Sida 163
Paulli, Simon
nast från 800-talet, visar paulicianernas lära, som innehöll den marcionitisk-manikeiska dualismen; de voro också motståndare till den kyrkliga kulten, sakramenten, helgon-, relikoch framför allt bilddyrkan. Efter en första förföljelse 668-685 genom östromerske kejsaren, hvarunder Silvanus stenades, fingo paulicianerna fred under bildstridens kejsare. Men ortodoxiens seger i Bysans förde till en ny grym förföljelse under den fanatiska kejsarinnan Theodora. Under dessa växlingar kom en reformator för sekten genom Sergius (enligt seden att taga namn efter Paulus' vänner kallande sig Tychikus); han arbetade outtröttligt för paulicianernas samlande och stärkande, delvis under flykt till saracenskt område, till dess han efter en 30-årig verksamhet mördades 835. Genom honom började paulicianernas förvandling till en krigisk makt, som snart skaffade sig en fästning, Tephrika, nära bysantinska rikets gräns, och förde framgångsrika strider med detta. Paulicianerna hade sitt stöd i Armenien; sekter sådana som selicianer (800-talet) voro sannolikt paulicianer, och deras arftagare i Armenien blefvo thondrakiterna (bogomiler?). Den bysantinske kejsaren Basileios I eröfrade emellertid 874 Tephrika, och därmed krossades deras politiska makt. Basileios II Bulgardödaren (976-1025), som lyfte Bysans till dess högsta blomstring, öfverflyttade de fortfarande krigiskt duglige paulicianerna från östgränsen till Tracien som skyddsvakt mot nordväst. De fingo sina bostäder kring Philippopolis, åtnjöto full religionsfrihet och började bland balkanslaverna en religiös propaganda, som förberedde bogomilernas egenartade religionsbildning. Kejsar Alexios I Komnenos (1081-1118), som bl. a. slutgiltigt gaf den bysantinska kyrkan dess egenartade karaktär genom att utrensa alla icke-ortodoxa och sekteriska företeelser, vände sig också mot paulicianerna. Under ett uppehåll i Philippopolis 1114 öfverförde han många till kyrkan genom samtal, belöningar och straff. Sedan dess försvinner sekten, samtidigt med att bogomilerna framträda i historiens ljus. - Se I. von Döllinger, "Beiträge zur sektengeschichte des mittelalters" (I, 1890), Karapet Ter-Mkrttschian, "Die paulikianer im byzantinischen kaiserreiche" (1893), J. Friedrich, "Der ursprüngliche..... bericht über die paulikianer" (i "Sitzungsberichte der Bayrischen akad.", 1896), F. C. Conybeare, "The key of truth, manual of the paulician church of Armenia" (1898), N. Bonwetsch i Haucks "Eealencyklopädie" (XV, 1904), och G. Ficker, "Die phundagiagiten" (1908; värdefull). Hj.H-t.
Paulin, Johan. Se Olivekrans.
Paulina, astron., en af småplaneterna.
Paulinska brefven. Se Paulus (aposteln).
Paulinus, Laurentius, ärkebiskop. Se Laurentius Paulinus.
Paulinus, Johan. Se Lillienstedt.
Paulinus, den förste biskopen af York, d. 644, var till börden romare och sändes 601 af påfven Gregorius I till England för att biträda angel-saxernas apostel Augustinus, som s. å. vigts till ärkebiskop af Canterbury. P. vigdes 625 till missionsbiskop och åtföljde s. å. den kentiska konungadottern Ethelburgha till Northumberland, då hon äktade detta lands konung, Edvin. Med framgång predikade P. evangeliet i Northumberland, och 627 fick han döpa konung Edvin, som anvisade York åt honom som biskopssäte. Då Edvin 633 stupat i strid mot hedniska furstar, nödgades P. återvända till Kent, där han blef biskop af Rochester. Påfven sände honom 634 pallium, men enär detta framkom först efter det att P. nödgats lämna sitt northumbriska verksamhetsområde, har det omstridts, huruvida han skall räknas som den förste ärkebiskopen af York. V. S-g.
Paulinus af Nola, Pontius Meropius Anicius, biskop, f. omkr. 355 i Bordeaux af ansedd kristen familj, d. 431, konsul i Rom före 25 års ålder, greps af det asketiska idealet och uppgaf efter en inre personlig kris sin glänsande lefnadsbana och furstliga förmögenhet. 394 blef han presbyter i Barcelona, slog sig 395 ned som asket i Nola, blef omkr. 409 biskop och egnade sitt lif åt välgörenhet samt helgon- och relikkult; han visade sig äfven som betydande skald, framför allt i (13) carmina natalia öfver sitt älsklingshelgon, Felix af Nola (martyr under decianska förföljelsen). Han är den förste, som i Västerlandet omnämner hospitium, anstalt för fattig- och sjukvård. Se F. Lagrange, "P. de Nole" (2 bd, 2:a uppl. 1882), P. Keinelt, "Studien über die briefe des P." (1904), A. Baudrillart, "S:t P." (1905), E. Ch. Babut, "P. de Nole et Priscillien" (i "Revue d'histoire et de littérature religieuses", 1910), och H. Jordan, "Geschichte der altchristlichen litteratur" (1911). Hj.H-t.
Pauliny-Toth, Viliam, slovakisk författare, f. 1826, d. 1877, uppsatte 1862 den slovakiska tidskriften "Sokol", verkade nitiskt för det slovakiska undervisningsväsendet i Turciansky Sväty Martin och invaldes 1869 i ungerska riksdagen. Hans i den romantisk-erotiska och patriotiska stilen hållna dikter, Staré a nové piesni, utkommo 1863 och 1874. Hans L'udská komédia (Den mänskliga komedien, tr. 1862) är en fantastisk allegori med anspelningar på samtida politiska förhållanden. Han försökte sig också, ehuru utan framgång, såsom mytologisk forskare med ett arbete Slovenské bájeslovie (1876). Hans noveller, Besiedky, utkommo 1867-70. A-d J
Paulit, miner., en hypersten (se d. o.) från S:t Paulsön vid kusten af Labrador, där den förekommer i stora, svartgröna till svarta, skillrande kristaller, som tillhopa med plagioklas bilda bergarten hyperstenit. Ant. Sj.*
Paulitschke, Philipp Viktor, tysk geograf och Afrikaresande, f. 1854 i Mähren, d. 1899 i Wien, vardt 1889 docent i geografi vid Wiens universitet, reste i etnologiskt syfte i nästan alla Europas länder och i Afrika (Egypten och Nubien 1880, Somali- och Gallaländerna 1884 och 1885, med v. Hardegger) samt skildrade nordöstra Afrika i Beiträge zur ethnographie und anthropologie der somâl, galla und hararî (1886), Harâr, forschungsreise nach den Somâl- und Gallaländern Ostafrikas (1888) och Ethnographie Nordostafrikas (2 bd, 1893-96).
Paulli, Simon, dansk anatom och botanist, f. 6 apr. 1603 i Rostock, d. 23 april 1680, 1621 student i Rostock, studerade utomlands i flera år, tog doktorsgraden i Wittenberg 1630 och verkade som läkare i Lybeck 1631-35. Sedan var han
Källa: Project Runeberg ·
