Julfrid: 1898

till några veckor före sin hemgång, fick Svening Johanson oafbrutet tjäna sin mästare och arbeta i hans vingård. Först såsom en nitisk banbrytare för lekmannaverksamheten, sedan såsom ordinarie resepredikant, hvarunder han genomrest mellersta och södra Sverige i alla riktningar, och sist såsom lokalpredikant i Jönköping. I förra årets »Julfrid» skildrade Svening Johanson sina erfarenheter och intryck härom. Nu har han fått lägga ned vandringsstafven, och på sin Herres kallelse gå och hvila sig för att uppstå till sin del när dagarne hafva ända. »Borta är icke hemma, och hemma är icke borta», brukade Svening Johanson ofta med tårfyllda ögon säga, när han talade om lifvet

I början af 1870-talet.

Jönköpings Missions - Förening Ordförande

Kolportörer

H. Odencrants. J. Ljungqvist.

Svening Johanson. P. A. Hultman. P. Johnsson.

Samuel Johanson. S. Mattsson. A. J. Andersson. P. A. Malm.

Joh:s Johansson. C. P. Toll. S. A. Stridbäck.

S. Smedberg. Aug. Pohl.

här på jorden och om fadershemmet bortom tidens gräns. Nu är han själf hemma och icke mera borta.

Svening Johanson föddes den 1 december 1827 i Stengårdshults socken. Antogs som ordinarie predikant i Jönköpings missionsförening den 1 mars 1854 och verkade där i trettio år eller till 1884. Blef kallad till friförsamlingens i Jönköping föreståndare år 1885. Såsom en egendomlighet må nämnas, att han installerades eller välkomnades till församlingens föreståndare långfredagen 1886, och nedmyllades i jordens sköte eller vigdes till sitt sista hvilorum långfredagen 1898. Tusentals människor följde hans stoft till kyrkogården och uttalade

frid och välsignelse öfver hans minne!,

*

Moll-ackorder i julekväll.

O Betlehemsstjärna i julekväll, Kom åter och lys öfver svenska tjäll, Som fordom du lyste i tiden! O kom och säg oss det budskap kärt, Som re’n i vår barndom vi älska lärt: Att Jesus är kommen med friden!

I världen är örlig för syndens skull, Af blodig klädnad är jorden full, Och bröder ses hata hvarandra. Och furstar sträcka sin snikna hand, Att roffa åt sig båd’ folk och land Och ingen dem vågar att klandra.

Och egennyttan med krämaresjäl Blott söker fylla sin kassa väl Med guld, som fuktats af tårar; Och ljuset, som lyser i Herrens ord, Man gärna vill släcka på bondens bord Och stämpla de fromma som dårar.

Åt köttet förskönad frihet gifs. Ur diktens källa, det skänkes till lifs Åt folket förgiftade vågor. Där sångens bölja flöt klar och ren Och återspeglade solens sken, Där brinna nu lustarnes lågor.

O Sverge, Sverge, mitt fosterland, Där harpan förr slogs utaf bardens hand Till toner, så rena, klara! Skall denna härliga, gyllne tid, Då skaldernas sång ljöd ren och blid, Snart tillhöra minnena bara?

Skall ungmön rodna af dygdig harm, Skall yngling knyta en senfull arm, Att krossa gycklarens lyra? Är harpoklangen om fadrens dygd För gammalmodig i Sveriges bygd Och glömd för besinningslös yra?

O väktare, res dig på Sions mur Och kväf i sin linda den onatur, Som födes i sång och i saga! Ja, skynda innan det blir för sent Och sopa vårt härliga tempel rent Från dem, som i skam det vill draga.

Så klagar jag för dig, o stjärna blid, Och beder dig lysa din julefrid Utöfver förvillade sinnen. Törhända de skola ännu en gång Vid Betlehemsstjärnan och herdars sång Bevekas af barndomens minnen.

Kanhända skall ännu det svenska folk I sången finna sin bästa tolk För fromhet och sanning och ära; Kanhända skall stjärnan i österland Ånyo lyfta mot himlens rand De dygder, vi hålla så kära.

Välkommen, välkommen du stjärna klar Med bådskap på nytt om de framtidsda’r Då fridsfursten ensam skall råda! Ja, skänk oss re’n nu, en flod af ditt ljus, Att värna vårt hjärta och lysa vårt hus, Vi längtansfullt efter dig skåda.

Eric.

*