Julfrid: 1898

RAKELS GRAF NÄRA BETLEHEM.

Kristus dödens motgift.

Af pastor Karl Palmberg.

Kristus är julens fröjdeämne. Men hvarför är han det, om icke för den tjänst han gjort oss. Skön var bebådelsen, ren var födelsen, himmelsk änglauppenbarelsen, ja, varmt som solens ljus var Kristi hela lif; men hafva vi icke mer af Kristus än ämne för beundran, så är det intet för oss. Men nu har Kristus gjort oss en verklig tjänst och därtill en sådan, som Gud genom ingen annan varelse i himmelen eller på jorden kunde göra oss. Rikast anse vi oss uttrycka denna tjänst, då vi säga, att Kristus frälst oss ur våra synder. Men frälsningen från synden är blott medlet för slutmålet, som är vårt fulla uttagande ur döden och införande i det eviga lifvet, sådant detta njutes hos Gud af himmelens syndfria varelser. Hvarför den sjunde eller sista bönen i Fader vår lyder så: Fräls oss ifrån ondo, d. v. s. från den onde med allt, som hör honom till, och som han tillfört oss. Såsom det skönaste och rikaste julämnet vilja vi nu därför begrunda, huru Kristus blifvit ett dödens motgift och därigenom dödens besegrare för alla, som tro på honom.

I.

Det var en tid, då nästan alla läkemedel infördes i kroppen genom munnen, matstrupen och magsäcken. Föga vanns därmed. Ty de flesta sjukdomar hafva sitt säte i blodmassan, och denna berördes föga af läkemedlen, enär dessa, liksom de vanliga näringsmedlen, fördes sin naturliga väg genom kroppen. Det var sålunda visserligen hjälpmedel, ja, massor af sådana, men trots detta föga hjälp, enär man på den vägen sällan kunde få tillsammans hjälpmedlen med det onda, som skulle af hjälpas. Så småningom hafva läkarne insett detta och därför begynt införa läkemedlen direkt i blodet genom insprutningar under huden; sålunda motgift direkt i det i blodet inkomna giftet. Att denna väg måste vara den rätta, säger sig själft, enär det onda och dess botemedel sålunda verkligen komma i beröring med hvarandra. Gäller sedan blott att mot hvarje sjukdomsgift finna det rätta motmedlet eller motgiftet, den rätta vaccinen, såsom sjukdomsmotgifterna pläga benämnas. Därmed sysselsätter sig vetenskapen med all ifver, och denna stora fråga -- lifsfrågan i bokstaflig mening -- skrider tydligen mot sin lösning.

Mot själens sjukdomar, synden och döden, söker icke vår himmelske fader motgiftet. Nej, detta var funnet af evighet, och är Guds egen käre son. Inga experiment behöfvas för att finna det. Kristus var förut bestämd före världens grundläggning, säger Petrus, men är uppenbarad i de yttersta tiderna för vår skull. Han är det absolut rätta, det af Gud själf funna, utvalda och åt oss gifna medlet mot synden och döden. Hvarför det aldrig händt och i evighet aldrig skall hända, att någon, som tror på honom, skall förgås utan hafva evigt lif. Människor må sedan hålla på med sina egna medel mot synden och döden, såsom allvarligt uppsåt, fromt lefverne eller yttre gudstjänstgärningar. I och för sig, d. v. s. utan förbindelse med Kristus, uträtta dessa medel lika litet, som ett intaget läkemedel uträttar mot en sådan sjukdom i blodet, med hvilken det icke kommer i beröring.

Bestämd till motgift mot synden och döden, måste Kristus ock bevisa sig duga till att vara detta, om vi skulle kunna tro på honom. Hos Hosea hette det: Död, jag skall vara dig ett förgift; dödsrike, jag skall vara dig en pest (Hos. 13: 14); hvilka ord uttryckligen lämpas på Kristus af Paulus i 1 Kor. 15: 55. Dock, för att detta skulle blifva uppenbart, måste det experimenteras; d. v. s. Kristus måste ådagalägga sin öfvermakt öfver synden och döden, och dennes furste djäfvulen, liksom sjukdomsmotgifterna bevisa hvad de duga till genom vetenskapsmännens rön, och så vinna vår tilltro. Och ännu en märkvärdig sak: hvarje motgift tages just från det ondas område, som det skall bekämpa. Så t. ex. tages vår vanliga vaccin mot kopporna just ur koppor på våra husdjur, och motgiftet mot lungsot, kolera o. s. v. beredes just ur samma gift, som orsakar dessa sjukdomar. I full öfverensstämmelse härmed kunde Kristus icke i himmelen beredas till syndens och dödens motgift, utan i sällskap med satan i öknen och i dödsångesten i Getsemane, ja, i själfva döden på korset. Därpå syfta följande djupa bibelutsagor: Den som icke visste af synd har Gud för oss gjort till synd, på det att vi skulle varda Guds rättfärdighet i honom; och denna: Gud sände sin son i syndigt kötts likhet och för syndens skull och fördömde synden i köttet, d. v. s. i Kristi antagna kött. Väldigt och uthålligt experimenterades det i Kristi kött. Satan angrep honom både själf och genom sina medhjälpare med