Julfrid: 1898

Pastor Spener och den sachsiske dragonofficeren.

Vintern 1806 var mycket, mycket sträng och inbröt med bister hårdhet öfver de schlesiska bergen, hårdare än till och med gammalt folk kunde minnas. Alla vägar voro spärrade af snö, och de, som bodde afsides från byarne, kunde icke skicka sina barn i skolan på hela veckor, icke heller kunde de själfva komma till kyrkan. Genom det starka snöfallet hade också all förbindelse med den yttre världen blifvit afskuren, och folket visste icke om slaget vid Jena, där preussarne blifvit fullkomligt besegrade af fransmännen. För hvarje dag kommo fienderna allt närmare de schlesiska bergen, men invånarne där voro i god ro och trodde sig långt aflägsna från dem. Fördenskull gjordes också i prästgården vid Kenetzdorf förberedelser till julhögtiden såsom andra år, och man väntade vid högtiden besök af en kär anförvant, som tjänade som frivillig och som löjtnant i den preussiska hären. Pastor Spener ställde om ett vackert julträd, hans båda söner, Fritz och Wilhelm, smyckade rummet med vintergröna, och då julaftonen kom, sutto de alla omkring det lysande trädet och väntade med otålighet på det kära besöket.

De hade icke länge suttit på detta sätt tillsammans, då ljudet af hästfötter hördes från gården.

»Robert är här!» ropade barnen, och Lottchen, den äldsta dottern, skyndade till dörren för att taga emot den väntade. Men hon for förskräckt tillbaka, då hon i förstugan fick se de sachsiska dragonernas mörka uniformer, ty dessa voro mera fruktade än fransmännen, hvilkas hjälpare de voro. Under tiden hade dragonerna insamlat underrättelser hos bönderna, och dessa hade uppgifvit pastorn såsom den mest välmående personen i byn, hvarför den strängt blickande ryttmästaren befallande fordrade kost och förplägning för manskap och hästar samt 200 thaler i penningar till följande morgon. Pastorns försäkran, att han ingenting ägde för att tillfredsställa detta kraf, var gagnlös. Ryttmästaren ville inte veta af några undanflykter, utan hotade att sätta eld på huset, om penningarne icke anskaffades, och lät strängt bevaka familjen. Då torde de väl hafva varit till mods såsom Jesu lärjungar på det stormande hafvet, då de ropade: »Herre, hjälp oss, vi förgås!» Men samme Herre, som icke tillät något ondt vederfaras lärjungarne, höll också sin hand öfver denna fromma familj. Efter en till största delen genomvakad och genombeden natt satte Lotchen sig tidigt på morgonen vid klaveret för att sjunga för föräldrarna en af de gamla sköna tröstpsalmerna, och snart ljöd det högt och klart sjungas af hennes sköna röst: »Befall i Herrens händer, allt hvad ditt hjärta bryr, ty hur sig världen vänder, han allt till rätta styr.»

Under det hon ännu fortfor att sjunga trädde ryttmästaren in i rummet. Men i stället att, som man fruktade, utkräfva penningarne, åhörde han med synbar rörelse psalmen ända till slut. Därefter begärde han att Lotchen skulle komma ut. »Säg mig sanningen», frågade han icke ovänligt, »har er far inga pengar undangömda?» Lotchen förklarade, att hennes far hade talat sanning, han hade inga. Därpå sade ryttmästaren: »Eder sång har rört mitt hjärta. Huru ofta har icke min mor vid Elbestranden sjungit samma psalm för mig och därvid förmanat mig, att jag icke skulle förgäta min Gud! O, att jag hade lydt henne!» -- Den råe krigaren grät, uppfylld af inre rörelse. »Jag ångrar», fortfor han, »att ha behandlat er far så hänsynslöst. Om det är mig möjligt skall jag ersätta hans förlust.»

Icke långt därefter sammankallade trumpeten dragonerna, och innan det blef afton hade de redan lämnat byn. Med innerlig tacksägelse prisade den räddade familjen fadern i himmelen, som så nådefullt och så synbart beskyddat dem. Några veckor därefter ankom ett bref med en stor penningsumma, jämte denna anmärkning: »Ersättning för den förlust de sachsiske dragonerna hafva förorsakat pastorn i Kenetsdorf.»

*

Guds Vägar.

Palmisten säger, att Herren är ett fäste i nödens tid. De, som pröfvat Herren, veta att det äfven är så. Han är en borg och ett fast slott för de sina, dit de löpa och varda beskärmade.

I norra delen af Dalarne bodde ett par troende makar, som genom allehanda förhållanden råkat i timlig nöd. De visste dock hvar hjälp fanns att få, och gingo till Gud i bön och tro med densamma.

I Stockholm fanns en troende man, som hustrun ganska väl kände sedan den tid de varit bosatta i hufvudstaden. Till honom skref hon och omtalade deras svåra lekamliga ställning, men begärde ingen hjälp.

Dock, Gud hade afsikter med denna skrifvelse, hvilka hon icke förstod eller visste. O, om vi i smått och stort läte Guds hand leda oss, utan att fråga så mycket, hvarför det och det skall så vara. Huru väl vi skulle befinna oss, andligen och lekamligen, och huru vi skulle få se, i sinom tid, den osynliga handens arbete bakom händelsernas förhänge, alltjämt ifrigt sysselsatt att hjälpa oss, att skapa vår lycka och låta oss få upplefva sanningen af Guds ord, att allting tjänar dem till bästa, som frukta Gud.

Den troende mannen i Stockholm, till hvilken hennes bref sändes, befann sig, just vid tiden då skrifvelsen anlände, i en svår förlägenhet för penningar. Han hade nyss på sina knän i bön talat med Herren därom och gifvit Gud det löftet, att om han denna gång åter hjälpte honom, skulle han gifva åt någon fattig en summa penningar. Och se, han blef hjälpt i affärerna i fråga, och då han nu stod där med tio kronor kvar i kassan, var det alldeles klart, att det troende paret i Dalarne skulle hafva denna tiokrona. Men det var ju så litet; kunde han ej sända mer?

Låt oss se. Han går ut till en fabrik och omtalar där för några troende arbetare brefvets innehåll, genast hopsamlade de tio kronor. Nu kom han till maskinisten i maskinrummet. Leende åhörde denne hans ärende och lade fem kronor i hans hand. »Ett löfte till Herren äro dessa fem kronor», sade han. »I går kunde jag ej få ångmaskinen att gå. Alla försök att få den åstad voro fruktlösa, och felet stod ej till att upptäcka. Hvarje ögonblick fruktade jag en katastrof, på grund af det höga ångtrycket. I min ängslan gick jag bort i en vrå och föll på knä samt bad : »Herre, visa mig hvar felet är, att ej maskinen går, och jag vill gifva till missionen eller någon fattig fem kronor.» Jag steg upp från bönen och gick bort till den fräsande maskinen. Då upptäcker jag en skruf, som lossnat. Och ögonblickligen var felet af hjälpt.»

Sålunda hade nu tjugufem kronor samlats till det troende dalaparet, och Herren hade gjort det. »På Herrens berg varder det försedt.» Må vi lägga det på våra hjärtan, att vi vänta allt af Herren.

P.

*