Julfrid: 1898

Hvad helst vi läsa i naturens bok om skaparen, återstår dock ett, hvarom hon lämnar oss i fullkomlig okunnighet. Detta ena är våra själar och huru de skola kunna blifva »hvita som snö». Därom kan endast bibeln, den gamla goda boken, upplysa oss, nämligen genom tvagning i hans blod, hvilkens födelse vi i dessa dagar fira. »Om våra synder än vore blodröda, så skola de dock varda hvita såsom snö.» (Es. 1: 18.)

»Ack, två mig, att hvit jag må blifva som snö!»

Aug. D.

En snöflinga.

Naturens bok är en intressant och diger bok, fullskrifven af djupa sanningar, otvetydiga vittnesbörd om skaparen, ur hvilkens hand hon framgått. Han skildras där såsom »den store öfver allt», och hans visdom, kärlek, omsorg, godhet och makt står på hvarje blad omtalad.

Det blad i denna bok, hvilket nu ligger uppslaget för oss, visar oss vintern med all dess gripande skönhet. Liksom »den store öfver allt» gifvit åt sommaren plantor och blommor i mängd, framsprungna ur jordens väna sköte, så har han ock gifvit åt vintern sina -- af is. Och äro de mindre sköna för det? Hafva vi icke alla någon bister vinterkväll beundrat dem och gladt oss åt dem, då vintern målat dem på fönsterrutan?

Låtom oss betrakta en snöflinga. Om vi uppsamla en och lägga den på ett kallt föremål, hvad få vi väl se? Jo, hvarje snöfjäll är en i sig afslutad, högst regelmässig och prydlig, mer eller mindre delad figur. En svag förstoring visar oss att dessa figurer, som man oegentligt kallar snökristaller, bestå af en stor mängd små, fina, nålformiga iskristaller. Förgängligheten af dessa gör det svårt att länge betrakta dem i ett mikroskop, men lyckas det, så finner man, att dessa isnålar äro sexsidiga dubbelpyramider, hvilkas ytor lifligt återkasta ljuset. Dessa sexsidiga dubbelpyramider äro isens egentliga grundform, grundstocken i isdrottningens kalla rike.

En snöflingas byggnad är således oändligt skön och underbar, och detta gäller äfven om hennes skära hvithet. Huru kläder hon icke -- ofta till julen -- skog, fält och sjöar i rik högtidsskrud! I underbara festoner hvila snöpartierna på furans grenar, på tak och stängsel, och är det natt, och månen blickar klarögd ned öfver landskapet, huru gnistra då ej hans strålar i fältens billioner snökristaller!

*

Rensning.

En dag såg jag hurusom en kvinna rensade sin lilla trädgårdstäppa från ogräs. Hon uppryckte det ena ogräset efter det andra och hade ingen skonsamhet därmed. Ack, tänkte jag, när jag gick förbi och såg detta rensningsarbete: Ogräs växer af sig själft, och mycket arbete behöfs för att få bort det. Ädla växter däremot behöfva planteras och vårdas.

Förhåller det sig icke så äfven uti andens värld? Det onda -- det rotar sig så lätt i våra hjärtan och växer så fort upp, medan ädel och god säd däremot måste sås och väl skötas för att bära frukt. Jag har märkt huru barn hafva lätt för att uppfatta det onda, men icke lika snabb uppfattningsförmåga för det goda och nyttiga. Ett ondt ord, hördt på gatan eller af skolkamrater -- ja, det fastnar så lätt i barnasinnet, medan det ädla och rena måste planteras in -- »pluggas» in dag för dag.

Detta är min erfarenhet äfven beträffande mig själf. Ehuru mitt hjärta genom Guds stora barmhärtighet blifvit upplöjdt, harfvadt och besådt med ädel säd, märker jag dock dagligen till min stora ledsnad och sorg, hurusom mycket ogräs skjuter brodd och växer upp emot min vilja, och Gud måste därför hafva mycket besvär med att rensa mig därifrån. Det svider och gör ganska ondt understundom i köttet medan detta rensningsarbete pågår. Men Gud har icke någon skonsam hand mot ogräs. Uppryckas måste det eller bortskäras eller uppgräfvas, och därtill har Gud många tjänliga verktyg eller medel, olika för hvar och en, allt eftersom det passar. Emellertid har jag lärt att förstå, att rensningen är svår, men den är behöflig, slipningen från alla kantigheter är svår, men den är behöflig. Bäst är att gifva Gud fria händer och säga:

Gör som du vill, Blott du så mig förer, Att till slut mig hörer Himmelriket till.

O. B-g.

*