt arbete»; »lÄtom oss böja oss ned, endast dÄ kunna vi nÄ de smÄ barnen!« sÄ ljödo pÄ skilda sprÄk förmaningens ord.
Det kÀndes som ett stilla duggregn, som förebÄdade en stundande riklig vederkvickelse.
MÄndagen och tisdagen Àgnades uteslutande Ät förhandlingar.
Som mötets ordförande fungerade den norska bestyrelsens ordförande pastor K. M. Eckhoff, Kristiania. Till svensk ordförande utsÄgs pastor K. J. Montelius, Stockholm.
Seger öfver hela linjen förkunnade pastor Hoffmeyer rörande söndagsskolans verksamhet i Danmark, och liknande resultat inberÀttades Àfven frÄn de öfriga nordiska lÀnderna.
Följande tablÄ utvisar det ungefÀrliga antalet söndagsskolbarn i dessa lÀnder vid början och slutet af den sista treÄrsperioden:
Ă r 1895. Ă r 1898.
Norge............ 57,674 65,000
Sverige ......... 200,000 253,000
Danmark......... 60,000 75,000
Finland ......... 165,000 160,000
SÄ glÀdjande ofvanstÄende siffror ju Àn Àro, mÄ dock erinras om, att de, hvad betrÀffar vÄrt land, beteckna endast omkring 31 proc. af samtliga barn inom skolÄldern och att procenttalen för de öfriga lÀnderna tydligtvis Àro Ànnu mindre. Det öfvervÀgande flertalet af barn stÄr sÄledes Ànnu utanför söndagsskolan.
I Sverige har, som bekant, söndagsskolmissionen frÄn början varit en de enskilda kristnas sak; först i senare tider har den tagits om hand af söndagsskolföreningar, missionsföreningar och friförsamlingar. I de öfriga lÀnderna dÀremot har söndagsskolan varit och Àr Ànnu en företrÀdesvis statskyrklig angelÀgenhet, och de utom statskyrklig ledning eller uppsikt stÄende söndagsskolorna utgöra dÀr ett mindretal. I Ätskilliga af Finlands undangömda trakter ersÀtta söndagsskolorna delvis folkskolan, i det de Àfven meddela undervisning i innanlÀsning m. m.
Helt naturligt mÄste denna söndagsskolans olika stÀllning i de nordiska landen ocksÄ betinga olika uppfattningar rörande frÄgor sÄdana som »söndagsskolans betydelse för församlingslifvet»; och »betydelsen af gemensamma bibeltexter». Om dessa spörsmÄl uppstod vid mötet en liflig diskussion, hvarunder svenskarne i allmÀnhet hÀfdade en mera fri stÄndpunkt och gÄfvo företrÀdet Ät de internationella texterna, medan man frÄn de öfriga nationernas sida gjorde gÀllande söndagsskolans samhörighet med de statskyrkliga gudstjÀnsterna och i anslutning dÀrtill höll fast vid högmÀssotexterna. NÄgon enhet i detta hÀnseende lyckades man sÄledes icke uppnÄ.
Men i möteslokalens fond lyste i frisk grönska de sköna orden: »Lader de smaa börn komme till mig», pekande pĂ„ söndagsskolans hufvuduppgift, om hvilken alla kunna enas och under hvilken alla andra hĂ€nsyn mĂ„ste underordnas. Kanske var det behjĂ€rtandet af dessa Jesu ord, som gĂ„ng efter annan manade fram den sköna sĂ„ngen: »Jesum, Jesum, Jesum sikter Alt mit Hjertes Ănske til» o. s. v. Ă t det hĂ„llet »siktade» ocksĂ„ hela mötet frĂ„n början till slut. DĂ€rom vittnade sĂ„dana Ă€mnen som »Jesus Kristus sĂ„som förebild för söndagsskollĂ€raren», m. fl.
SÄsom en vÀrdig afslutning förekom pÄ onsdags f. m. gemensam nattvardsgÄng enligt norsk ritual, en oförgÀtlig stund, erinrande om den dag, dÄ folk af icke blott tre utan af alla tungomÄl och slÀkten skola sitta till bords i Guds rike.
Och sÄ slog afskedets timma.
Liksom mÀstaren i afskedets stund tog sina lÀrjungar med sig upp pÄ Oljoberget, sÄ förde de norska vÀnnerna sina gÀster upp pÄ det högsta af de höga berg, som omgÀrda deras hufvudstad. HÀr uppe pÄ FrognersÀtern med dess hÀrliga utsikt öfver stad och fjord, öfver höjd och dal, Ànda bort till de hvit glÀnsande snöfjÀllen i vÀster, hÀr ljödo Ànnu en gÄng de nu sÄ vÀlbekanta rösterna, riktande sinnet ÀndÄ högre upp till »de berg, frÄn hvilka hjÀlpen kommer», upp till honom, som sade: »NÀr jag varder upphöjd frÄn jorden, skall jag draga alla till mig».
Och sÄ var efter ömsesidiga tack och farvÀl det femte nordiska söndagsskolmötet slut.
Det hade pÄ ett slÄende sÀtt Ädagalagt betydelsen Àfven för kristendomen af de nationella egendomligheterna och olikheterna.
NorrmÀnnens djupa uppfattning och fasta allvar, svenskarnes och finnarnes kÀnslofulla innerlighet och danskarnes frimodiga glÀdtighet bildade liksom ett prisma, genom hvilket kristendomssanningarna bröto sig och dÀrigenom framstodo i en Ànnu rikare skönhet.
NÀsta möte hÄlles i Köpenhamn 1901.
J. E. B.
*
