Sida 23
till nÄgra veckor före sin hemgÄng, fick Svening Johanson oafbrutet tjÀna sin mÀstare och arbeta i hans vingÄrd. Först sÄsom en nitisk banbrytare för lekmannaverksamheten, sedan sÄsom ordinarie resepredikant, hvarunder han genomrest mellersta och södra Sverige i alla riktningar, och sist sÄsom lokalpredikant i Jönköping. I förra Ärets »Julfrid» skildrade Svening Johanson sina erfarenheter och intryck hÀrom. Nu har han fÄtt lÀgga ned vandringsstafven, och pÄ sin Herres kallelse gÄ och hvila sig för att uppstÄ till sin del nÀr dagarne hafva Ànda. »Borta Àr icke hemma, och hemma Àr icke borta», brukade Svening Johanson ofta med tÄrfyllda ögon sÀga, nÀr han talade om lifvet
I början af 1870-talet.
Jönköpings Missions - Förening Ordförande
Kolportörer
H. Odencrants. J. Ljungqvist.
Svening Johanson. P. A. Hultman. P. Johnsson.
Samuel Johanson. S. Mattsson. A. J. Andersson. P. A. Malm.
Joh:s Johansson. C. P. Toll. S. A. StridbÀck.
S. Smedberg. Aug. Pohl.
hÀr pÄ jorden och om fadershemmet bortom tidens grÀns. Nu Àr han sjÀlf hemma och icke mera borta.
Svening Johanson föddes den 1 december 1827 i StengÄrdshults socken. Antogs som ordinarie predikant i Jönköpings missionsförening den 1 mars 1854 och verkade dÀr i trettio Är eller till 1884. Blef kallad till friförsamlingens i Jönköping förestÄndare Är 1885. SÄsom en egendomlighet mÄ nÀmnas, att han installerades eller vÀlkomnades till församlingens förestÄndare lÄngfredagen 1886, och nedmyllades i jordens sköte eller vigdes till sitt sista hvilorum lÄngfredagen 1898. Tusentals mÀnniskor följde hans stoft till kyrkogÄrden och uttalade
frid och vÀlsignelse öfver hans minne!,
*
Moll-ackorder i julekvÀll.
O BetlehemsstjĂ€rna i julekvĂ€ll, Kom Ă„ter och lys öfver svenska tjĂ€ll, Som fordom du lyste i tiden! O kom och sĂ€g oss det budskap kĂ€rt, Som reân i vĂ„r barndom vi Ă€lska lĂ€rt: Att Jesus Ă€r kommen med friden!
I vĂ€rlden Ă€r örlig för syndens skull, Af blodig klĂ€dnad Ă€r jorden full, Och bröder ses hata hvarandra. Och furstar strĂ€cka sin snikna hand, Att roffa Ă„t sig bĂ„dâ folk och land Och ingen dem vĂ„gar att klandra.
Och egennyttan med krÀmaresjÀl Blott söker fylla sin kassa vÀl Med guld, som fuktats af tÄrar; Och ljuset, som lyser i Herrens ord, Man gÀrna vill slÀcka pÄ bondens bord Och stÀmpla de fromma som dÄrar.
à t köttet förskönad frihet gifs. Ur diktens kÀlla, det skÀnkes till lifs à t folket förgiftade vÄgor. DÀr sÄngens bölja flöt klar och ren Och Äterspeglade solens sken, DÀr brinna nu lustarnes lÄgor.
O Sverge, Sverge, mitt fosterland, DÀr harpan förr slogs utaf bardens hand Till toner, sÄ rena, klara! Skall denna hÀrliga, gyllne tid, DÄ skaldernas sÄng ljöd ren och blid, Snart tillhöra minnena bara?
Skall ungmön rodna af dygdig harm, Skall yngling knyta en senfull arm, Att krossa gycklarens lyra? Ăr harpoklangen om fadrens dygd För gammalmodig i Sveriges bygd Och glömd för besinningslös yra?
O vÀktare, res dig pÄ Sions mur Och kvÀf i sin linda den onatur, Som födes i sÄng och i saga! Ja, skynda innan det blir för sent Och sopa vÄrt hÀrliga tempel rent FrÄn dem, som i skam det vill draga.
SÄ klagar jag för dig, o stjÀrna blid, Och beder dig lysa din julefrid Utöfver förvillade sinnen. TörhÀnda de skola Ànnu en gÄng Vid BetlehemsstjÀrnan och herdars sÄng Bevekas af barndomens minnen.
KanhÀnda skall Ànnu det svenska folk I sÄngen finna sin bÀsta tolk För fromhet och sanning och Àra; KanhÀnda skall stjÀrnan i österland à nyo lyfta mot himlens rand De dygder, vi hÄlla sÄ kÀra.
VĂ€lkommen, vĂ€lkommen du stjĂ€rna klar Med bĂ„dskap pĂ„ nytt om de framtidsdaâr DĂ„ fridsfursten ensam skall rĂ„da! Ja, skĂ€nk oss reân nu, en flod af ditt ljus, Att vĂ€rna vĂ„rt hjĂ€rta och lysa vĂ„rt hus, Vi lĂ€ngtansfullt efter dig skĂ„da.
Eric.
*
